Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Han öppnade hennes skrivbordslådor och hittade omedelbart en 9 mm Colt 1911 Government single action och ett fulladdat magasin med sju patroner. Det var den pistol som Lisbeth Salander hade övertagit från journalisten Per-Åke Sandström, vilket Mikael inte hade någon aning om. Han hade ännu inte kommit fram till bokstaven S på torsklistan.

Därefter hittade han cd-skivan som var märkt Bjurman.

Han stoppade in den i sin iBook och tog med fasa del av filmens innehåll. Han satt i tyst chock då han såg Lisbeth Salander misshandlas, våldtas och nästan mördas. Det var uppenbart att filmen spelats in med dold kamera. Han tittade inte på hela filmen men hoppade från avsnitt till avsnitt, det ena värre än det andra.

Bjurman.

Hennes förvaltare hade våldtagit Lisbeth Salander och hon hade dokumenterat händelsen in i minsta detalj. En digital datering visade att filmen spelats in två år tidigare. Det var innan han hade lärt känna henne. Flera pusselbitar föll på plats.

Björck och Bjurman tillsammans med Zalachenko på 1970-talet.

Zalachenko och Lisbeth Salander och en molotovcocktail tillverkad av ett mjölkpaket i början av 1990-talet.

Därefter Bjurman igen, nu som hennes förvaltare efter Holger Palmgren. Cirkeln hade slutits. Han hade attackerat sin skyddsling. Han hade trott att hon var en psykiskt sjuk och försvarslös flicka, men Lisbeth Salander var inte försvarslös. Hon var flickan som vid 12 års ålder tagit upp kampen med en avhoppad proffsmördare från GRU och gjort honom handikappad för livet.

Lisbeth Salander var kvinnan som hatar män som hatar kvinnor.

Han tänkte tillbaka på den tid då han lärt känna henne i Hedestad. Det måste ha varit några månader efter våldtäkten. Han kunde inte komma ihåg att hon med ett enda ord hade antytt att något sådant hade skett. Hon hade överhuvudtaget inte avslöjat mycket om sig själv för honom. Mikael kunde inte ens föreställa sig vad hon gjort med Bjurman – men hon hade inte dödat honom. Konstigt nog. Då skulle Bjurman ha dött redan för två år sedan. Hon måste ha kontrollerat honom på något sätt och för något syfte som han inte kunde föreställa sig. Sedan insåg Mikael att han hade instrumentet för hennes kontroll på bordet framför sig. Cd-skivan. Så länge hon hade den var Bjurman hennes hjälplösa slav. Och Bjurman hade vänt sig till den han trodde var en allierad. Zalachenko. Hennes värsta fiende.

Hennes pappa.

Därefter en kedja av händelser. Bjurman hade skjutits och därefter Dag Svensson och Mia Bergman.

Men hur …? Vad kunde ha förvandlat Dag Svensson till ett hot?

Och plötsligt förstod Mikael vad som måste ha hänt i Enskede.

I nästa ögonblick upptäckte Mikael papperet på golvet nedanför fönstret. Lisbeth hade printat ut en sida, kramat ihop den till en boll och kastat den ifrån sig. Han slätade ut papperet. Det var en utskrift från Aftonbladets nätupplaga om kidnappningen av Miriam Wu.

Mikael visste inte vilken roll hon spelat i dramat – om ens någon – men hon hade varit en av Lisbeths få vänner. Kanske hennes enda vän. Lisbeth hade skänkt henne sin gamla lägenhet. Nu låg hon sönderslagen på sjukhus.

Niedermann och Zalachenko.

Först hennes mamma. Sedan Miriam Wu. Lisbeth måste vara vansinnig av hat.

Hon var extremt provocerad.

Hon var på jakt nu.

Vid lunchtid fick Dragan Armanskij telefon från Ersta rehabiliteringshem. Han hade förväntat sig ett samtal från Holger Palmgren långt tidigare och själv undvikit att ta kontakt med honom. Han hade fruktat att han skulle vara tvungen att rapportera att Lisbeth Salander utan tvekan var skyldig. Nu hade han i alla fall möjlighet att berätta att det fanns rimliga tvivel om hennes skuld.

”Hur långt har du kommit?” frågade Palmgren utan inledande artighetsfraser.

”Med vad?” undrade Armanskij.

”Med din undersökning om Salander.”

