Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Inne i badrummet lutade hon sig mot dörren och försökte samla tankarna. Hon var mer skakad än hon trodde var möjligt. Sedan insåg hon långsamt att hon hade en blåsa som höll på att sprängas och att en dusch inte bara var ett gott råd utan en nödvändighet efter nattens tumult. När hon var färdig smet hon in i sovrummet och drog på sig trosor, jeans och en t-tröja med texten Armageddon was yesterday — today we have a serious problem .

Efter en sekunds eftertanke letade hon rätt på sin skinnjacka, som låg slängd över en stol. Hon plockade upp elpistolen ur fickan, kontrollerade laddningen och stoppade den i bakfickan på jeansen. Kaffedoft spred sig i lägenheten. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till köket.

”Städar du aldrig”, hälsade han.

Han hade fyllt diskhon med gammalt porslin, tömt askkopparna, kastat det gamla mjölkpaketet och rensat bordet från fem veckors lager av tidningar, torkat av och dukat upp med koppar och — han hade inte skämtat — bagels. Det såg inbjudande ut och hon var faktiskt hungrig efter natten med Mimmi. Okej, vi får se vart det här leder. Hon slog sig avvaktande ned mitt emot honom.

”Du svarade aldrig på frågan. Rostbiff, kalkon eller vegetariskt?”

”Rostbiff.”

”Då tar jag kalkonen.”

De åt frukost under tystnad medan de ömsesidigt granskade varandra. När hon ätit upp sin bagel satte hon också i sig hälften av den vegetariska som blivit över. Hon plockade upp ett skrynkligt paket från fönsterbrädan och grävde fram en cigarett.

”Okej, då vet jag det”, bröt han tystnaden. ”Jag är kanske inte lika bra som du på att göra personundersökningar, men nu har jag i alla fall listat ut att du varken är vegan eller — som Dirch Frode trodde — anorektiker. Jag ska lägga in uppgifterna i min rapport om dig.”

Salander stirrade på honom, men när hon såg hans ansikte insåg hon att han drev med henne. Han såg så märkligt road ut att hon inte kunde motstå att svara på samma sätt. Hon gav honom ett skevt leende. Situationen saknade rim och reson. Hon sköt tallriken ifrån sig. Han hade vänliga ögon. Vad han än var så var han förmodligen ingen ondskefull människa, beslutade hon. Det fanns heller inget i den PU hon hade gjort som antydde att han var en elak fan som misshandlade sina flickvänner eller något sådant. Hon påminde sig om att det var hon som visste allt om honom — inte tvärtom. Kunskap är makt.

”Vad flinar du åt”, frågade hon.

”Förlåt mig. Jag hade faktiskt inte planerat min entré på det här sättet. Avsikten var inte att skrämma dig som jag uppenbarligen gjorde. Men du skulle ha sett din egen min då du öppnade dörren. Den var obetalbar. Jag kunde inte stå emot frestelsen att driva lite med dig.”

Tystnad. Till sin egen förvåning upplevde Lisbeth Salander plötsligt hans objudna sällskap som acceptabelt — eller i varje fall inte obehagligt.

”Du får betrakta det som min fasansfulla hämnd för att du rotat i mitt privatliv”, sa han muntert. ”Är du rädd för mig?”

”Nej”, svarade Salander.

”Bra. Jag är inte här för att göra dig illa eller för att bråka med dig.”

”Om du försöker göra mig illa så kommer jag att skada dig. Allvarligt.”

Mikael granskade henne. Hon var drygt 150 centimeter lång och såg inte ut att ha mycket att sätta emot om han hade varit en våldsman som trängt in i hennes lägenhet. Men hennes ögon var uttryckslösa och lugna.

”Det är inte aktuellt”, sa han slutligen. ”Jag har inga onda avsikter. Jag behöver tala med dig. Om du vill att jag ska gå så behöver du bara säga till.” Han funderade en sekund. ”Det känns lustigt nog som… äsch.” Han avbröt meningen.

”Vad?”

”Jag vet inte om det här låter vettigt men för fyra dagar sedan visste jag inte ens att du existerade. Sedan fick jag läsa din analys om mig själv” — han grävde i axelremsväskan och hittade rapporten — ”vilket inte var enbart roande läsning.”

