Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Mikael spelade upp sekvensen gång på gång.

Den bekräftade med all tydlighet den teori som han hade formulerat. Någonting hände på Järnvägsgatan i Hedestad. Logiken var uppenbar.

Hon ser något — någon — på andra sidan gatan. Hon reagerar med chock. Senare kontaktar hon Henrik Vanger för ett privat samtal som aldrig blir av. Därefter försvinner hon spårlöst.

Någonting hände den dagen. Men bilderna förklarade inte vad.

klockan två på tisdagsmorgonen kokade Mikael kaffe och gjorde smörgåsar som han åt i kökssoffan. Han var på samma gång modstulen och upphetsad. Han hade mot alla sina egna förväntningar hittat nytt bevismaterial. Problemet var bara att detta kastade nytt ljus över händelsekedjan men inte ledde honom en millimeter närmare gåtans lösning.

Han grubblade intensivt på vad Cecilia Vanger hade spelat för roll i dramat. Henrik Vanger hade hänsynslöst kartlagt alla inblandade personers förehavanden under dagen, och Cecilia hade inte varit något undantag. Hon hade varit bosatt i Uppsala 1966, men anlänt till Hedestad två dagar innan den olycksaliga lördagen. Hon hade bott i ett gästrum hos Isabella Vanger. Hon påstod att hon möjligen hade sett Harriet Vanger tidigt på morgonen, men att hon inte hade pratat med henne. På lördagen hade hon åkt in till Hedestad i några ärenden. Hon hade inte sett Harriet och återvänt till Hedebyön omkring klockan ett, ungefär samtidigt som Kurt Nylund fotograferade bildsviten på Järnvägsgatan. Hon hade bytt kläder och vid tvåtiden hjälpt till att duka inför kvällens middag.

Som alibi betraktat var det vagt. Tidpunkterna var ungefärliga, särskilt frågan om när hon hade återvänt till Hedebyön, men Henrik Vanger hade heller aldrig hittat något som antydde att hon hade ljugit. Cecilia Vanger var en av de personer i släkten som Henrik tyckte allra bäst om. Dessutom hade hon varit Mikaels älskarinna. Han hade därmed svårt att vara objektiv, och minst av allt föreställde han sig henne som mördare.

Nu antydde en refuserad bild att hon hade ljugit då hon påstått att hon aldrig varit inne i Harriets rum. Mikael brottades med tankar på vad det skulle innebära.

Och om du har ljugit om detta, vad mer har du ljugit om?

Mikael summerade vad han kände till om Cecilia. Han uppfattade henne som en i grunden tillbakadragen människa som uppenbarligen hade präglats av sitt förflutna vilket innebar att hon levde ensam, saknade sexliv och hade svårt att närma sig människor. Hon höll distans till folk, och när hon för en gångs skull släppte loss och kastade sig över en man så valde hon Mikael, en främling på tillfälligt besök. Cecilia hade sagt att hon bröt deras förhållande därför att hon inte kunde leva med tanken att han lika plötsligt skulle försvinna ut ur hennes liv. Mikael antog att det var just därför som hon också hade vågat ta steget att inleda ett förhållande med honom. Eftersom han bara var där tillfälligt behövde hon inte frukta att han skulle förändra hennes liv på ett dramatiskt sätt. Han suckade och sköt psykologiserandet åt sidan.

Den andra upptäckten gjorde han sent på natten. Nyckeln till gåtan — det var han övertygad om — var vad Harriet hade sett på Järnvägsgatan i Hedestad. Det skulle Mikael aldrig få veta om han inte kunde uppfinna en tidsmaskin och ställa sig bakom henne och snegla över hennes skuldra.

I samma ögonblick som han tänkt tanken daskade han handflatan i pannan och störtade tillbaka till sin iBook. Han klickade fram de obeskurna bilderna i sviten från Järnvägsgatan och tittade… där!

Bakom Harriet Vanger och ungefär en meter till höger om henne stod ett ungt par, han i randig tröja och hon i ljus jacka. Hon höll en kamera i handen. När Mikael förstorade bilden såg han att det tycktes vara en Kodak instamatic med inbyggd blixt — en billig semesterkamera för folk som inte kan fotografera.

