Victoria Benedictsson - Den bergtagna - En kärlekens tragedi

Ja, men – en fransman som talar svenska – ?

Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement – småleende – han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag talar svenska än franska.

Hvarför skrattar du?

Jag tänker på din franska.

Jag tänker på, att jag skall resa, jag.

Är du ledsen för det?

Ja. Det blir så tomt.

Efter Lilly?

Efter hela lifvet härute – mest efter henne kanske – Jag vet inte.

Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.

Åh, det är ju ingenting —

Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.

Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som kanske kunde behöfva mig ännu.

Åh, nu är jag ju rask.

Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.

Jag har ju Erna. Och för resten – Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.

Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre – du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.

Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar – Botilda och mig – och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.

Afgjordt! Ja, farväl då.

Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.

Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och tåget går klockan sex.

Ja, men du får inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet inte – inte alls hvad jag skall tala med honom om.

Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och naturlig – det är allt hvad som behöfs.

Entréz!

Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon konversation.

Är det för min skull?

Ja. Reser sig i sittande ställning.

Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör jag.

Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.

Fröken Strandberg kan ju konversera.

Förhasta er inte i ert omdöme.

Det der var ju också en riktig konversationsreplik. Till Viggo. Skall ni gå? Är det jag, som skrämmer er?

Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte packat än.

Blir ni länge borta?

Troligen.

Det blir ju tråkigt för er – hur heter det? – uttalar ordet med svårighet – fostersyster. Leende till Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls fostersyster?

Ja.

Det är ett lustigt ord! – Blir det icke tomt för er, när han rest?

Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.

Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.

Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!

Kära lilla Lisa.

Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise – icke sant?

Jo.

Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det – Skall ni icke lägga er ner igen?

Nej tack. Jag kan godt sitta.

Låt mig nu först se på er riktigt.

Det är inte mycket att se på.

Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.

Jag har haft tyfus.

Sitt – jag ber – alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.

Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.

Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?

Nej.

Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder, sådan som ni är.

Ni känner ju min bror?

Ja. Han är en duktig konstnär.

Ja, inte sant!

Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.

Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en smula lif.

Ja – förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne, och när han var borta, skref han ofta.

Men nu?

Nu är han gift.

Ja, det förstör alltid en menniska.

Så menade jag inte.

Men så är det i alla fall —

Berätta mig någonting om er sjelf.

Det fins nästan ingenting att berätta.

Alltid finnes det väl något – fastän – ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?