Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Har vi träffats förr?” frågade Harriet Vanger.

”Jo. Jag heter Mikael Blomkvist. Du var min barnvakt en sommar när jag var tre år gammal. Du var tolv eller tretton år.”

Det tog några sekunder innan hennes blick klarnade och Mikael såg att hon plötsligt mindes honom. Hon såg häpen ut.

”Vad vill du?”

”Harriet, jag är inte din fiende. Jag är inte här för att göra dig illa. Men vi måste prata.”

Hon vände sig till Jeff och sa åt honom att ta över och tecknade till Mikael att följa med. De promenerade ungefär 200 meter till en grupp vita canvastält i en liten träddunge. Hon pekade på en tältstol vid ett rangligt bord, hällde upp vatten i ett handfat och sköljde av sig i ansiktet innan hon torkade sig och gick in i tältet och bytte skjorta. Hon hämtade två öl från en kylväska och slog sig ned mitt emot Mikael.

”Okej. Prata då.”

”Varför skjuter ni fåren?”

”Vi har en smittsam epidemi. De flesta av de här fåren är förmodligen helt friska, men vi kan inte riskera att det sprider sig. Vi kommer att bli tvungna att nödslakta över 600 får den närmaste veckan. Så jag är inte på gott humör.”

Mikael nickade.

”Din bror körde ihjäl sig för några dagar sedan.”

”Jag hörde det.”

”Från Anita Vanger då hon ringde dig.”

Hon såg forskande på honom en lång stund. Sedan nickade hon. Hon insåg det meningslösa i att förneka självklarheter.

”Hur hittade du mig?”

”Vi avlyssnade Anitas telefon.” Mikael tyckte inte heller att det fanns orsak att ljuga. ”Jag träffade din bror några minuter innan han dog.”

Harriet Vanger rynkade ögonbrynen. Han mötte hennes blick. Sedan drog han av sig den fåniga scarf han använde, vek ned kragen och visade randen efter strypsnaran. Det var inflammerat rött och han skulle förmodligen få ett ärr till minne av Martin Vanger.

”Din bror hade hängt upp mig i en strypsnara då min partner dök upp och spöade skiten ur honom.”

Någonting tändes i Harriets ögon.

”Jag tror att det är bäst att du berättar historien från början.”

Det tog över en timme. Mikael började med att berätta vem han var och vad han arbetade med. Han beskrev hur han hade fått uppdraget av Henrik Vanger och varför det hade passat honom att bosätta sig i Hedeby. Han sammanfattade hur polisutredningen hade kört fast och berättade om hur Henrik hade bedrivit privatspaningar i alla år, övertygad om att någon i familjen hade mördat Harriet. Han startade sin dator och förklarade hur han hade hittat bilderna på Järnvägsgatan och hur han och Lisbeth hade börjat spåra en seriemördare som visade sig vara två personer.

Medan han pratade föll skymningen. Mannarna gjorde kväll, lägereldar tändes och grytor började puttra. Mikael noterade att Jeff höll sig i närheten av sin chef och höll ett misstänksamt öga på Mikael. Kocken serverade mat till Harriet och Mikael. De öppnade ytterligare varsin öl. När Mikael var färdig med sin berättelse satt Harriet tyst en stund.

”Herregud”, sa hon.

”Du missade mordet i Uppsala.”

”Jag tittade inte ens efter det. Jag var så glad att min pappa var död och att det våldet var över. Det föll mig aldrig in att Martin…” Hon tystnade. ”Jag är glad att han är död.”

”Jag förstår dig.”

”Men din berättelse förklarar inte hur ni förstod att jag var vid liv.”

”När vi hade listat ut vad som hade hänt var det inte så svårt att räkna ut resten. För att kunna försvinna måste du ha haft hjälp. Anita Vanger var din förtrogna och den enda som kunde komma i fråga. Ni hade blivit vänner och hon hade tillbringat sommaren med dig. Ni hade bott ute i Gottfrieds stuga. Om det var någon du hade anförtrott dig åt så var det hon — och hon hade just fått körkort.”

Harriet Vanger tittade på honom med neutralt ansikte.

”Och nu när du vet att jag lever, vad ska du göra nu?”

”Jag kommer att berätta för Henrik. Han förtjänar att få veta.”

”Och sedan? Du är journalist.”

