Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

”Det jag inte riktigt förstår”, sa Mikael, ”är varför du inte agerat under alla dessa år.”

Holger Palmgren suckade igen. Han kände sig omåttligt dyster.

”Jag har misslyckats”, sa han. ”Då jag blev god man för henne var hon bara en i raden av knepiga ungdomar med problem. Jag har haft hand om dussintals sådana. Jag fick uppdraget av Stefan Brådhensjö då han var socialchef. Då satt hon redan på S:t Stefans och jag träffade henne inte ens det första året. Jag pratade med Teleborian vid ett par tillfällen och han förklarade att hon var psykotisk och att hon fick bästa tänkbara omsorg. Jag trodde honom naturligtvis. Men jag pratade också med Jonas Beringer, som var klinikchef på den tiden. Jag tror inte att han hade något med den här historien att göra. Han gjorde en utvärdering på min begäran och vi kom överens om att försöka slussa ut henne i samhället igen via en fosterfamilj. Då var hon 15 år.”

”Och du har backat upp henne genom åren.”

”Inte tillräckligt. Jag tog strid för henne efter episoden i tunnelbanan. Då hade jag lärt känna henne och jag tyckte väldigt bra om henne. Hon hade ryggrad. Jag avstyrde att hon institutionaliserades. Kompromissen var att hon blev omyndigförklarad och att jag blev hennes förvaltare.”

”Det kan ju knappast ha varit så att Björck sprang omkring och bestämde vad domstolen skulle besluta. Det skulle ha väckt uppmärksamhet. Han ville ha henne inspärrad och satsade på en svartmålning genom psykiatriska utvärderingar från bland annat Teleborian och en förhoppning om att domstolen skulle fatta det logiska beslutet. Istället gick de på din linje.”

”Jag har aldrig ansett att hon borde stå under förvaltarskap. Men om jag ska vara helt ärlig gjorde jag inte många knop för att häva beslutet. Jag borde ha agerat kraftigare och tidigare. Men jag var väldigt förtjust i Lisbeth och … jag sköt alltid upp det. Jag hade för många järn i elden. Och sedan blev jag sjuk.”

Mikael nickade.

”Jag tycker inte att du ska klandra dig själv. Du är en av de få personer som faktiskt stått på hennes sida genom åren.”

”Men problemet har hela tiden varit att jag inte visste att jag borde agera. Lisbeth var min klient, men hon har inte sagt ett ord om Zalachenko. Då hon kom ut från S:t Stefans tog det flera år innan hon överhuvudtaget visade det minsta förtroende för mig. Det var först efter rättegången som jag kände att hon långsamt började kommunicera mer än nödvändig formalia med mig.”

”Hur kom det sig att hon började berätta om Zalachenko?”

”Jag antar att hon trots allt hade börjat få förtroende för mig. Dessutom hade jag flera gånger börjat ta upp en diskussion om att få omyndighetsförklaringen hävd. Hon funderade på saken i flera månader. Sedan ringde hon en dag och ville träffas. Då hade hon tänkt färdigt. Och hon berättade hela historien om Zalachenko och hur hon uppfattade vad som hade hänt.”

”Jag förstår.”

”Då kanske du också förstår att det blev en hel del för mig att smälta. Det var då jag började rota i historien. Och jag hittade ju inte ens Zalachenko i något register i Sverige. Det var bitvis svårt för mig att avgöra om hon fantiserade.”

”När du fick din stroke blev Bjurman hennes förvaltare. Det kan inte ha varit en slump.”

”Nej. Jag vet inte om vi någonsin kommer att kunna bevisa det, men jag misstänker att om vi gräver tillräckligt djupt så kommer vi att hitta … vem det nu är som blev Björcks efterträdare och håller i efterstädningen av Zalachenkoaffären.”

”Jag har inga problem att förstå Lisbeths totala vägran att prata med psykologer eller myndigheter”, sa Mikael. ”Varje gång hon försökt göra det så har det blivit värre. Hon försökte förklara vad som hade hänt för dussintals vuxna och ingen lyssnade. Hon ensam försökte rädda sin mammas liv och försvarade henne mot en psykopat. Till sist gjorde hon det enda hon kunde göra. Och istället för att säga ’bra gjort’ och ’duktig flicka’ så blev hon inspärrad på dårhus.”