Kvinnan höll kameran i höjd med hakan. Sedan lyfte hon den och fotograferade clownerna, precis då Harriets ansiktsuttryck hade förändrats.

Mikael jämförde kamerans position med Harriets siktlinje. Kvinnan hade fotograferat nästan exakt det Harriet Vanger tittade på.

Mikael blev plötsligt medveten om att hans hjärta dunkade kraftigt. Han lutade sig tillbaka och grävde fram sitt cigarettpaket ur bröstfickan. Någon hade tagit en bild. Men hur skulle han kunna identifiera kvinnan? Hur skulle han få tag på hennes bild? Hade rullen överhuvudtaget framkallats, och fanns i så fall bilden kvar någonstans?

Mikael öppnade mappen med Kurt Nylunds bilder från folkvimlet under festdagen. Under den kommande timmen förstorade han varje bild och granskade den kvadratcentimeter för kvadratcentimeter. Först på den allra sista bilden hittade han paret igen. Kurt Nylund hade fotograferat en annan clown, med ballonger i handen, som evigt skrattande poserade framför hans kamera. Bilden hade tagits på parkeringen vid entrén till idrottsplatsen där festen pågick. Klockan måste ha varit efter två — Nylund hade därefter larmats om tankbilsolyckan och avbrutit bevakningen av Barnens dag.

Kvinnan var nästan helt dold, men mannen i den randiga tröjan syntes tydligt i profil. Han hade nycklar i handen och böjde sig fram för att öppna en bildörr. Fokus låg på clownen i förgrunden och bilen var aningen suddig. Nummerplåten var delvis dold men började med AC3-någonting.

Bilplåtarna på 1960-talet började med länsbokstav, och som barn hade Mikael lärt sig att identifiera varifrån bilar kom. AC var beteckningen för Västerbotten.

Sedan såg Mikael något annat. På bakrutan fanns en dekal av något slag. Han zoomade, men texten försvann i ett blurr. Han klippte ut dekalen och började bearbeta kontrast och skärpa. Det tog honom en stund. Han kunde fortfarande inte läsa texten, men försökte med ledning av de suddiga formerna sluta sig till vilka bokstäver det måste röra sig om. Många bokstäver såg förvillande lika ut. Ett O kunde förväxlas med ett D, liksom B med E och flera andra bokstäver. Efter att ha pusslat med papper och penna och uteslutit bokstäver fick han fram en obegriplig text.

Han stirrade på bilden till dess att ögonen tårades. Sedan såg han texten. NORSJÖ SNICKERIFABRIK, följt av mindre tecken som var alldeles omöjliga att läsa men som förmodligen innehöll ett telefonnummer.

Den tredje pusselbiten fick Mikael hjälp med från oväntat håll.

Efter att ha arbetat med bilderna hela natten sov han tungt till in på eftermiddagen. Han vaknade med en obestämd huvudvärk, duschade och gick upp till Susannes Brokafé för att äta frukost. Han hade svårt att samla tankarna. Han borde gå till Henrik Vanger och rapportera vad han hade upptäckt. Istället gick han över till Cecilia Vanger och knackade på. Han ville fråga henne vad hon hade gjort i Harriets rum och varför hon hade ljugit om att hon hade varit där. Ingen öppnade.

Han var precis på väg därifrån då han hörde en röst.

”Din hora är inte hemma.”

Gollum hade kommit ut ur sin håla. Han var lång, närmare två meter, men så krökt av ålder att hans ögon var i nivå med Mikaels. Huden var ärrad av mörka leverfläckar. Han var klädd i pyjamas och brun morgonrock och stod lutad mot en käpp. Han såg ut som Hollywoodversionen av en elak gammal gubbe.

”Vad sa du?”

”Jag sa att din hora inte är hemma.”

Mikael gick så nära att han nästan satte näsan mot Harald Vanger.

”Du pratar om din egen dotter, din jävla svinpäls.”