”Och vad får dig att tro att jag leder en sådan undersökning?”

”Slösa inte bort min tid.”

Armanskij suckade.

”Du har rätt”, sa han.

”Jag vill att du besöker mig”, sa Palmgren.

”Okej. Jag kan komma ut och hälsa på dig i helgen.”

”Duger inte. Jag vill att du kommer i kväll. Vi har mycket att diskutera.”

Mikael hade bryggt kaffe och gjort smörgåsar i Lisbeths kök. Han hoppades halvt om halvt att han plötsligt skulle höra hennes nycklar i dörren. Men han hade inga riktiga förhoppningar. Den tomma hårddisken i hennes PowerBook antydde att hon redan hade lämnat sitt gömställe för gott. Han hade hittat hennes adress för sent.

Halv tre på eftermiddagen satt han fortfarande kvar bakom Lisbeths skrivbord. Han hade läst Björcks icke-utredning tre gånger. Den var ställd som ett PM till en namnlös överordnad. Rekommendationen var enkel. Skaffa en tam psykiatriker som kan ta in Salander på barnpsyk ett par år framöver. Flickan är ju i vilket fall störd, vilket hennes beteende visar.

Mikael ämnade ägna stort intresse åt Björck och Teleborian under den närmaste framtiden. Han såg fram emot det. Hans mobil började pipa och störde tankekedjan.

”Hej igen. Det är Malin. Jag tror att jag har något.”

”Vad?”

”Det finns ingen Ronald Niedermann folkbokförd i Sverige. Han finns inte i telefonkatalog, skattelängd, bilregister eller någon annanstans.”

”Okej.”

”Men hör här. 1998 registrerades ett aktiebolag hos Patentverket. Det heter KAB Import AB och har adress i en postbox i Göteborg. Bolaget sysslar med import av elektronik. Styrelseordföranden heter Karl Axel Bodin, alltså KAB, född 1941.”

”Det ringer ingen klocka.”

”Inte hos mig heller. Styrelsen i övrigt består av en revisor som sitter med i ett par dussin bolag som han gör bokslut för. Han verkar vara en sådan där deklarationsnisse för småföretag. Företaget har dock i stort sett varit vilande sedan starten.”

”Okej.”

”Den tredje styrelseledamoten är en person vid namn R. Niedermann. Det finns födelseår men inga slutsiffror. Han har alltså inte personnummer i Sverige. Han är född den 18 januari 1970 och antecknad som företagets representant på den tyska marknaden.”

”Bra, Malin. Mycket bra. Har vi någon adress mer än boxen?”

”Nej, men jag har spårat Karl Axel Bodin. Han är mantalsskriven i Västsverige och bosatt på adressen Postlåda 612 i Gosseberga. Jag slog upp det, det verkar vara en lantbruksfastighet i närheten av Nossebro nordost om Göteborg.”

”Vad vet vi om honom?”

”Han deklarerade för inkomster på 260 000 kronor för två år sedan. Han finns inte i kriminalregistret enligt vår vän inom polisen. Han har vapenlicens för en älgstudsare och för ett hagelgevär. Han har två bilar, en Ford och en Saab, bägge av äldre modell. Inga noteringar hos kronofogden. Han är ogift och har titeln lantbrukare.”

”En anonym man utan trassel med rättvisan.”

Mikael funderade några sekunder. Han måste göra ett val.

”En sak till. Dragan Armanskij på Milton Security har ringt och sökt dig flera gånger under dagen.”

”Okej. Tack, Malin. Jag ringer tillbaka.”

”Mikael … är allt okej med dig?”

”Nej, allt är inte okej. Jag hör av mig.”

Han visste att han gjorde fel. Som god samhällsmedborgare borde han nu lyfta luren och ringa Bublanski. Men om han gjorde det skulle han antingen tvingas berätta sanningen om Lisbeth Salander eller hamna i en trasslig situation mellan halvlögner och mörkade avsnitt. Men det var inte det som var problemet.

Lisbeth Salander var på jakt efter Niedermann och Zalachenko. Mikael visste inte hur långt hon hade kommit, men om han och Malin hade kunnat hitta postlåda 612 i Gosseberga så kunde Lisbeth Salander också göra det. Sannolikheten var alltså stor att hon var på väg till Gosseberga. Det var nästa naturliga steg.