Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Dirch Frode skakade på huvudet.

”De har opererat honom. Han har förkalkningar i kranskärlen. Doktorn säger att det faktum att han överhuvudtaget lever är hoppingivande, men det kommer att vara kritiskt den närmaste tiden.”

De begrundade detta en stund medan de drack sin pilsner.

”Har du pratat med honom?”

”Nej. Han har inte varit i stånd att prata. Hur gick det i Stockholm?”

”Lisbeth Salander har tackat ja. Här är kontrakten från Dragan Armanskij. Du ska underteckna och lägga på lådan.”

Frode ögnade igenom papperen.

”Hon är dyr i drift”, konstaterade han.

”Henrik har råd.”

Frode nickade och tog en penna ur bröstfickan och krafsade sin namnteckning.

”Det är lika bra att jag undertecknar det medan Henrik fortfarande lever. Kan du gå förbi postlådan vid Konsum?”

Mikael gick och lade sig redan vid midnatt, men hade svårt att somna. Hittills hade hela hans vistelse på Hedebyön haft karaktären av efterforskningar kring historiska kuriosa. Men om någon var tillräckligt intresserad av hans förehavanden för att invadera hans arbetsrum var kanske historien närmare nuet än vad han hade trott.

Helt plötsligt slog det Mikael att det fanns andra som också kunde vara intresserade av vad han arbetade med. Henrik Vangers plötsliga uppdykande i Millenniums styrelse hade knappast gått Hans-Erik Wennerström obemärkt förbi. Eller var sådana tankar ett tecken på att han höll på att bli paranoid?

Mikael klev upp ur sängen, ställde sig naken vid köksfönstret och tittade eftertänksamt mot kyrkan på andra sidan bron. Han tände en cigarett.

Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Hon hade ett udda beteendemönster med långa pauser mitt i samtalen. Hennes hem var stökigt på ett sätt som gränsade till kaos, med ett berg av tidningskassar i hallen och ett kök som inte var städat på något år. Hennes kläder låg i högar på golvet och hon hade uppenbarligen vaknat efter en helkväll på krogen. Hon hade sugmärken på halsen och hade tydligen haft sällskap över natten. Hon hade åtskilliga tatueringar och var piercad på ett par ställen i ansiktet och säkerligen på ställen han inte sett. Hon var kort sagt säregen.

Å andra sidan hade Armanskij försäkrat honom om att hon var företagets absolut bästa researcher, och hennes inträngande reportage om honom själv hade onekligen antytt att hon var grundlig. En märklig tjej.

Lisbeth Salander satt vid sin PowerBook och funderade på hur hon reagerat inför Mikael Blomkvist. Hon hade aldrig tidigare i sitt vuxna liv låtit någon kliva över hennes tröskel som hon inte uttryckligen bjudit in, och den lilla skaran kunde räknas på ena handens fingrar. Mikael hade ogenerat trampat rakt in i hennes liv och hon hade bara åstadkommit lama protester.

Inte nog med det — han hade retats med henne. Gjort narr av henne.

I vanliga fall skulle ett sådant beteende ha fått henne att mentalt osäkra en pistol. Men hon hade inte känt ett uns av hot och ingen fientlighet från hans sida. Han hade haft orsak att skälla ut henne efter noter — till och med polisanmäla henne sedan han listat ut att hon hade hackat sig in i hans dator. Istället hade han behandlat även det som ett skämt.

Det hade varit den allra känsligaste delen av deras samtal. Det kändes som om Mikael medvetet lät bli att ta upp tråden och till sist hade hon inte kunnat avhålla sig från att ställa frågan.

”Du sa att du visste vad jag hade gjort.”

”Du är en hacker. Du har varit inne i min dator.”

”Hur vet du det?” Lisbeth var fullständigt säker på att hon inte hade lämnat några spår och att hennes intrång inte kunde upptäckas med mindre än att en säkerhetskonsult av yppersta kaliber satt och scannade hårddisken samtidigt som hon gick in i datorn.

