Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Han lade ifrån sig tidningarna och funderade över Cecilia Vanger. Han hade inte berättat för vare sig Henrik eller Dirch Frode om sina misstankar om att det var hon som hade öppnat fönstret i Harriets rum. Han var rädd att han därigenom skulle misstänkliggöra henne, och det sista han ville var att skada henne. Men frågan måste ställas förr eller senare.

Han satt kvar på terrassen en timme innan han beslutade sig för att skjuta hela problemet åt sidan och ägna midsommaraftonen åt något annat än familjen Vanger. Hans mobil var tyst. Erika var bortrest och roade sig någonstans med sin man, och han hade ingen att prata med.

Han återvände till Hedebyön vid fyra på eftermiddagen och fattade ytterligare ett beslut — att sluta röka. Han hade tränat regelbundet sedan han låg i lumpen, både på gym och genom att springa längs Söder Mälarstrand, men hade helt kommit av sig då problemen med Hans-Erik Wennerström börjat. Det var först på Rullåker som han hade börjat lyfta skrot igen, mest som terapi, men sedan frigivningen hade han inte gjort många knop. Det var dags att börja igen. Han satte resolut på sig joggingkläder och gjorde en loj löprunda längs vägen ut till Gottfrieds stuga, vek av upp mot Befästningen och gjorde en tuffare terrängrunda. Han hade inte orienterat sedan han låg i lumpen men hade alltid tyckt att det var roligare att springa genom skogsmark än på platta joggingbanor. Han följde stängslet vid Östergården tillbaka mot byn. Han kände sig helt mörbultad då han andfått tog de sista stegen ned mot gäststugan.

Vid sextiden hade han duschat. Han kokade potatis och dukade upp senapssill med gräslök och ägg vid ett skrangligt bord utomhus, på brosidan av gäststugan. Han hällde upp en snaps och skålade med sig själv. Därefter öppnade han en deckare med titeln The Mermaids singing av Val McDermid.

Vid sju kom Dirch Frode över till honom och slog sig tungt ned i trädgårdsstolen mitt emot. Mikael hällde upp en skvätt Skåne åt honom.

”Du väckte en del upprörda känslor i dag”, sa Frode.

”Jag förstod det.”

”Birger Vanger är en fjant.”

”Jag vet det.”

”Men Cecilia Vanger är inte en fjant och hon är rasande på dig.”

Mikael nickade.

”Hon har instruerat mig att se till att du slutar snoka i familjens angelägenheter.”

”Jag förstår. Och ditt svar?”

Dirch Frode tittade på glaset med Skåne och svepte plötsligt i sig supen.

”Mitt svar är att Henrik har gett mycket tydliga instruktioner om vad han vill att du ska göra. Så länge han inte ändrat dessa instruktioner är du anställd enligt det kontrakt som vi har formulerat. Jag förväntar mig att du gör ditt allra bästa för att uppfylla din del av kontraktet.”

Mikael nickade. Han tittade upp på himlen där regnmoln hade börjat samlas.

”Det kommer att bli oväder”, sa Frode. ”Om det blir väldigt kraftig blåst så kommer jag att backa upp dig.”

”Tack.”

De satt tysta en stund.

”Kan jag få en sup till?” frågade Dirch Frode.

bara några minuter efter att Dirch Frode hade gått hem till sig bromsade Martin Vanger in och parkerade sin bil vid vägkanten framför gäststugan. Han gick fram och hälsade. Mikael önskade trevlig midsommar och frågade om han ville ha en sup.

”Nej, det är bäst att jag låter bli. Jag är bara här för att byta kläder och ska köra tillbaka in till stan och tillbringa kvällen med Eva.”

Mikael avvaktade.

”Jag har pratat med Cecilia. Hon är lite upprörd just nu — hon och Henrik står varandra nära. Jag hoppas att du förlåter henne om hon säger något… otrevligt.”

”Jag tycker väldigt bra om Cecilia”, svarade Mikael.

”Jag förstår det. Men hon kan vara knepig. Jag vill bara att du ska veta att hon är helt emot att du gräver i det förflutna.”

Mikael suckade. Alla i Hedestad tycktes ha begripit varför Henrik anlitat honom.

