Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Mikael Blomkvist hann precis med X2000 kl. 17.10. Han löste biljett på tåget med sitt kreditkort och satte sig i den tomma restaurangvagnen och beställde en sen lunch.

Han kände en malande oro i mellangärdet och befarade att han var för sent ute. Han hoppades att Lisbeth Salander skulle ringa honom men visste att hon inte skulle göra det.

Hon hade försökt döda Zalachenko 1991. Nu hade han slagit tillbaka efter alla dessa år.

Holger Palmgren hade gjort en riktig analys av henne. Lisbeth Salander hade fått en gedigen praktisk erfarenhet av att det inte var lönt att prata med myndigheter.

Mikael sneglade på sin datorväska. Han hade tagit med sig den Colt som han hade hittat i Lisbeths skrivbordslåda. Han var osäker på varför han tagit med vapnet, men han kände instinktivt att han inte skulle lämna kvar det i hennes lägenhet. Han erkände att det inte var ett särskilt logiskt resonemang.

När tåget rullade över Årstabron öppnade han mobilen och ringde till Bublanski.

”Vad vill du?” frågade Bublanski irriterat.

”Avsluta”, sa Mikael.

”Avsluta vad då?”

”Hela den här soppan. Vill du veta vem som mördade Dag och Mia och Bjurman?”

”Om du har information vill jag gärna ta del av den.”

”Mördaren heter Ronald Niedermann. Det är den där blonda jätten som Paolo Roberto slogs med. Han är tysk medborgare, 35 år och arbetar för ett kräk som heter Alexander Zalachenko, även känd som Zala.”

Bublanski var tyst en lång stund. Sedan suckade han ljudligt. Mikael hörde honom vända ett papper och klicka med en kulspetspenna.

”Och det är du säker på?”

”Ja.”

”Okej. Och var finns Niedermann och den här Zalachenko?”

”Det vet jag inte än. Men så fort jag listat ut det ska jag berätta det för dig. Om en kort stund kommer Erika Berger att buda en polisutredning från 1991 till dig. Så fort hon gjort en kopia av den. Där hittar du all tänkbar information om Zalachenko och Lisbeth Salander.”

”Hur menar du?”

”Zalachenko är Lisbeths pappa. Han är en avhoppad rysk lönnmördare från det kalla kriget.”

”Rysk lönnmördare”, ekade Bublanski med tvivel i rösten.

”Några sekterister på Säpo har hållit honom om ryggen och mörkat då han begått brott.”

Mikael hörde att Bublanski drog fram en stol och satte sig.

”Jag tror att det är bäst att du kommer in och lämnar ett formellt vittnesmål.”

”Sorry. Jag har inte tid.”

”Förlåt?”

”Jag är inte i Stockholm just nu. Men jag hör av mig så fort jag hittat Zalachenko.”

”Blomkvist … Du behöver inte bevisa någonting. Jag har också tvivel om Salanders skuld.”

”Får jag påminna om att jag bara är en enkel privatspanare som inte vet ett dyft om polisarbete.”

Han visste att det var barnsligt men han bröt samtalet utan att avsluta. Istället ringde han Annika Giannini.

”Hej syrran.”

”Hej. Något nytt?”

”Jovars. Jag kommer möjligen att behöva en bra advokat i morgon.”

Hon suckade.

”Vad har du gjort?”

”Inget allvarligt ännu, men jag kan bli gripen för hindrande av en polisutredning eller något sådant. Men det var inte därför jag ringde. Du kan inte representera mig.”

”Varför inte?”

”Därför att jag vill att du ska åta dig att försvara Lisbeth Salander och du kan inte försvara både mig och henne.”

Mikael berättade i korthet vad historien handlade om. Annika Giannini var olycksbådande tyst.

”Och du har dokumentation på det här …”, sa hon slutligen.

”Ja.”

”Jag måste tänka på saken. Lisbeth behöver en brottmålsadvokat …”

”Du blir perfekt.”

”Mikael …”

”Hörru syrran, var det inte du som gick omkring och var sur på mig för att jag inte bad om hjälp då jag behövde det?”

När de talat färdigt satt Mikael och funderade en stund. Sedan lyfte han luren och ringde till Holger Palmgren. Han hade ingen särskild anledning att göra det, men ansåg att gubben på hemmet trots allt borde informeras om att han följde vissa spår och att han hoppades att historien skulle vara avslutad inom de närmaste timmarna.

