Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Alexander Zalachenko hade arbetat för Säpo.

Det var ingen utredning. Det var ett nedtystande. Zalachenko var viktigare än Agneta Salander. Han fick inte identifieras och hängas ut. Zalachenko existerade inte.

Det var inte Zalachenko som var problemet – det var Lisbeth Salander, den galna ungen som hotade att spräcka en av rikets viktigaste hemligheter.

En hemlighet som hon inte hade haft en aning om. Hon grubblade. Zalachenko hade träffat hennes mamma nästan omedelbart efter att han anlänt till Sverige. Han hade presenterat sig under sitt verkliga namn. Han hade ännu inte hunnit få något täcknamn eller någon svensk identitet. Det förklarade varför hon aldrig hittat hans namn i något offentligt register under alla dessa år. Hon visste vad han egentligen hette. Men han hade fått ett nytt namn av svenska staten.

Hon förstod poängen. Om Zalachenko åtalades för grov misshandel skulle Agneta Salanders advokat börja rota i hans förflutna. Var arbetar ni, herr Zalachenko? Vad heter ni egentligen?

Om Lisbeth Salander hamnade hos socialtjänsten skulle någon kanske börja rota. Hon var för ung för att åtalas, men om bensinbombsattentatet utreddes alltför detaljerat skulle samma sak hända. Hon kunde se rubrikerna i tidningen framför sig. Utredningen måste följaktligen utföras av en betrodd person. Och därefter hemligstämplas och begravas så djupt att ingen hittade den. Och Lisbeth Salander måste således också begravas så djupt att ingen hittade henne.

Gunnar Björck.

S:t Stefans.

Peter Teleborian.

Förklaringen gjorde henne rasande.

Kära staten … jag ska ha ett samtal med dig om jag någonsin hittar någon att prata med.

Hon undrade flyktigt vad socialministern skulle tycka om att få en molotovcocktail in genom entrédörrarna på departementet. Men i brist på ansvariga personer var Peter Teleborian ett gott substitut. Hon gjorde en mental anteckning att ta itu med honom på allvar så fort hon hade klarat av allt det här andra.

Men hon förstod fortfarande inte hela sammanhanget. Zalachenko hade plötsligt dykt upp igen efter alla dessa år. Han riskerade att hängas ut av Dag Svensson. Två skott. Dag Svensson och Mia Bergman. Ett vapen med hennes fingeravtryck på …

Zalachenko eller vem han nu skickade för att verkställa avrättningarna kunde naturligtvis inte ha vetat om att hon hade hittat revolvern i kartongen i Bjurmans skrivbordslåda och hanterat den. Det hade varit en slump, men för henne hade det redan från början stått klart att det måste finnas en koppling mellan Bjurman och Zala.

Men historien gick fortfarande inte ihop. Hon grubblade och provade pusselbitarna en efter en.

Det fanns bara ett rimligt svar.

Bjurman.

Bjurman hade gjort personundersökningen om henne. Han hade gjort kopplingen mellan henne och Zalachenko. Han hade vänt sig till Zalachenko.

Hon hade en film som visade hur Bjurman våldtog henne. Det var hennes svärd över Bjurmans nacke. Bjurman måste ha fantiserat om att Zalachenko skulle ha kunnat tvinga Lisbeth att avslöja var filmen fanns.

Hon hoppade ned från fönstersmygen och öppnade sin skrivbordslåda och plockade upp cd- skivan. Med en tuschpenna hade hon märkt den Bjurman. Hon hade inte ens stoppat in den i ett skyddsfodral. Hon hade inte tittat på den sedan hon premiärvisade den för Bjurman två år tidigare. Hon vägde den i handen och lade tillbaka den i lådan.

Bjurman var en idiot. Hade han bara skött sitt skulle hon ha låtit honom löpa om han lyckades få henne myndigförklarad. Zalachenko skulle aldrig ha låtit honom löpa. Bjurman skulle för evigt ha förvandlats till Zalachenkos knähund. Vilket för all del hade varit ett passande straff.

Zalachenkos nätverk. Någon av tentaklerna gick till Svavelsjö MC.

Den blonde jätten.

Han var nyckeln.