”Vad tycker du?”

Martin Vanger slog ut med handen.

”Det här med Harriet har varit en besatthet hos Henrik i decennier. Jag vet inte… Harriet var min syster, men på något sätt är det så avlägset. Dirch Frode sa att du har ett vattentätt kontrakt som bara Henrik själv kan bryta, och jag är rädd för att det i hans nuvarande tillstånd skulle göra mer skada än nytta.”

”Så du vill att jag fortsätter?”

”Har du kommit någon vart?”

”Jag är ledsen, Martin, men det skulle innebära ett kontraktsbrott om jag berättade det för dig utan Henriks tillstånd.”

”Jag förstår.” Han log plötsligt. ”Henrik är lite av en konspirationsteoretiker. Men jag vill framför allt inte att du invaggar honom i falska förhoppningar.”

”Jag lovar att inte göra det. Det enda jag ger honom är fakta som jag kan dokumentera.”

”Bra… förresten, från det ena till det andra, vi har ju ett annat kontrakt att fundera över också. I och med att Henrik blivit sjuk och inte kan fullgöra sina förpliktelser i Millenniums styrelse så är jag förpliktigad att träda in i hans ställe.”

Mikael avvaktade.

”Vi måste nog ha ett styrelsemöte och titta över situationen.”

”Det är en god idé. Men så vitt jag förstår är det redan beslutat att nästa styrelsemöte ska hållas först i augusti.”

”Jag vet, men vi kanske måste tidigarelägga det.”

Mikael log artigt.

”Det är möjligt, men du pratar med fel person. För närvarande sitter jag inte i Millenniums styrelse. Jag lämnade tidningen i december och har inget inflytande över vad ni i styrelsen beslutar. Jag föreslår att du kontaktar Erika Berger i den frågan.”

Martin Vanger hade inte förväntat sig det svaret. Han funderade en stund och reste sig.

”Du har förstås rätt. Jag ska prata med henne.” Han klappade Mikael på axeln som avsked och försvann till sin bil.

Mikael tittade fundersamt efter honom. Inget konkret hade uttalats, men hotet hade tydligt hängt i luften. Martin Vanger hade lagt Millennium i vågskålen. Efter en stund hällde Mikael upp en ny sup till sig och plockade upp Val McDermid.

Vid niotiden kom den brunspräckliga katten förbi och strök sig mot hans ben. Han lyfte upp henne och kliade henne bakom öronen.

”Då är vi två som har långtråkigt på midsommarafton”, sa han.

När det kom några regnstänk gick han in och lade sig. Katten ville stanna ute.

Lisbeth Salander plockade fram sin Kawasaki på midsommarafton och ägnade dagen åt att ge den en rejäl översyn. En lättviktare på 125 kubik var kanske inte den tuffaste hojen i världen, men den var hennes och hon kunde hantera den. Hon hade egenhändigt renoverat den mutter för mutter, och hon hade trimmat den en bit ovanför den lagliga gränsen.

På eftermiddagen satte hon på sig hjälm och skinnställ och körde ut till Äppelvikens sjukhem, där hon tillbringade kvällen i parken med sin mamma. Hon kände ett styng av oro och dåligt samvete. Hennes mamma verkade mer frånvarande än någonsin tidigare. Under de tre timmar de tillbringade tillsammans växlade de bara några enstaka ord och vid dessa tillfällen tycktes hennes mamma inte veta vem hon pratade med.

Mikael slösade flera dagar på att försöka identifiera den AC-registrerade bilen. Efter diverse bryderier och genom att slutligen konsultera en pensionerad bilmekaniker i Hedestad kunde han konstatera att bilen var av märket Ford Anglia, en dussinmodell som han aldrig hört talas om. Därefter kontaktade han en tjänsteman på Bilregistret och undersökte möjligheterna att få fram en förteckning över samtliga Ford Anglia som 1966 hade haft registreringsskylten AC3-någonting. Efter ytterligare efterforskningar kom beskedet att en sådan arkeologisk utgrävning i registren förmodligen kunde göras, men att det skulle ta tid och att det låg en smula utanför offentlighetsprincipen.