Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Jag har dåliga nyheter. Henrik Vanger fördes nyss till sjukhus. Det tycks vara en hjärtattack. Martin ville att jag skulle meddela dig.”

”Herregud”, sa Dirch Frode. Han tittade på sitt armbandsur. ”Det är fredagen den 13”, sa han med obegriplig logik och ett förvirrat ansiktsuttryck.

När Mikael var hemma hos sig igen var klockan halv tre på natten. Han tvekade en stund men beslutade sig för att skjuta upp samtalet till Erika. Först vid tiotiden nästa morgon, då han som hastigast hade pratat med Dirch Frode på mobilen och försäkrat sig om att Henrik Vanger fortfarande var vid liv, ringde han till Erika med beskedet att Millenniums nyblivne delägare hade förts till sjukhus efter en hjärtattack. Beskedet mottogs inte oväntat med stor förstämning och oro.

Först sent på kvällen kom Dirch Frode över till Mikael med utförliga besked om Henrik Vangers tillstånd.

”Han lever, men han mår inte bra. Han har haft en allvarlig infarkt och har dessutom en infektion i kroppen.”

”Har du träffat honom?”

”Nej. Han ligger på intensiven. Martin och Birger sitter och vakar.”

”Oddsen?”

Dirch Frode vaggade handen fram och tillbaka.

”Han har överlevt infarkten och det är alltid ett gott tecken. Och Henrik har faktiskt en rätt bra grundkondition. Men han är gammal. Vi får vänta och se.”

De satt tysta en stund och begrundade livets skörhet. Mikael hällde upp kaffe. Dirch Frode såg modstulen ut.

”Jag måste ställa några frågor om vad som händer nu”, sa Mikael.

Frode tittade upp på honom.

”Dina anställningsförhållanden ändras inte. De är reglerade i ett kontrakt som löper året ut, vare sig Henrik Vanger lever eller inte. Du behöver inte vara orolig.”

”Jag är inte orolig och det var inte det jag menade. Jag undrar vem jag ska rapportera till i hans frånvaro.”

Dirch Frode suckade.

”Mikael, du vet lika väl som jag att hela den här historien om Harriet Vanger är ett tidsfördriv för Henrik.”

”Säg inte det.”

”Vad menar du?”

”Jag har hittat nytt bevismaterial”, sa Mikael. ”Jag informerade Henrik om delar av det i går. Jag är rädd att det kan ha bidragit till att utlösa hjärtattacken.”

Dirch Frode såg på Mikael med en underlig blick.

”Du skämtar.”

Mikael skakade på huvudet.

”Dirch, de senaste dagarna har jag grävt fram mer material om Harriets försvinnande än den sammanlagda officiella utredningen gjort på åtminstone trettiofem år. Mitt problem just nu är att vi aldrig gjort upp om vem jag ska rapportera till om Henrik inte är närvarande.”

”Du kan berätta för mig.”

”Okej. Jag måste gå vidare med det här. Har du tid en stund?”

Mikael drog sina nya upptäckter så pedagogiskt han kunde. Han demonstrerade bildsviten från Järnvägsgatan och lade fram sin teori. Därefter förklarade han hur hans egen dotter hade knäckt telefonboksmysteriet. Slutligen lade han fram informationen om det brutala mordet på Rebecka Jacobsson 1949.

Den enda information han ännu behöll för sig själv var Cecilia Vangers ansikte i Harriets fönster. Han ville fortfarande hinna tala med henne innan han försatte henne i en position där hon kunde misstänkas för något.

Dirch Frode lade pannan i bekymrade veck.

”Du menar att mordet på Rebecka hänger ihop med Harriets försvinnande?”

”Jag vet inte. Det verkar osannolikt. Men samtidigt kvarstår det faktum att Harriet hade antecknat initialerna RJ i sin telefonbok tillsammans med anvisningen till lagen om brännoffer. Rebecka Jacobsson brändes till döds. Kopplingen till familjen Vanger är uppenbar — hon arbetade på Vangerkoncernen.”

”Och hur förklarar du allt detta?”

”Det kan jag inte än. Men jag vill gå vidare. Jag betraktar dig som Henriks representant. Du måste fatta beslut åt honom.”

”Vi kanske borde informera polisen.”

”Nej. Åtminstone inte utan Henriks tillstånd. Mordet på Rebecka är preskriberat sedan länge och polisutredningen nedlagd. De kommer inte att starta någon utredning om ett mord som skedde för femtiofyra år sedan.”

