Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Lisbeth Salander med ett gästrum. Vilket skämt.

Hon satt kvar till klockan två på morgonen då hon frös så hon skakade. Sedan började hon gråta. Hon kunde inte komma ihåg att det någonsin tidigare hade hänt.

Klockan halv tre på morgonen hade Lisbeth Salander duschat och klätt på sig. Hon satte på kaffebryggaren och gjorde smörgåsar och kopplade på datorn. Hon gick in i Mikael Blomkvists hårddisk. Hon var förbryllad över att han inte hade uppdaterat sin researchjournal men hade inte orkat tänka på saken under natten.

Researchjournalen var fortfarande orörd och hon knackade istället upp mappen . Hon hittade genast ett nytt dokument som hade titeln [Lisbeth-VIKTIGT]. Hon slog upp dokumentinformationen. Dokumentet hade skapats klockan 00.52. Sedan dubbelklickade hon och läste meddelandet.

[Lisbeth, kontakta mig omedelbart. Den här storyn är värre än jag kunnat drömma om. Jag vet vem Zalachenko är och jag tror att jag vet vad som hände. Jag har pratat med Holger Palmgren. Jag har förstått Teleborians roll och varför det var så viktigt att spärra in dig på barnpsyk. Jag tror jag vet vem som mördade Dag och Mia. Jag tror att jag vet varför, men jag saknar några avgörande pusselbitar. Jag förstår inte Bjurmans roll. RING MIG. KONTAKTA MIG OMEDELBART. VI KAN LÖSA DET HÄR. /Mikael]

Lisbeth läste dokumentet två gånger. Kalle Blomkvist hade varit flitig. Bror Duktig. Bror Jävla Duktig. Han trodde fortfarande att någonting gick att lösa.

Han ville gott. Han ville hjälpa.

Han förstod inte att vad som än hände så var hennes liv över.

Det hade tagit slut innan hon ens fyllt 13 år.

Det fanns bara en lösning.

Hon startade ett dokument och försökte skriva en replik till Mikael Blomkvist, men tankarna snurrade i huvudet och det fanns så många saker hon ville säga till honom.

Lisbeth Salander kär. Vilket jävla skämt.

Han skulle aldrig någonsin få veta. Hon skulle aldrig ge honom tillfredsställelsen det innebar att gotta sig i hennes känslor.

Hon kastade dokumentet och stirrade på den tomma skärmen. Men han förtjänade faktiskt inte hennes fullständiga tystnad. Han hade troget stått i hennes ringhörna som en ståndaktig tennsoldat. Hon skapade ett nytt dokument ock skrev en enda rad.

[Tack för att du varit min vän.]

Först hade hon en del logistiska beslut att fatta. Hon behövde ett transportmedel. Att använda den vinröda Hondan på Lundagatan var frestande men uteslutet. Det fanns inget i åklagare Ekströms laptop som antydde att någon i polisutredningen hade upptäckt att hon köpt bil, vilket möjligen kunde bero på att den inhandlats så nyligen att hon inte ens hade hunnit skicka in registreringshandlingar och försäkringspapper. Men hon kunde inte chansa på att Mimmi inte hade pladdrat om bilen då hon förhördes av polisen, och hon visste att Lundagatan stod under sporadisk bevakning.

Polisen visste att hon hade en motorcykel, och det var ännu mer komplicerat att hämta den ur förrådet på Lundagatan. Dessutom hade det efter några nästan sommarvarma dagar utlovats ostadigt väder och hon kände ingen större lust att ge sig ut med en motorcykel på regnhala vägar.

Ett alternativ var naturligtvis att hyra bil i Irene Nessers namn men det var förenat med risker. Det fanns alltid en möjlighet att någon skulle känna igen henne och att namnet Irene Nesser därmed skulle bli oanvändbart. Vilket vore en katastrof eftersom det var hennes bakdörr ut ur landet.

Sedan log hon ett skevt leende. Det fanns förstås ytterligare en möjlighet. Hon öppnade sin dator och loggade in på nätverket på Milton Security och navigerade fram till bilpoolen som administrerades av en sekreterare i företagets reception. Milton Security förfogade över nittiofem bilar, varav merparten var företagets målade bevakningsbilar. Flertalet av dessa fanns i olika storgarage runt om i staden. Men det fanns även några vanliga civila bilar som kunde användas efter behov vid tjänsteresor. De fanns i garaget på Miltons huvudkontor vid Slussen. Praktiskt taget runt hörnet.

