Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Cecilia satte på sig sin kavaj.

”Situationen är dråplig”, log hon. ”Kom över på middag i kväll. Ta Erika med dig. Jag tror att jag kommer att gilla henne.”

Erika hade redan klarat av frågan om nattlogi. Vid de tillfällen hon varit uppe i Hedeby för att träffa Henrik Vanger hade hon övernattat i ett av hans gästrum och hon bad helt frankt att få låna rummet igen. Henrik kunde knappt dölja sin förtjusning och försäkrade att hon var välkommen när som helst.

Med sådana formalia ur vägen gick Mikael och Erika en promenad över bron och slog sig ned på terrassen på Susannes Brokafé strax före stängningsdags.

”Jag är djupt missnöjd”, sa Erika. ”Jag åkte upp för att hälsa dig välkommen tillbaka till friheten och hittar dig i säng med byns femme fatale.”

”Förlåt.”

”Så hur länge har du och miss Big Tits…” Erika vispade med pekfingret.

”Ungefär sedan Henrik blev delägare.”

”Aha.”

”Aha, vad då?”

”Bara nyfiken.”

”Cecilia är en bra kvinna. Jag tycker om henne.”

”Jag kritiserar inte. Jag är bara missnöjd. Godis inom räckhåll och så måste jag banta. Hur var fängelset?”

”Som en hyfsad arbetssemester. Hur går tidningen?”

”Bättre. Vi är fortfarande ute och slirar i marginalen, men för första gången på ett år ökar annonsvolymen. Vi ligger fortfarande långt under vad vi hade för ett år sedan, men vi är i alla fall på väg uppåt igen. Det är Henriks förtjänst. Men det underliga är att prenumeranterna börjat öka.”

”Det brukar gå lite upp och ned med jämna mellanrum.”

”Med några hundra hit eller dit. Men vi har ökat med tretusen prenumeranter de senaste tre månaderna. Ökningen har varit rätt stadig med drygt tvåhundrafemtio nya i veckan. Jag trodde först att det bara var en slump, men det fortsätter att komma in nya prenumeranter. Det är den största enskilda upplageökningen någonsin. De betyder mer än inkomsterna från annonserna. Samtidigt tycks våra gamla prenumeranter förnya rätt konsekvent över hela linjen.”

”Varför?” frågade Mikael förbryllad.

”Jag vet inte. Ingen av oss begriper det. Vi har inte kört någon annonskampanj. Christer har ägnat en vecka åt att göra stickprov på vilka det är som dyker upp. För det första är det helt nya prenumeranter. För det andra är 70 procent kvinnor. Normalt är det 70 procent män som prenumererar. För det tredje kan prenumeranterna beskrivas som medelinkomsttagare i förorten med kvalificerade jobb: lärare, lägre chefsjobb, tjänstemän.”

”Medelklassens revolt mot storkapitalet?”

”Jag vet inte. Men fortsätter det här så kommer det att bli en ordentlig förändring av prenumerantstocken. Vi hade en redaktionskonferens för två veckor sedan och beslutade att delvis börja lägga in nytt material i tidningen; jag vill ha fler artiklar om fackliga frågor med koppling till TCO och den sortens texter, men också mer undersökande reportage om till exempel kvinnofrågor.”

”Var bara försiktig med att ändra för mycket”, sa Mikael. ”Om vi får nya prenumeranter så gillar de förmodligen vad som redan står i tidningen.”

Cecilia Vanger hade även bjudit Henrik Vanger på middagen, möjligen för att minska risken för obehagliga samtalsämnen. Hon hade lagat viltgryta och serverade rödvin. Erika och Henrik ägnade en stor del av samtalet åt en diskussion om Millenniums utveckling och de nya prenumeranterna, men samtalet gled efter hand över till andra ting. Erika vände sig plötsligt mot Mikael och frågade honom om hur hans arbete fortskred.

”Jag räknar med att ha ett utkast till familjekrönikan klar om någon månad som Henrik kan titta på.”

”En krönika i familjen Addams anda”, log Cecilia.

”Den har vissa historiska aspekter”, medgav Mikael.

Cecilia sneglade på Henrik Vanger.

”Mikael, Henrik är egentligen inte intresserad av familjekrönikan. Han vill att du ska lösa gåtan om Harriets försvinnande.”

