Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Problemet var bara att han inte var säker på vilket värde hans nya kunskap hade, om den ens hade något. Ändå kändes det betydelsefullt.

Den septemberdag då Harriet försvann hade varit dramatisk på flera sätt. Det hade varit festdag i Hedestad med säkert flera tusen människor på gatorna, unga som gamla. Det hade varit den årliga släktträffen på Hedebyön. Redan dessa två händelser utgjorde kollektiva avsteg från den dagliga rutinen på orten. Som grädde på moset hade tankbilsolyckan på bron inträffat. Den hade kommit att överskugga allt annat.

Kriminalinspektör Morell, Henrik Vanger och alla andra som hade grubblat över Harriets försvinnande hade fokuserat på händelserna på Hedebyön. Morell hade själv till och med skrivit att han inte kunde frigöra sig från misstanken att olyckan och Harriets försvinnande var relaterade till varandra. Mikael var med ens övertygad om att det var helt fel.

Händelsekedjan hade inte börjat på Hedebyön utan inne i Hedestad flera timmar tidigare på dagen. Harriet Vanger hade sett något eller någon som hade skrämt henne och förmått henne att åka hem och gå raka vägen till Henrik Vanger, som dessvärre inte hade haft tid att prata med henne. Sedan skedde olyckan på bron. Sedan slog mördaren till.

Mikael gjorde en paus. Det var första gången han medvetet hade formulerat antagandet att Harriet hade blivit mördad. Han tvekade, men insåg strax att han hade anslutit sig till Henrik Vangers övertygelse. Harriet var död och nu jagade han en mördare.

Han gick tillbaka till utredningen. Bland alla tusentals sidor handlade bara en bråkdel om timmarna inne i Hedestad. Harriet hade varit tillsammans med tre klasskamrater som var och en hade förhörts om sina iakttagelser. De hade träffats vid järnvägsparken klockan nio på morgonen. En av flickorna skulle köpa jeans och kamraterna hade gjort henne sällskap. De hade druckit kaffe i EPA-varuhusets restaurang och därefter gått upp till idrottsplatsen och strosat omkring bland tivolistånd och fiskdammar och också stött ihop med andra skolkamrater. Efter tolv hade de dragit sig in mot centrum igen för att se Barnens dag-tåget. Strax före två på eftermiddagen hade Harriet plötsligt sagt att hon måste åka hem. De hade skilts vid en busshållsplats intill Järnvägsgatan.

Ingen av kamraterna hade märkt något ovanligt. En av dem var Inger Stenberg, som hade beskrivit Harriets Vangers förändring det sista året med påståendet att hon hade blivit ”opersonlig”. Hon sa att Harriet under dagen som vanligt hade varit tystlåten och mest följt efter de andra.

Kriminalinspektör Morell hade intervjuat alla de människor som hade träffat Harriet under dagen, även om de bara hade hälsat på varandra på festplatsen. Hennes bild hade gått ut i lokaltidningarna i samband med att hon efterlystes efter försvinnandet. Flera Hedestadsbor hade kontaktat polisen med uppgifter om att de trodde sig ha sett henne under dagen, men ingen hade lagt märke till något ovanligt.

Mikael ägnade kvällen åt att grubbla över hur han kunde fortsätta att nysta i det uppslag han just formulerat. Nästa förmiddag gick han upp och träffade Henrik Vanger vid frukostbordet.

”Du sa att familjen Vanger fortfarande har intressen i Hedestads-Kuriren ”.

”Det är riktigt.”

”Jag skulle behöva få tillgång till tidningens bildarkiv. Från 1966.”

Henrik Vanger satte ned ett mjölkglas och torkade sig på överläppen.

”Mikael, vad är det du har kommit på?”

Han såg den gamle rakt i ögonen.

”Ingenting konkret. Men jag tror att vi kan ha gjort en feltolkning av händelseförloppet.”

Han visade bilden och berättade om sina slutsatser. Henrik Vanger satt tyst en lång stund.

”Om jag har rätt måste vi lägga fokus på vad som hände i Hedestad den dagen, inte enbart på vad som hände på Hedebyön”, sa Mikael. ”Jag vet inte hur man gör det efter så här lång tid, men det måste ha tagits många bilder av Barnens dag-firandet som aldrig publicerats. De är de bilderna jag vill titta på.”

