Victoria Benedictsson - Den bergtagna - En kärlekens tragedi

Det blir så tomt, så förfärligt tomt.

Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.

Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.

Jag hyr den på en månad – två månader – ett kvartal, om så nödvändigt skall vara —

Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år – jag hyr den på ett halft år.

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle – pengarne på bordet.

Det gör också jag.

Då har ni företrädet, mademoiselle.

Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.

Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?

Om ni låter mig få allt som jag vill, och —

Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?

Ja – ja —

Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.

Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.

Se der! Det är ju riktigt.

Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. – Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1: ste Juli.

Vi kunna ju tala om det sedan.

Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. Går.

Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.

Nu äro de här igen – fröknarna – hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad – ?

Låt dem komma in.

Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle – släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.

Ja, jag vet —

Jag gör det af pur vänskap – det vet Gud i himmelen – af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur – Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre – men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.

O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. – Jag blir från förståndet!

Sådana nyheter posten har fört med sig. Räcker Louise ett öppet bref. Läs!

Jag förstår inte.

Förstår du inte, att jag fått stipendium?

Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre tusen under tre år!

Jag gratulerar dig, kära Erna.

Och jag får lof att stanna!

Det har jag inte lofvat säkert.

Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.

Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.

Jag stannar nog – ännu någon tid.

Du sade ju, att du inte hade råd?

Litet längre kan jag väl sträcka mig.

Ja, det är rätt! Du har ju kontanter – behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma – Klappar i händerna. – Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!

Lefvas, ja! – Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla —

Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!

Hur kan du säga så?

Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera – Studsar då hon får syn på Allands porträtt.

Jag är ju ofta på teatern – och så har jag mina franska lektioner.

Hvad heter din lärare?

Det kan väl egentligen inte intressera dig.

Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.

Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.

Jaså.

Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!

Åh – fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.

Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min – Jag är ju van att vara allas förmyndare.

Blef du verkligen ond?

Nej.

För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!

Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.

Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!