Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Sivarnandan hade också med största oro följt utvecklingen. Han var förskräckt över de rubriker som Lisbeth Salander hade åstadkommit i massmedia och han hade noterat att hans patient gått in i en djup depression som (misstänkte Sivarnandan) var ett resultat av Palmgrens oförmåga att agera på något sätt. Palmgren hade avbrutit rehabiliteringen och tillbringade dagarna med att läsa dagstidningar och följa jakten på Lisbeth Salander på TV. I övrigt satt han på sitt rum och grubblade.

Mikael stod envist kvar vid dr Sivarnandans bord och förklarade att han under inga omständigheter ville utsätta Holger Palmgren för något obehag och att hans syfte inte var att försöka få ett uttalande. Han förklarade att han var god vän till den efterspanade Lisbeth Salander, att han tvivlade på hennes skuld och att han desperat sökte information som kunde kasta ljus över vissa saker i hennes förflutna.

Dr Sivarnandan var svårflörtad. Mikael var tvungen att sätta sig ned och utförligt förklara sin roll i dramat. Först efter mer än en halvtimmes diskussion gav Sivarnandan med sig. Han bad Mikael vänta medan han gick upp till Holger Palmgren för att fråga om denne ville ta emot besöket.

Sivarnandan återkom efter tio minuter.

”Han accepterar att träffa dig. Om han inte gillar dig så kommer han att slänga ut dig på öronen. Du får inte intervjua honom eller skriva något i massmedia om besöket.”

”Jag försäkrar att jag inte kommer att skriva en rad om detta.”

Holger Palmgren hade ett litet rum bestående av en säng, en byrå, ett bord och några stolar. Han var en vithårig mager fågelskrämma med uppenbara balansproblem, men han reste sig ändå när Mikael visades in i rummet. Han sträckte inte fram handen, men pekade mot en av stolarna vid det lilla bordet. Mikael satte sig. Dr Sivarnandan stannade kvar i rummet. Mikael hade först svårt att förstå orden då Holger Palmgren sluddrade.

”Vem är du som säger sig vara Lisbeth Salanders vän och vad vill du?”

Mikael lutade sig bakåt. Han funderade en kort stund.

”Holger, du behöver inte säga någonting till mig. Men jag ber dig lyssna på vad jag har att säga innan du beslutar dig för att kasta ut mig.”

Palmgren nickade kort och hasade sig bort till stolen mitt emot Mikael.

”Jag träffade Lisbeth Salander för första gången för ungefär två år sedan. Jag anlitade henne att göra research åt mig i ett ämne som jag inte kan gå in på eller berätta om. Hon besökte mig på en annan ort där jag tillfälligt var bosatt och vi arbetade ihop i flera veckor.”

Han undrade hur mycket han skulle förklara för Palmgren. Han beslutade sig för att ligga så nära sanningen som möjligt.

”Under resans gång inträffade två saker. Det ena var att Lisbeth räddade mitt liv. Det andra var att vi blev väldigt goda vänner under en period. Jag lärde känna henne och tyckte mycket om henne.”

Utan att gå in på detaljer berättade Mikael om sin relation till henne och om hur den brådstörtat tagit slut efter julhelgen ett år tidigare då Lisbeth försvunnit utomlands.

Därefter övergick han till att berätta om sitt arbete på Millennium och om hur Dag Svensson och Mia Bergman hade mördats och han plötsligt blivit indragen i jakten på en mördare.

”Jag har förstått att du besvärats av journalister den sista tiden och att tidningarna har publicerat den ena dumheten efter den andra. Allt jag kan göra nu är att försäkra dig om att jag inte är här för att få material till ytterligare en artikel. Jag är här för Lisbeths skull, som hennes vän. Jag är förmodligen en av ytterst få personer i landet just nu som tveklöst och utan baktankar står på hennes sida. Jag tror att hon är oskyldig. Jag tror att en man vid namn Zalachenko ligger bakom morden.”

Mikael gjorde en paus. Någonting hade glimmat till i Palmgrens ögon då han nämnde namnet Zalachenko.

”Om du kan bidra med någonting som kan kasta ljus över hennes förflutna är det rätt tillfälle nu. Om du inte vill hjälpa henne så slösar jag bort min tid och då vet jag var jag har dig.”

Holger Palmgren hade inte sagt ett ord under hans utläggning. Vid den sista kommentaren glimmade det åter till i hans ögon. Men han log. Han pratade så långsamt och tydligt som han kunde.