Hon granskade personalfilerna och valde medarbetaren Marcus Collander som precis gått på semester under två veckor. Han hade lämnat ett telefonnummer till ett hotell på Kanarieöarna. Hon ändrade hotellnamnet och kastade om siffrorna i telefonnumret där han kunde nås. Sedan förde hon in en anteckning om att Collanders sista åtgärd i tjänst hade varit att lämna in en av de civila bilarna på service med motiveringen att kopplingen kärvade. Hon valde en Toyota Corolla med automatlåda som hon använt tidigare och noterade att den skulle vara åter en vecka senare.

Till sist gick hon in i systemet och programmerade om de övervakningskameror hon var tvungen att passera. Mellan klockan 04.30 och 05.00 skulle de visa en repris av vad som hade skett den föregående halvtimmen, men med en ändrad tidkod.

Strax före fyra på morgonen hade hon packat ryggan. Hon hade två ombyten kläder, två tårgaspatroner och elpistolen fullt laddad. Hon tittade på de två vapen hon hade samlat på sig. Hon ratade Sandströms Colt 1911 Government och valde Sonny Nieminens polska P-83 Wanad där en patron saknades i magasinet. Den var smalare och låg bättre i handen. Hon stoppade den i jackfickan.

Lisbeth stängde locket till sin PowerBook men lämnade kvar datorn på skrivbordet. Hon hade överfört innehållet på hårddisken till en krypterad backup på nätet och därefter raderat hela hårddisken med ett program som hon själv hade skrivit och som garanterade att inte ens hon själv skulle kunna rekonstruera innehållet. Hon räknade inte med att behöva sin PowerBook, som bara skulle vara otymplig att släpa på. Istället tog hon med sig sin Palm Tungsten handdator.

Hon såg sig omkring i arbetsrummet. Hon hade en känsla av att hon inte skulle återvända till lägenheten vid Mosebacke och konstaterade att hon lämnade hemligheter efter sig som hon kanske borde förstöra. Men hon kastade en blick på sitt armbandsur och insåg att hon befann sig i tidsnöd. Hon såg sig omkring en sista gång och släckte därefter skrivbordslampan.

Hon promenerade till Milton Security där hon gick in genom garaget och tog hissen upp till administrationen. Hon mötte ingen i de tomma korridorerna och hade inga problem att hämta bilnyckeln ur det olåsta väggskåpet i receptionen.

Hon var nere i garaget trettio sekunder senare och blippade upp säkerhetslåset i Corollan. Hon dumpade ryggan i passagerarsätet och justerade förarsätets läge och backspegeln. Hon använde sitt gamla passerkort för att öppna garageporten.

Strax före halv fem på morgonen svängde hon upp från Söder Mälarstrand vid Västerbron. Det började ljusna.

Mikael Blomkvist vaknade halv sju på morgonen. Han hade inte ställt klockan och bara sovit i tre timmar. Han klev upp och startade sin iBook och öppnade mappen . Han hittade omedelbart hennes kortfattade svar.

[Tack för att du varit min vän.]

Mikael kände en kyla krypa längs ryggraden. Det var inte det svar han hade hoppats på. Det kändes som en avskedsreplik. Lisbeth Salander ensam mot världen. Han gick till köket och drog igång bryggaren och vidare till badrummet. Han satte på sig ett par slitna jeans och insåg att han inte haft tid att tvätta de gångna veckorna och att han inte hade en enda ren skjorta. Han satte på sig en vinröd collegetröja under den grå kavajen.

Då han bredde smörgåsar i köket såg han plötsligt en glimt av metall på bänken mellan mikrovågsugnen och väggen. Han rynkade ögonbrynen och använde en gaffel från bestickslådan och petade fram en nyckelknippa.

Lisbeth Salanders nycklar. Han hade hittat dem efter överfallet på Lundagatan och lagt dem på mikron tillsammans med hennes axelväska. De måste ha ramlat ned. Han hade missat att lämna dem till Sonja Modig då hon hämtade väskan.