Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Mikael hann precis fånga Martin Vanger på väg till arbetet inne i Hedestad. Han förklarade sitt ärende och bad att få låna nyckeln. Martin granskade honom med ett roat leende.

”Jag antar att familjekrönikan nu kommit fram till kapitlet om Harriet.”

”Jag vill bara titta mig omkring…”

Martin Vanger bad honom vänta och kom strax tillbaka med nyckeln.

”Är det okej då?”

”Vad mig anbelangar så kan du flytta in där om du har lust. Bortsett från att den ligger i andra änden av ön så är det faktiskt en trevligare plats än huset där du bor.”

Mikael kokade kaffe och gjorde några smörgåsar. Han fyllde en flaska med vatten innan han gav sig iväg och stoppade färdkosten i en ryggsäck som han hängde över ena axeln. Han följde en smal och halvt igenvuxen väg som löpte längs bukten på Hedebyöns norra sida. Gottfrieds stuga låg på en udde ungefär två kilometer från byn och det tog honom bara en halvtimme att i maklig takt avverka sträckan.

Martin Vanger hade haft rätt. När Mikael kom runt kröken på den smala vägen öppnade sig en lummig plats vid vattnet. Utsikten var strålande mot både inloppet till Hedeälven, gästhamnen till vänster och industrihamnen till höger.

Han var förvånad över att ingen tagit Gottfrieds stuga i besittning. Det var en rustik sak i liggande mörkbetsat timmer, med tegeltak och gröna fönsterkarmar, och med en liten solig veranda utanför ytterdörren. Det var dock uppenbart att underhållet av både stugan och tomten hade eftersatts en längre tid; färgen på dörr- och fönsterposter hade flagnat och det som borde ha varit en gräsmatta var meterhöga buskar. Att röja skulle fordra ett ordentligt dagsverke med en lie och röjsåg.

Mikael låste upp dörren och skruvade upp fönsterluckorna från insidan. Stommen tycktes vara en gammal lada på omkring 35 kvadratmeter. Insidan var brädfodrad och bestod av ett enda stort rum med breda fönster mot vattnet på vardera sidan om ytterdörren. Längst in i stugan ledde en trappa till ett öppet sovloft som täckte halva stugan. Under trappen fanns en liten nisch med ett gasolkök, en diskbänk och ett tvättskåp. Möblemanget var enkelt; på långsidan till vänster om dörren fanns en väggfast bänk, ett skamfilat skrivbord och en stringhylla i teak. Längre ned på samma sida fanns tre garderober. Till höger om dörren stod ett runt matbord med fem trästolar och en öppen spis mitt på kortväggen.

Stugan saknade elektricitet, istället fanns det flera fotogenlampor. I ett fönster stod en gammal transistorradio av märket Grundig. Antennen var avbruten. Mikael tryckte på on-knappen men batterierna fungerade inte.

Mikael gick upp för den smala trappan och såg sig omkring på sovloftet. Där fanns en dubbelsäng, en madrass utan sängkläder, ett nattduksbord och en byrå.

Mikael ägnade en stund åt att söka igenom stugan. Byrån var tom så när som på några handdukar och linnen med en vag doft av mögel. I garderoberna fanns några gamla arbetskläder, en overall, ett par gummistövlar, ett par slitna gymnastikskor och en fotogenkamin. I skrivbordslådorna låg skrivpapper, blyertspennor, ett tomt skissblock, en kortlek och några bokmärken. Köksskåpet innehöll matporslin, kaffekoppar, glas, stearinljus och några kvarlämnade paket med salt, tepåsar och liknande. I en låda i köksbordet fanns matbestick.

De enda lämningarna av intellektuell natur hittade han i stringhyllan ovanför skrivbordet. Mikael lyfte över en köksstol och ställde sig på den för att titta igenom hyllplanen. På den understa hyllan låg gamla nummer av Se , Rekordmagasinet , Tidsfördriv och Lektyr från slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Där fanns Bild - journalen från 1965 och 1966, Mitt Livs Novell och några serietidningar: 91:an , Fantomen och Romans . Mikael öppnade ett nummer av Lektyr från 1964 och konstaterade att pinuppan såg tämligen oskuldsfull ut.

