Victoria Benedictsson - Den bergtagna - En kärlekens tragedi

Hvad skall man eljes kalla det?

Att vegetera. Tar hennes hand. Sårar jag er?

Nej, men det käns som om ni hade rätt.

Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn – ett förskrämdt barn.

Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg och misstrogen.

Inte mot er.

Berätta mig då något.

Jag kan inte.

Ni bär sorgdrägt – och hvarför är ni här i Paris?

Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. – Vi ville gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda, så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.

Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till harems-staden?

Karl reste ju dit —

Det var förståndigt, att ni föredrog Paris!

Har ni aldrig varit här förr?

Nej.

Då kände ni er väl som en lössläppt fågelunge i början?

Jag blef ju sjuk nästan strax.

Det är sant. Förlåt mig.

Detta är er brors atelier, eller hur?

Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.

Här är ju både vackert och rymligt. Stannar i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också. Vänder sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk här – ensam i detta stora rum?

Inte låg jag här och inte var jag så ensam. Här bo landsmän i huset: Erna Walldén, målarinnan.

Bor hon här?

Ja. Känner ni henne?

Jag har träffat henne – någon gång – men det är längesedan nu.

Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon vårdat mig!

Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan engel.

Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af någonting brustet – Jag tänker så ofta, att hon måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.

Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en krusning går öfver ett vatten.

Ni liknar icke er bror.

Inte? Slår ner ögonen.

Nej. – Hvarför slår ni ned ögonen?

Åh, för ingenting just.

Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.

Jag tycker ni ser på mig så underligt.

Så-å! Allvarsamt. Jag har känt en kvinna, som var mycket lik er.

Det förklarar saken.

Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt som att andas – och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär jag något.

Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?

Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som stått mig mycket nära.

– så nära som en kvinna kan stå en man!

Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell – af det slagets förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.

Är ni målarinna?

Nej.

Har ni något annat arbete?

Arbete?

Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. – Jag menar ett arbete att egna er åt.

Nej.

Då skall ni väl gifta er?

Nej.

Visst skall ni det!

Ni sade ju, att det förstör alltid en menniska!

Ja, en man – icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på er.

Tror ni?

Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god – icke sant?

Tyvärr!

Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att älska henne.

Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl någon, i synnerhet just nu.

Ni menar, att ni har intet val?

Åh – fy – ni talar så styggt. Ni tror visst inte på kärlek, ni.

Jo! Men jag tror icke på kvinnorna . Det är icke många af dem, som tåla vid att älskas.

Tåla vid?

Jag menar tåla vid det alldeles som en man – så att det blir endast en episod i deras lif.

Om så är – det länder väl vårt kön till heder!

Är ni så säker på det?

Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid går.

Hur?

Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

Också hon?

Skrämmer det er? Ja, också hon —

Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar längre.