”Harriet, jag tänker inte hänga ut dig. Jag har redan begått så många tjänstefel i den här soppan att Journalistförbundet förmodligen skulle utesluta mig om de kände till dem.” Han försökte skämta. ”Ett mer eller mindre spelar inte någon roll och jag vill inte förarga min gamla barnvakt.”

Hon var inte road.

”Hur många känner till sanningen?”

”Att du lever? Just nu är det bara du och jag och Anita och min partner Lisbeth. Dirch Frode känner till ungefär två tredjedelar av storyn, men han tror fortfarande att du dog på 1960-talet.”

Harriet Vanger tycktes fundera på något. Hon tittade ut i mörkret. Mikael fick åter en obehaglig känsla av att han befann sig i en utsatt situation och påminde sig att Harriet Vanger hade en hagelbössa lutad mot tältduken en halvmeter ifrån sig. Sedan ruskade han på sig och slutade fantisera. Han bytte samtalsämne.

”Men hur bar du dig åt för att bli fårfarmare i Australien? Jag har redan förstått att Anita Vanger smugglade ut dig från Hedebyön, förmodligen i bagageluckan på sin bil när bron öppnades dagen efter olyckan.”

”Jag låg faktiskt bara på golvet i baksätet med en filt över mig. Men det var ingen som tittade. Jag gick till Anita då hon kom till ön och berättade att jag måste fly. Du gissade rätt i att jag anförtrott mig åt henne. Hon hjälpte mig och hon har varit en lojal vän i alla dessa år.”

”Hur hamnade du i Australien?”

”Först bodde jag i Anitas studentrum i Stockholm några veckor innan jag lämnade Sverige. Anita hade egna pengar som hon frikostigt lånade ut. Jag fick också hennes pass. Vi var snarlika och allt jag behövde göra var att färga håret blont. I fyra år bodde jag i ett kloster i Italien — jag var inte nunna, det finns kloster där man kan hyra rum billigt för att få vara i fred och tänka. Sedan träffade jag Spencer Cochran av en slump. Han var några år äldre än jag, just färdig med sin examen i England, och luffade runt i Europa. Jag blev kär. Han med. Svårare än så var det inte. Anita Vanger gifte sig med honom 1971. Jag har aldrig ångrat mig. Han var en underbar man. Tyvärr dog han för åtta år sedan och jag blev plötsligt ägare till farmen.”

”Men passet — någon borde ha upptäckt att det fanns två Anita Vanger?”

”Nej, varför det? En svenska som heter Anita Vanger och är gift med Spencer Cochran. Om hon bor i London eller Australien spelar ingen roll. I London är hon Spencer Cochrans separerade fru. I Australien är hon hans högst närvarande fru. De samkör inte dataregister mellan Canberra och London. Dessutom fick jag snart australiensiskt pass i namnet Cochran. Arrangemanget fungerar utmärkt. Det enda som hade kunnat stjälpa storyn var om Anita själv hade velat gifta sig. Mitt äktenskap är registrerat i den svenska folkbokföringen.”

”Vilket hon aldrig gjort.”

”Hon påstår att hon aldrig har hittat någon. Men jag vet ju att hon har avstått för min skull. Hon har varit en verklig vän.”

”Vad gjorde hon i ditt rum?”

”Jag var inte riktigt rationell den dagen. Jag var rädd för Martin, men så länge han fanns i Uppsala kunde jag skjuta problemet ifrån mig. Sedan stod han bara där på gatan i Hedestad och jag insåg att jag aldrig skulle vara säker i hela mitt liv. Jag vacklade mellan att berätta för Henrik och att fly. När Henrik inte hade tid gick jag bara rastlöst omkring i byn. Jag förstår naturligtvis att den där olyckan på bron överskuggade allt för dem, men inte för mig. Jag hade egna problem och var knappt medveten om olyckan. Allting kändes overkligt. Så stötte jag ihop med Anita, som bodde i en liten gästbod på gården hos Gerda och Alexander. Det var då jag bestämde mig och bad henne att hjälpa mig. Jag stannade hos henne hela tiden och vågade inte ens gå ut. Men det var en sak jag måste få med mig — jag hade skrivit ned allt som hade hänt i en dagbok och jag behövde lite kläder. Anita hämtade det åt mig.”