”Det är inte fullt så enkelt. Jag hoppas att du förstår att det är något fel på Lisbeth”, sa Palmgren skarpt.

”Hur menar du?”

”Du är medveten om att hon har haft en hel del trassel under sin uppväxt och problem i skolan och allt det där.”

”Det har stått i varenda dagstidning. Jag skulle nog också ha haft en strulig skolgång om jag haft hennes uppväxt.”

”Hennes problem går långt bortom de problem hon hade i hemmet. Jag har läst alla psykiatriska utvärderingar av henne och det finns inte ens någon diagnos. Men jag tror att vi kan vara överens om att Lisbeth Salander inte är som normala människor. Har du spelat schack med henne någon gång?”

”Nej.”

”Hon har fotografiskt minne.”

”Det vet jag. Jag förstod det då jag umgicks med henne.”

”Okej. Hon älskar gåtor. En gång då hon besökte mig på en julmiddag lurade jag henne att lösa några problem ur ett intelligenstest från Mensa. Det var test av det där slaget då man får se fem snarlika symboler och ska avgöra hur den sjätte ser ut.”

”Jaha.”

”Jag hade själv provat att göra testet och hade så där hälften rätt. Och jag knåpade i två kvällar med uppgifterna. Hon kastade en blick på papperet och svarade rätt på varenda fråga.”

”Okej”, sa Mikael. ”Lisbeth är en väldigt speciell flicka.”

”Hon har extremt svårt att relatera till andra människor. Jag gissade på någon form av Aspergers syndrom eller något liknande. Om du läser de kliniska beskrivningarna av patienter med diagnosen Asperger så finns det saker som stämmer väldigt bra på Lisbeth, men det finns lika många punkter där det inte alls stämmer.”

Han tystnade en kort stund.

”Hon är inte det minsta farlig för folk som lämnar henne i fred och behandlar henne med respekt.”

Mikael nickade.

”Men hon är utan tvekan våldsam”, sa Palmgren med låg röst. ”Om hon blir provocerad eller utsatt för hot kan hon slå tillbaka med extremt våld.”

Mikael nickade igen.

”Frågan är vad vi gör nu”, sa Holger Palmgren.

”Nu letar vi rätt på Zalachenko”, svarade Mikael.

I det ögonblicket knackade dr Sivarnandan på dörren.

”Jag hoppas att jag inte stör. Men om ni är intresserade av Lisbeth Salander bör ni möjligen sätta på TV:n och titta på Rapport.”

Lisbeth Salander skakade av raseri. På morgonen hade hon åkt till Bjurmans sommarstuga i lugn och ro. Hon hade inte haft på sin dator sedan kvällen innan och under dagen hade hon varit för upptagen för att lyssna på nyheterna. Hon var beredd på att tumultet i Stallarholmen skulle ha orsakat vissa rubriker, men hon var helt oförberedd på den storm som nu drabbade henne på nyheterna på TV.

Miriam Wu låg på Södersjukhuset, sönderslagen av en blond jätte som hade kidnappat henne utanför bostaden på Lundagatan. Hennes tillstånd betraktades som allvarligt.

Paolo Roberto hade räddat henne. Hur han hade hamnat vid en lagerlokal i Nykvarn var obegripligt. Han intervjuades då han kom ut genom dörrarna på sjukhuset men ville inte göra några kommentarer. Hans ansikte såg ut som om han hade gått tio ronder med händerna bakbundna.

Kvarlevorna av två människor hade hittats nedgrävda i ett skogsområde dit Miriam Wu hade förts. På kvällen rapporterades att polisen hade markerat en tredje plats som skulle grävas ut. Det fanns kanske ännu fler gravar i terrängen.

Sedan jakten på Lisbeth Salander.

Nätet drogs ihop runt henne. Under dagen hade polisen inringat henne i ett sommarstugeområde i närheten av Stallarholmen. Hon var beväpnad och farlig. Hon hade skjutit en Hell’s Angel, möjligen två. Eldstriden hade ägt rum vid Nils Bjurmans sommarstuga. På aftonen trodde polisen att hon kanske hade lyckats slinka igenom nätet och lämnat området.