Hon måste hitta honom och tvinga honom att avslöja var Zalachenko fanns.

Hon tände en ny cigarett och betraktade kastellet vid Skeppsholmen. Hon flyttade blicken till bergochdalbanan på Gröna Lund. Hon talade plötsligt högt för sig själv. Hon imiterade en röst hon hade hört i en film på TV någon gång.

Daaaaddyyyyy, I am coming to get yoooou.

Om någon hade hört henne skulle de ha dragit slutsatsen att hon var en kvalificerad dårfink. Halv åtta satte hon på TV:n för att höra om den senaste utvecklingen i jakten på Lisbeth Salander. Hon fick sitt livs chock.

Bublanski fick tag på Hans Faste på mobilen strax efter åtta på kvällen. Det var inga artigheter som utbyttes över telenätet. Bublanski frågade inte var Faste hade befunnit sig men informerade kyligt om dagens händelseutveckling.

Faste var skakad.

Han hade fått nog av cirkusen i huset och gjort något som han aldrig tidigare gjort i tjänsten. Han hade i vredesmod gått ut på stan. Han hade så småningom stängt av sin mobil och satt sig på Centralens pub och druckit två öl medan han kokade av ilska.

Sedan hade han gått hem och duschat och somnat.

Han behövde sova.

Han hade vaknat lagom till Rapport och ögonen hade närmast trängt ut ur sina hålor då han följt rubrikerna. En gravplats i Nykvarn. Lisbeth Salander hade skjutit en ledare för Svavelsjö MC. Klappjakt genom södra förorterna. Nätet drogs samman.

Han hade satt på mobilen.

Den jäveln Bublanski hade ringt nästan omedelbart och informerat honom om att utredningen nu officiellt sökte en alternativ gärningsman och att Faste skulle avlösa Jerker Holmberg vid brottsplatsundersökningen i Nykvarn. Under upplösningen av Salanderutredningen skulle Faste ägna sig åt att samla fimpar i skogen. Andra skulle jaga Salander.

Vad fan hade Svavelsjö MC med allt detta att göra?

Tänk om det låg något i den där jävla flatan Modigs resonemang.

Det var inte möjligt.

Det måste vara Salander.

Han ville vara den som grep henne. Han ville gripa henne så mycket att det nästan gjorde ont i hans händer när han kramade mobilen.

Holger Palmgren betraktade lugnt Mikael Blomkvist som vankade av och an framför fönstret i hans lilla sjukrum. Klockan närmade sig halv åtta på kvällen och de hade pratat oupphörligt i närmare en timme. Till sist knackade Palmgren på bordsskivan för att få Mikaels uppmärksamhet.

”Sätt dig innan du nöter ut skorna”, sa han.

Mikael satte sig.

”Alla dessa hemligheter”, sa han. ”Jag har aldrig förstått sammanhanget förrän du berättade om Zalachenkos bakgrund. Allt jag har sett är alla utvärderingar om Lisbeth som fastslår att hon är psykiskt störd.”

”Peter Teleborian.”

”Han måste ha någon sorts avtal med Björck. Det måste vara ett samarbete av något slag.”

Mikael nickade eftertänksamt. Vad som än hände skulle Peter Teleborian bli föremål för granskande journalistik.

”Lisbeth sa att jag skulle hålla mig borta från honom. Att han var ond.”

Holger Palmgren tittade skarpt på honom.

”När sa hon det?”

Mikael tystnade. Sedan log han och tittade på Palmgren.

”Fler hemligheter. Fan också. Jag har kommunicerat med henne under flykten. Genom min dator. Det har varit korta kryptiska budskap från hennes sida, men hon har hela tiden lett mig åt rätt håll.”

Holger Palmgren suckade.

”Och det har du förstås inte berättat för polisen”, sa han.

”Nej. Inte precis.”

”Officiellt har du inte berättat det för mig heller. Men hon är rätt bra på datorer.”

Du anar inte hur bra.

”Jag har en stor tro på hennes förmåga att landa på fötterna. Hon kanske har det knapert men hon är en överlevare.”

Inte särskilt knapert. Hon stal nästan tre miljarder kronor. Hon torde inte behöva svälta. Precis som Pippi Långstrump har hon en kista med guld.