Victoria Benedictsson - Den bergtagna - En kärlekens tragedi

Alltid?

Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.

Alla äro inte lika – Men hur gick det med henne – målarinnan?

Hur det gick? Det gick henne utmärkt på alla sätt!

Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var ett mästerstycke – djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.

Men sedan – ?

– har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en mans hand utfört hennes arbeten.

Jag tänker inte på det der yttre – jag tänker på hennes inre historia.

Den ligger ju bakom de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig, kan den tolkas i två ord: hon hatar . Kärleken var blott en episod i hennes lif, och smärtan gjorde henne till en konstnär af rang.

Stackaren!

Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta – Reser sig upp. – Men nu skall jag gå – Plötsligt oreflekteradt. – Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.

Var det hennes förtjenst?

Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett nytt arbete.

Hur har det varit de sista åren?

Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än porträttbyster af. Bugar sig till afsked. Hur länge stannar ni i Paris?

Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.

Hvad skulle ni hemma att göra?

Åh, ingenting just —

Hur kan man tveka i valet mellan Paris och – med svårighet – Kråkvinkel; heter det icke så?

Min bror har inte ateliern längre än till den 1: sta Juli.

Så har ni ju mer än en månad att bo här. Ser ut. Och ni har trädgård, en sådan förtjusande gammal trädgård – öfvergifven, förfallen, undangömd. Der är ni ju borta från verlden.

Tycker ni om den?

Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan! Jag rullar mig der det är varmast i sanden. – Ni tycker att jag är lättsinnig – icke sant?

Jag vet inte. Nej – men det käns som om er verld inte vore min.

Fröken Walldén – monsieur Alland.

Är Viggo gången?

Ja. Han skulle hem och packa.

Redan?

Du har ju varit borta länge —

Jag fick se ett bröllop – ett fint bröllop – i Madeleine-kyrkan – och så glömde jag —

Var inte ledsen, fröken! Småleende. Han kommer nog igen.

Tror ni det?

Ju mer jag ser på er, dess lifligare öfvertygas jag om, att han kommer.

Lilly! Är Lilly der!

Jaha. Jag kommer strax.

Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin och ser på den. En sådan vacker hand ni har – kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. Lyfter den upp och kysser den.

Hvarför gör ni så? Härmar hennes rörelse med handen. Brukas det inte hos er, att man kysser en dam på handen?

Åh – jo – men —

Jag kysser alltid på hand – när handen är vacker.

Farväl, fröken! Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.

Hvad – hur är det fatt – har något händt?

Nej – åhnej – ingenting. Jag blef bara så rädd – Jag trodde herr Alland var gången – och så stod han alldeles innanför dörren. Med ett försök att skratta. Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. Häftigt till Lilly. Hvarför kom du inte strax upp?

Jag trodde, Viggo var här.

Viggo, Viggo! – Jag vill inte veta af, att du springer så der!

Du har ju sjelf sagt —

Hvad är det med dig? Du är så häftig —

Jag är nervös. Det käns som om hvarenda fiber hoppade.

Så – så. Stackars min lilla kraftmenniska.

Strunt i det. Till Lilly. Nå – har du fått säga farväl till honom?

Hvilken »honom»?

Prat! Det fins bara en. – Nå?

Nej.

Då kommer han väl hit innan han far?

Jag vet inte.

Visst gör han det!

Käns det så svårt att skiljas?