Han tystnade och tittade ut genom köksfönstret en stund. ”Får jag ta en cigarett av dig?” Hon sköt över paketet till honom.

”Du sa tidigare att vi inte känner varandra och jag svarade att det gör vi visst.” Han pekade på rapporten. ”Jag har inte hunnit i kapp dig än — jag har bara gjort en liten rutinkoll för att plocka fram din adress och födelsedata och sådant — men du vet definitivt en hel del om mig. Mycket är sådant som är väldigt privat och som bara mina närmaste vänner känner till. Och nu sitter jag här i ditt kök och äter bagels med dig. Vi har känt varandra i en halvtimme och jag fick plötsligt den där känslan av att vi är bekanta sedan flera år. Förstår du vad jag menar?”

Hon nickade.

”Du har vackra ögon”, sa han.

”Du har snälla ögon”, svarade hon. Han kunde inte avgöra om hon var ironisk.

Tystnad.

”Varför är du här?” frågade hon plötsligt.

Kalle Blomkvist — hon kom att tänka på öknamnet och undertryckte en impuls att säga det högt — såg plötsligt allvarlig ut. Det fanns trötthet i hans ögon. Den självsäkerhet han tidigare uppvisat då han trängde sig in hos henne var borta och hon drog slutsatsen att spexandet var över eller åtminstone hade skjutits åt sidan. För första gången kände hon att han granskade henne ingående, med eftertänksamt allvar. Hon kunde inte avgöra vad som rörde sig i hans huvud, men hon kände omedelbart att hans besök hade fått en allvarligare skugga.

Lisbeth Salander var medveten om att hennes lugn endast låg på ytan och att hon inte riktigt hade kontroll över sina nerver. Blomkvists fullkomligt oväntade besök hade skakat henne på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt i samband med sitt jobb. Hennes levebröd var att spionera på människor. Hon hade egentligen aldrig definierat det hon gjorde för Dragan Armanskij som ett riktigt arbete , utan snarare som ett komplicerat tidsfördriv, nästan en hobby.

Sanningen var den — vilket hon konstaterat för länge sedan — att hon tyckte om att gräva i andra människors liv och avslöja hemligheter som de försökte dölja. Hon hade gjort det — i en eller annan form — så länge hon kunde minnas. Och hon gjorde det än i dag, inte bara då Armanskij gav henne uppdrag utan ibland enbart för sitt nöjes skull. Det gav henne en kick av tillfredsställelse — det var precis som ett komplicerat dataspel, med den skillnaden att det handlade om levande personer. Och nu satt plötsligt hennes hobby i köket och bjöd henne på bagels. Situationen kändes helt absurd.

”Jag har ett fascinerande problem”, sa Mikael. ”Säg mig, när du gjorde din PU om mig för Dirch Frode… hade du någon aning om vad den skulle användas till?”

”Nej.”

”Syftet var att få fram information om mig därför att Frode, eller rättare sagt hans uppdragsgivare, ville anlita mig för ett frilansjobb.”

”Jaha.”

Han gav henne ett svagt leende.

”Någon dag ska du och jag ha ett samtal om de moraliska aspekterna av att rota i en annan människas privatliv. Men just nu har jag helt andra problem… Det jobb jag fick, och som jag av någon obegriplig anledning åtog mig, är utan jämförelse det mest bisarra uppdrag jag någonsin haft. Kan jag lita på dig, Lisbeth?”

”Hurdå?”

”Dragan Armanskij säger att du är helt pålitlig. Men jag frågar dig i alla fall. Kan jag berätta hemligheter för dig utan att du för dem vidare, inte till någon?”

”Vänta. Du har alltså pratat med Dragan; är det han som har skickat hit dig?”

Jag ska slå ihjäl dig din jävla dumma armenier.

”Nja, inte precis. Du är inte den ende som kan skaffa fram en adress till någon och det gjorde jag alldeles på egen hand. Jag slog upp dig i folkbokföringen. Det finns tre personer som heter Lisbeth Salander och de två andra kunde inte komma i fråga. Men jag kontaktade Armanskij i går och vi hade ett långt samtal. Han trodde också först att jag kommit för att bråka om att du hade snokat i mitt privatliv, men blev till sist övertygad om att jag hade ett helt legitimt ärende.”