Där fanns ett femtiotal böcker. Ungefär hälften av dessa var pocketdeckare från Wahlströms Manhattanserie: Mickey Spillane med titlar som Vänta dig ingen nåd , med de klassiska omslagen av Bertil Hegland. Han hittade också ett halvdussin Kitty , några Femböcker av Enid Blyton och en Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud — Tunnelbanemysteriet . Mikael log igenkännande. Tre böcker av Astrid Lindgren: Alla vi barn i Bullerbyn , Kalle Blomkvist och Rasmus och Pippi Långstrump . Den översta hyllan innehöll en bok om kortvågsradio, två böcker om astronomi, en fågelbok, en bok med titeln Det onda imperiet som handlade om Sovjetunionen, en bok om det finska vinterkriget, Luthers katekes, Psalmboken samt Bibeln.

Mikael slog upp Bibeln och läste på insidan av pärmen: Harriet Vanger, 12/5 1963 . Harriets konfirmationsbibel. Han ställde dystert tillbaka boken.

Alldeles bakom stugan fanns en kombinerad ved- och redskapsbod med lie, räfsa, hammare och en kartong med osorterade spikar, hyvlar, såg och andra verktyg. Utedasset låg tjugo meter in i skogen österut. Mikael snokade runt en stund och återvände därefter till stugan. Han plockade ut en stol och satte sig på verandan och hällde upp kaffe ur termosen. Han tände en cigarett och tittade ut över Hedestadsbukten genom ridån av sly.

Gottfrieds stuga var betydligt mer anspråkslös än vad han hade förväntat sig. Detta var alltså den plats dit Harriets och Martins pappa hade dragit sig tillbaka då äktenskapet med Isabella börjat gå i putten i slutet av 1950-talet. Här hade han bott och supit. Och därnere, någonstans vid bryggan, hade han drunknat med hög promillehalt i blodet. Tillvaron i stugan hade förmodligen varit angenäm på somrarna, men när temperaturen började krypa ned mot nollgradigt måste det ha varit råkallt och eländigt. Enligt vad Henrik berättat hade Gottfried fortsatt att sköta sitt jobb inom Vangerkoncernen — med avbrott för de perioder då han söp hejdlöst — ända fram till 1964. Att han hade kunnat bo i stugan mer eller mindre permanent och ändå dyka upp på jobbet nyrakad, tvättad och iförd slips och kavaj tydde trots allt på en viss personlig disciplin.

Men detta var också en plats där Harriet Vanger hade varit så ofta att det var ett av de första ställen man letade efter henne på. Henrik hade berättat att Harriet under det sista året ofta hade gått ut till stugan, uppenbarligen för att få vara i fred under helger eller lov. Den sista sommaren hade hon bott här i tre månader, även om hon kom in till byn varje dag. Här hade hon också haft sin väninna Anita Vanger, Cecilia Vangers syster, på besök i sex veckor.

Vad hade hon gjort härute i sin ensamhet? Tidningarna Mitt Livs Novell och Romans , liksom ett antal Kitty-böcker, talade sitt tydliga språk. Kanske hade skissblocket tillhört henne. Men här fanns också hennes Bibel.

Hade hon velat vara i närheten av sin drunknade pappa — en sorgeperiod hon måste genomlida? Var förklaringen så enkel? Eller hade det att göra med hennes religiösa grubblerier? Stugan var karg och asketisk; låtsades hon att hon bodde i ett kloster?

Mikael följde stranden mot sydost, men terrängen var så fylld av skrevor och enbärsris att den var i det närmaste oframkomlig. Han gick tillbaka till stugan och en bit tillbaka på vägen mot Hedeby. Enligt kartan skulle en stig gå genom skogen till något som kallades Befästningen, och det tog honom tjugo minuter att hitta den igenvuxna avtagsvägen. Befästningen var kustförsvarets lämningar från andra världskriget; betongbunkrar med skyttevärn utspridda kring en kommandobyggnad. Allting var igenvuxet av snårskog.