Henrik Vanger använde väggtelefonen i köket. Han ringde till Martin Vanger, förklarade sitt ärende och frågade vem som var bildchef på Kuriren numera. Inom tio minuter hade rätt personer lokaliserats och tillstånd utverkats.

Hedestads-Kurirens bildchef hette Madeleine Blomberg, kallades Maja och var i sextioårsåldern. Hon var den första kvinnliga bildchef Mikael någonsin träffat under sin karriär i yrket, där fotograferande ännu huvudsakligen ansågs vara en manlig konstform.

Eftersom det var lördag var redaktionen obemannad men Maja Blomberg visade sig vara bosatt på bara fem minuters promenadavstånd och mötte Mikael vid porten. Hon hade arbetat på Hedestads-Kuriren i större delen av sitt liv. Hon hade börjat som korrekturläsare 1964, växlat till kopist och tillbringat ett antal år i mörkrummet samtidigt som hon blivit utskickad som extra fotograf när de ordinarie resurserna inte räckte till. Så småningom hade hon fått titeln redaktör och för tio år sedan, då den gamle bildchefen gått i pension, hade hon fått fylla ut som chef för hela bildavdelningen. Något större imperium dolde sig inte under titeln. Bildavdelningen var sedan tio år hopslagen med annonsavdelningen och bestod endast av sex personer som alla turades om att göra varandras arbete.

Mikael frågade hur bildarkivet var upplagt.

”Sanningen att säga är det ganska rörigt i arkivet. Sedan vi fick datorer och elektroniska bilder finns arkivet på cd-skivor. Vi har haft en praktikant här som hållit på och scannat in äldre viktiga bilder, men det är bara någon procent av alla bilder i arkivet som är indexerade. Äldre bilder finns sorterade på datum i negativpärmar. De finns antingen här på redaktionen eller uppe i ett vindsförråd.”

”Jag är intresserad av bilder från Barnens dag-tåget 1966, men överhuvudtaget av alla bilder som togs den veckan.”

Maja Blomberg såg forskande på Mikael.

”Det skulle alltså vara den vecka då Harriet Vanger försvann?”

”Du känner till historien?”

”Man kan inte ha jobbat på Hedestads-Kuriren i hela sitt liv utan att känna till den och när Martin Vanger ringer mig tidigt på morgonen på min lediga dag så drar jag slutsatser. Jag läste korrektur på texterna som skrevs om fallet på 1960-talet. Varför gräver du i den historien? Har något nytt kommit upp i ljuset?”

Maja Blomberg hade uppenbarligen också nyhetsnäsa. Mikael skakade småleende på huvudet och slängde fram sin cover story .

”Nej, och jag tvivlar på att vi någonsin får svaret på frågan om vad som hände med henne. Det är lite hysch-hysch, men det är helt enkelt så att jag skriver Henrik Vangers självbiografi. Historien om den försvunna Harriet är ett udda ämne, men det är också ett kapitel som knappast kan förbigås med tystnad. Jag är ute efter bilder som kan illustrera dagen, både på Harriet och på hennes kamrater.”

Maja Blomberg såg tvivlande ut men påståendet var rimligt och hon hade ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter.

En fotograf på en tidning avverkar i genomsnitt mellan två och tio rullar film dagligen. Vid stora evenemang kan det lätt bli dubbla antalet. Varje rulle innehåller trettiosex negativ; det är alltså inte ovanligt att en tidning ackumulerar över trehundra bilder varje dag, varav bara några enstaka någonsin publiceras. En organiserad redaktion klipper upp filmrullarna och placerar negativen i negativfickor om sex bildrutor vardera. En rulle blir ungefär en sida i en negativpärm. En pärm rymmer drygt hundratio rullar. På ett år blir det mellan tjugo och trettio pärmar. Under åren blir det en oherrans mängd pärmar, som huvudsakligen saknar kommersiellt värde och inte får plats på hyllorna på redaktionen. Däremot är varje fotograf och bildredaktion övertygad om att bilderna innehåller en historisk dokumentation av omistligt värde och slänger därför inte ett dyft.