”Du gjorde ett misstag.” Han förklarade hur hon hade citerat en version av en text som endast fanns i hans dator och ingen annanstans.

Lisbeth Salander satt tyst en lång stund. Till sist tittade hon på honom med uttryckslösa ögon.

”Hur bar du dig åt?” frågade han.

”Min hemlighet. Vad tänker du göra åt saken?”

Mikael ryckte på axlarna.

”Vad kan jag göra? Möjligen borde jag ha ett samtal med dig om etik och moral och vådan av att gräva i människors privatliv.”

”Precis det du gör som journalist.”

Han nickade.

”Jovisst. Just därför har vi journalister en etisk nämnd som håller ordning på de moraliska aspekterna. När jag skriver en text om en fähund i bankväsendet så utelämnar jag till exempel hans eller hennes sexliv. Jag skriver inte att en checkbedragare är lesbisk eller tänder på att ha sex med sin hund eller sådant, även om det skulle råka vara sant. Även fähundar har rätt till ett privatliv, och det är så lätt att skada människor genom att angripa deras livsstil. Förstår du vad jag menar?”

”Ja.”

”Alltså, du inkräktar på min integritet. Min arbetsgivare behöver inte veta vem jag har sex med. Det är min ensak.”

Lisbeth Salanders ansikte klövs av ett snett leende.

”Du tycker inte att jag borde ha nämnt det.”

”I mitt fall spelade det ingen större roll. Halva stan känner till mitt förhållande med Erika. Det är principen.”

”I så fall kan det kanske roa dig att få veta att jag också har principer som motsvarar din etiska nämnd. Jag kallar det Salanders princip . Jag menar att en fähund alltid är en fähund och om jag kan skada en sådan genom att gräva upp skit om honom så har han förtjänat det. Jag betalar bara tillbaka.”

”Okej”, log Mikael Blomkvist. ”Jag resonerar inte helt annorlunda än du, men…”

”Men saken är den att när jag gör en PU så tittar jag också på vad jag tycker om människan. Jag är inte neutral. Om det verkar vara en bra människa kan jag tona ned min rapport.”

”Verkligen?”

”I ditt fall tonade jag ned. Jag kunde ha skrivit en bok om ditt sexliv. Jag kunde ha berättat för Frode att Erika Berger har ett förflutet i Club Xtreme och lattjade med BDSM på 1980-talet — vilket onekligen skulle ha skapat vissa ofrånkomliga associationer vid tanken på ditt och hennes sexliv.”

Mikael Blomkvist mötte Lisbeth Salanders blick. Efter en stund tittade han ut genom fönstret och skrattade.

”Du är verkligen noggrann. Varför lade du inte in det i rapporten?”

”Du och Erika Berger är vuxna människor som uppenbarligen gillar varandra. Vad ni gör i sängen angår ingen och det enda jag kunde ha åstadkommit genom att berätta om henne hade varit att skada er eller förse någon med utpressningsmaterial. Vem vet — jag känner inte Dirch Frode och materialet kunde ha hamnat hos Wennerström.”

”Och du vill inte förse Wennerström med information?”

”Om jag måste välja sida i matchen mellan dig och honom skulle jag nog hamna i din ringhörna.”

”Jag och Erika har ett… vårt förhållande är…”

”Jag skiter i vilket förhållande ni har. Men du har inte svarat på vad du tänker göra med din kunskap om att jag hackat din dator.”

Hans paus var nästan lika lång som hennes.

”Lisbeth, jag är inte här för att jävlas med dig. Jag tänker inte utpressa dig. Jag är här för att be dig om hjälp att göra research för mig. Du kan svara ja eller nej. Om du säger nej så drar jag och hittar någon annan och du kommer aldrig att höra av mig igen.” Han funderade en sekund och log mot henne. ”Om jag inte hittar dig i min dator igen, vill säga.”

”Vilket betyder?”

”Du vet väldigt mycket om mig — en del av det är privat och personligt. Men skadan är redan skedd. Jag hoppas bara att du inte tänker använda din kunskap om mig för att skada mig eller Erika Berger.”