”Du vill verkligen hjälpa henne.”

Mikael nickade.

Holger Palmgren lutade sig framåt.

”Beskriv soffan i hennes vardagsrum.”

Mikael log tillbaka.

”Vid de tillfällen jag besökte henne hade hon en sliten och gräsligt ful pjäs med visst kuriosavärde. Jag skulle gissa på tidigt 1950-tal. Den har två oformliga dynor med brunt tyg och något gult mönster i. Tyget har spruckit på flera ställen där stoppningen sticker ut.”

Holger Palmgren skrattade plötsligt. Det lät mest som en harkling. Han tittade på dr Sivarnandan.

”Han har i alla fall besökt lägenheten. Tror doktorn att det går att ordna så att jag kan bjuda min gäst på kaffe?”

”Javisst.” Dr Sivarnandan reste sig och lämnade rummet. I dörröppningen stannade han till och nickade åt Mikael.

”Alexander Zalachenko”, sa Holger Palmgren så fort dörren stängts.

Mikael spärrade upp ögonen.

”Känner du till namnet?”

Holger Palmgren nickade.

”Lisbeth berättade vad han hette. Jag tror att det är viktigt att jag berättar den här historien för någon … om jag skulle dö helt plötsligt, vilket inte är helt osannolikt.”

”Lisbeth? Hur visste hon överhuvudtaget något om hans existens?”

”Han är Lisbeth Salanders pappa.”

Mikael hade först svårt att förstå vad Holger Palmgren sa. Sedan sjönk orden in.

”Vad fan säger du?”

”Zalachenko kom hit på 1970-talet. Han var politisk flykting av något slag – jag har aldrig fått historien helt klar för mig och Lisbeth var alltid knapphändig med information. Det där var något hon absolut inte ville prata om.”

Hennes födelsebevis. Fader okänd.

”Zalachenko är Lisbeths pappa”, upprepade Mikael.

”Vid ett enda tillfälle under alla de år jag har känt henne berättade hon vad som hände. Det var ungefär en månad innan jag fick min stroke. Men så här uppfattade jag det – Zalachenko kom hit i mitten av 1970-talet. Han träffade Lisbeths mamma 1977, de blev ett par och resultatet blev två barn.”

”Två?”

”Lisbeth och hennes syster Camilla. De är tvillingar.”

”Gode gud – du menar att det finns två av henne.”

”De är väldigt olika. Men det är en annan historia. Lisbeths mamma hette egentligen Agneta Sofia Sjölander. Hon var 17 år då hon träffade Alexander Zalachenko. Jag vet inte närmare hur det gick till när de träffades, men av vad jag kan förstå var hon en ganska osjälvständig ung flicka och ett lätt byte för en äldre och mer erfaren man. Hon var imponerad av honom och förmodligen upp över öronen kär i honom.”

”Jag förstår.”

”Zalachenko visade sig vara allt annat än sympatisk. Han var ju betydligt äldre än hon. Jag antar att han var ute efter en villig kvinna, men inte så mycket annat.”

”Jag tror att du har rätt.”

”Hon fantiserade förstås om en trygg framtid med honom, men han var minst av allt intresserad av giftermål. De gifte sig aldrig, men 1979 bytte hon namn från Sjölander till Salander. Det var förmodligen hennes sätt att markera att de hörde ihop.”

”Hur menar du?”

”Zala. Salander.”

”Gode gud”, sa Mikael.

”Jag började kolla upp det strax innan jag blev sjuk. Hon hade rätt att ta namnet därför att hennes mor, Lisbeths mormor, faktiskt hette Salander. Det som sedan hände var att Zalachenko efter hand visade sig vara en psykopat av stora mått. Han söp och misshandlade Agneta brutalt. Så vitt jag kan förstå pågick den här misshandeln kontinuerligt under barnens uppväxt. Så länge Lisbeth kan minnas så dök Zalachenko upp med jämna mellanrum. Ibland kunde han vara borta en lång period innan han plötsligt var där igen på Lundagatan. Och varje gång var det samma sak. Zalachenko kom dit för att ha sex och för att dricka sprit och det slutade med att han plågade Agneta Salander på olika sätt. Lisbeth berättade detaljer som antydde att det var mer än enbart fysisk misshandel. Han var beväpnad och hotfull och det fanns inslag av sadism och psykisk terror. Som jag förstår det blev det bara värre med åren. Lisbeths mamma levde större delen av 1980-talet i skräck.”