LILLY
Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och —
ERNA
härmar
– och – och – och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.
LILLY
Hvad är du i för humör i dag?
ERNA
Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.
LILLY
smeksamt inställsam
Men när man fått stipendium!
ERNA
Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant – till Louise – för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.
LOUISE
Tack – Jag vet inte säkert, om jag kan —
ERNA
till Lilly
Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.
LILLY
Ja – men du kommer väl strax?
ERNA
Ja.
LILLY
– för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.
ERNA
ställer sig framför Louise och fixerar henne
Du går väl inte och blir sjuk igen?
LOUISE
Jag? Hur kan du tro det?
ERNA
Du ser så förstörd ut, så blek – och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit – ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.
LOUISE
Jag har sofvit dåligt bara.
ERNA
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
LOUISE
Åh, inte så ofta just – Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan – Jag är ju inte ofta hemma —
ERNA
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
LOUISE
Hvad menar du?
ERNA
I att ljuga. – Tystnad.
Du borde inte stanna här längre.
LOUISE
Jag förstår dig inte.
ERNA
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! – Jag känner till det der!
LOUISE
Men Erna då!
ERNA
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. – Alland är en bödel! Akta dig!
LOUISE
harmfullt
Jag tål inte att du talar illa om —
ERNA
Se bara! Du blir ond – det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.
LOUISE
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.
ERNA
lidelsefullt
Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne – och så slängde han henne undan.
LOUISE
Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
ERNA
Hvem har sagt det?
LOUISE
Han har berättat det för mig.
ERNA
häftigt
Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. – Och han förgyller – kom ihåg att han förgyller – sakta – framför allt sig sjelf!
LOUISE
Men hur kan du tro – ?
ERNA
med återvunnen sjelfbeherskning
Jag mötte honom härutanför.
LOUISE
glad
Gjorde du!
ERNA
Ja.
LOUISE
Här! Utanför?
ERNA
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.
LOUISE
Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.
ERNA
Det händer visst inte så sällan?
LOUISE
Åh – nej – men —
ERNA
Nå – kommer du i kväll?
LOUISE
Hvarthän?
ERNA
Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.
LOUISE
skrattar
Jo, jo – visst mins jag – men jag vet inte —
ERNA
med ett elakt tonfall
Du har kanske – fransk lektion?
LOUISE
Åh – fy!
ERNA
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
LOUISE
Ja, ja – kanske – en liten stund —
ERNA
Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?
LOUISE
Ja. Han har inte varit här på en hel evighet – och —
ERNA
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?
LOUISE
Du får inte bli ond, Erna, men – lemna mig nu, så är du snäll.
ERNA
Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.
*
Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer
ALLAND
från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan
LOUISE
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.
ALLAND
ser på henne
Så blek ni är. Så förgrämd.
LOUISE
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.
ALLAND
torrt
Man skall akta sig för vanor.
LOUISE
vänder sig bort
Har ni varit ond på mig?
ALLAND
Ond? Nej – Men jag kommer för att träffa er . Era vänner intressera mig icke.
LOUISE
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.
ALLAND
Sista gången var här åtminstone fullt hus.
LOUISE
Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.
ALLAND
kallt
Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta —
LOUISE
bedjande, i det hon knäpper samman sina händer
Kom – som förr!
ALLAND
Så nervös ni är!
LOUISE
Jag kan inte uthärda att se er ond.
ALLAND
Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.
LOUISE
strider emot tårarne
Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.
ALLAND
ser på henne och skrattar
Jag delar aldrig med någon.
LOUISE
Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta —
ALLAND
Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.
LOUISE
Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!
Читать дальше