Problemet var ju förstås att även Lisbeth Salander hade sina spår.

Lisbeth Salander sträckte sig efter ett äpple i ryggsäcken utan att släppa gården med blicken. Hon låg utsträckt i kanten av en skogsdunge med golvmattan från Corollan som improviserat liggunderlag. Hon hade bytt kläder och var klädd i gröna vindbyxor med benfickor, en tjock tröja och en varmfodrad midjekort tygjacka.

Gosseberga låg omkring fyra hundra meter från landsvägen och bestod av två byggnader. Huvudgården fanns ungefär hundratjugo meter framför henne. Det var ett ordinärt vitt trähus med två våningar, ett uthus och en ladugård sjuttio meter bortanför bostadshuset. Genom en port i ladugården kunde hon se fronten på en vit bil. Hon trodde att det var en vit Volvo, men avståndet var för långt för att hon skulle kunna vara helt säker.

Mellan henne och byggnaden fanns till höger en leråker som vidgade sig drygt två hundra meter ned mot en liten tjärn. Uppfartsvägen klöv åkern och försvann in i ett skogsparti mot landsvägen. Vid uppfarten fanns ytterligare en byggnad som såg ut att vara ett ödetorp; fönstren var täckta av ljusa skynken. Norr om byggnaden fanns ett skogsparti som ridå mot den närmaste grannen, en klunga hus nästan sex hundra meter bort. Bondgården framför henne var alltså relativt isolerad.

Hon befann sig i närheten av sjön Anten i ett landskap med bulliga åsar där sjok av åkrar avlöstes av små samhällen och kompakta skogspartier. Vägkartan gav ingen detaljerad beskrivning av området, men hon hade följt den svarta Renaulten ut ur Göteborg längs E20 och svängt västerut mot Sollebrunn i Alingsås. Efter drygt fyrtio minuter hade bilen plötsligt svängt in på en skogsväg med en vägskylt med namnet Gosseberga. Hon hade parkerat bakom en lada i en skogsdunge drygt hundra meter norr om avtagsvägen och återvänt till fots.

Hon hade aldrig hört talas om Gosseberga, men så vitt hon kunde förstå syftade namnet på bostadshuset och ladugården framför henne. Hon hade passerat postlådan vid landsvägen. Den hade siffrorna PL192 – K. A. Bodin. Namnet sa henne ingenting.

Hon hade gjort en halvcirkel runt byggnaden och slutligen valt sin utkiksplats med omsorg. Hon hade kvällssolen i ryggen. Sedan hon kommit på plats vid halvfyratiden på eftermiddagen hade i stort sett en enda sak hänt. Klockan fyra hade föraren av Renaulten kommit ut från huset. I dörröppningen hade han växlat några ord med en person som hon inte hade kunnat se. Därefter hade han kört sin väg och inte återkommit. I övrigt hade hon inte sett någon rörelse på gården. Hon väntade tålmodigt och betraktade byggnaden genom en liten Minoltakikare med 8x förstoring.

Mikael Blomkvist trummade irriterat med fingrarna mot bordet i restaurangvagnen. X2000 stod stilla i Katrineholm. Tåget hade stått där i närmare en timme med något mystiskt vagnfel som enligt högtalarna måste åtgärdas. SJ beklagade förseningen.

Han suckade frustrerat och hämtade påfyllning på kaffet. Först femton minuter senare startade tåget med ett ryck. Han tittade på klockan. Åtta.

Han borde ha tagit flyget eller hyrt en bil.

Känslan av att han var för sent ute blev allt starkare.

Vid sextiden hade någon tänt en lampa i ett rum på undervåningen och kort därefter hade en brolampa tänts. Lisbeth skymtade skuggor i vad hon trodde var köket till höger om entrédörren, men hon lyckades inte urskilja något ansikte.

Helt plötsligt öppnades ytterdörren och den blonde jätten vid namn Ronald Niedermann kom ut. Han var klädd i mörka byxor och åtsmitande polojumper som framhävde hans muskler. Lisbeth nickade för sig själv. Det var äntligen en bekräftelse på att hon hade kommit rätt. Hon konstaterade än en gång att Niedermann verkligen var en massiv biff. Men han var av kött och blod som alla andra människor, vad än Paolo Roberto och Miriam Wu hade upplevt. Niedermann promenerade runt huset och försvann till bilen i ladugården i några minuter. Han återkom med en liten handledsväska och gick in i huset.