”Jag förstår. Vad vill du göra?”

Mikael reste sig och gick ett varv runt köket.

”För det första vill jag följa upp fotografispåret. Om vi kan se vad Harriet såg… jag tror att det kan vara en nyckel till hela förloppet. För det andra behöver jag en bil för att kunna ta mig till Norsjö och följa spåret dit det leder mig. Och för det tredje vill jag följa upp bibelcitaten. Vi har kopplat ett citat till ett fruktansvärt otäckt mord. Vi har fyra citat kvar. För att göra det… jag skulle egentligen behöva hjälp.”

”Vilken sorts hjälp?”

”Jag skulle behöva en researchmedarbetare som kan gräva sig igenom gamla pressarkiv och hitta Magda och Sara och de andra namnen. Om det är som jag tror är Rebecka inte det enda offret.”

”Du menar att inviga någon annan…”

”Det är plötsligt fruktansvärt mycket grävjobb som måste göras. Om jag var polis i en aktiv utredning skulle jag kunna fördela tid och resurser och få folk att gräva åt mig. Jag behöver ett proffs som kan arkiv och som samtidigt är pålitlig.”

”Jag förstår… jag känner faktiskt till en kompetent researcher. Det var hon som gjorde personundersökningen på dig”, sa Frode innan han hann hejda sig.

”Vem gjorde vad då?” frågade Mikael Blomkvist med skärpa i rösten.

Dirch Frode insåg plötsligt att han hade sagt något som han möjligen borde ha hållit tyst om. Jag börjar bli gammal, tänkte han.

”Jag tänkte högt. Det var ingenting”, försökte han.

”Du har låtit göra en personundersökning på mig?”

”Det är inget dramatiskt, Mikael. Vi ville anställa dig och kollade upp vad för sorts person du var.”

”Så det är därför Henrik Vanger alltid tycks veta precis var han har mig. Hur grundlig var undersökningen?”

”Den var rätt grundlig.”

”Tog den upp Millenniums problem?”

Dirch Frode ryckte på axlarna. ”Det var aktuellt.”

Mikael tände en cigarett. Det var hans femte för dagen. Han insåg att rökandet höll på att bli en ovana.

”En skriftlig rapport?”

”Mikael, det här är inget att fästa sig vid.”

”Jag vill läsa rapporten”, sa han.

”Snälla du, det är inget märkligt med det här. Vi ville kolla upp dig innan vi anställde dig.”

”Jag vill läsa rapporten”, upprepade Mikael.

”Det kan bara Henrik ge tillstånd till.”

”Verkligen? Då säger jag så här: Jag vill ha rapporten i min hand inom en timme. Om jag inte får den säger jag upp mig på stående fot och tar kvällståget till Stockholm. Var finns rapporten?”

Dirch Frode och Mikael Blomkvist mätte varandra med blicken några sekunder. Sedan suckade Dirch Frode och slog ned ögonen.

”I mitt arbetsrum hemma.”

Fallet harriet Vanger var utan tvekan den mest bisarra historia Mikael Blomkvist någonsin varit inblandad i. Överhuvudtaget hade det senaste året, från det ögonblick han publicerade historien om Hans-Erik Wennerström, varit en enda lång bergochdalbana — huvudsakligen fritt fall. Och det var uppenbarligen inte över.

Dirch Frode hade krånglat i det oändliga. Först klockan sex på kvällen hade Mikael Lisbeth Salanders rapport i sin hand. Det var drygt åttio sidor rapport och hundra sidor kopior på artiklar, betyg och annat som utgjorde detaljer i Mikaels liv.

Det var en märklig upplevelse att läsa om sig själv i vad som närmast fick betraktas som en kombinerad självbiografi och underrättelserapport. Mikael kände en växande häpnad över hur detaljerad rapporten var. Lisbeth Salander hade prickat in detaljer som han trodde var för evigt begravda i historiens kompost. Hon hade grävt fram hans ungdomsförhållande med en kvinna som hade varit flammande syndikalist och som nu var heltidspolitiker. Vem i all världen hade hon pratat med? Hon hade hittat hans rockband Bootstrap , som väl knappast någon levande själ i dag kunde komma ihåg. Hon hade synat hans ekonomi in i minsta detalj. Hur tusan hade hon burit sig åt?