Mikael sa ingenting. Ända sedan han inlett sin relation med Cecilia hade han pratat tämligen öppet om Harriet med henne. Cecilia hade redan listat ut att det var hans egentliga uppdrag, även om han aldrig formellt erkänt det. Däremot hade han aldrig berättat för Henrik att han och Cecilia diskuterat ämnet. Henriks buskiga ögonbryn drog ihop sig en smula. Erika var tyst.

”Snälla du”, sa Cecilia till Henrik. ”Jag är inte korkad. Jag vet inte exakt vilket avtal du och Mikael har, men hans vistelse här i Hedeby handlar om Harriet. Eller hur?”

Henrik nickade och sneglade på Mikael.

”Jag sa ju att hon var skärpt.” Han vände sig till Erika. ”Jag antar att Mikael förklarat för dig vad han sysslar med här i Hedeby.”

Hon nickade.

”Och jag antar att du anser att det är en vettlös sysselsättning. Nej, du behöver inte svara. Det är en befängd och vettlös sysselsättning. Men jag måste få veta.”

”Jag har inga synpunkter på saken”, sa Erika diplomatiskt.

”Naturligtvis har du det.” Han vände sig till Mikael. ”Snart har halva året gått. Berätta. Har du överhuvudtaget hittat någonting som vi inte redan utrett?”

Mikael undvek att möta Henriks blick. Han tänkte omedelbart på den besynnerliga känsla han upplevt då han kvällen innan suttit och tittat i fotoalbumet. Känslan hade följt honom hela dagen, men han hade inte haft tid att slå sig ned och öppna albumet igen. Han var inte säker på om han fantiserade eller inte, men han visste att han hade gjort en reflektion av något slag. Han hade varit på vippen att tänka en avgörande tanke. Slutligen tittade han upp på Henrik Vanger och skakade på huvudet.

”Jag har inte kommit på ett jota.”

Den gamle mannen granskade honom plötsligt med ett vaksamt uttryck i ansiktet. Han avstod från att kommentera Mikaels replik och nickade slutligen.

”Jag vet inte hur det är med er ungdomar, men för mig är det dags att dra sig tillbaka. Tack för middagen, Cecilia. God natt, Erika. Hälsa på mig i morgon innan du åker.”

När Henrik Vanger hade stängt ytterdörren lägrade sig tystnaden. Det var Cecilia som bröt den.

”Mikael, vad var det där om?”

”Det betyder att Henrik Vanger är lika känslig för folks reaktioner som en seismograf. I går kväll då du kom över till mig satt jag och tittade i fotoalbumet.”

”Ja?”

”Jag såg någonting. Jag vet inte vad och jag kan inte sätta fingret på det. Det var någonting som nästan blev en tanke, men jag missade att snappa upp den.”

”Men vad var det du tänkte på?”

”Jag vet helt enkelt inte. Och sedan kom du över och jag… hmm… fick roligare saker att fundera över.”

Cecilia rodnade. Hon undvek Erikas blick och gjorde sig ett ärende ut till köket för att sätta på kaffe.

Det var en varm och solig majdag. Grönskan hade skjutit fart och Mikael kom på sig själv med att gnola Den blomstertid nu kommer .

Erika tillbringade natten i Henriks gästrum. Efter middagen hade Mikael frågat Cecilia om hon ville ha sällskap. Hon hade svarat att hon var upptagen med betygskonferenser och att hon var trött och ville sova. Erika pussade Mikael på kinden och lämnade Hedebyön tidigt på måndagsmorgonen.

När Mikael hade åkt in i fängelse i mitten av mars hade snön fortfarande legat tung över landskapet. Nu grönskade björkarna och gräsmattan runt hans stuga var fet och välmående. Han hade för första gången en möjlighet att se sig om på hela Hedebyön. Vid åttatiden gick han över och bad att få låna en termos av Anna. Han pratade kort med Henrik, som just klivit upp, och fick med sig hans karta över ön. En plats han ville titta närmare på var Gottfrieds stuga, som indirekt hade dykt upp flera gånger i polisutredningen, eftersom Harriet hade tillbringat en del tid där. Henrik förklarade att stugan ägdes av Martin Vanger men att den huvudsakligen stått oanvänd genom åren. Vid enstaka tillfällen brukade någon släkting låna den.