Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Martin Vanger byggde sitt hus på 1970-talet”, sa Lisbeth eftertänksamt.

”Jag tror att Henrik nämnde att det var 1978. Förmodligen beställde han ett säkerhetsvalv för viktiga arkiv eller något sådant. Han fick ett ljudisolerat, fönsterlöst rum med en ståldörr.”

”Han har haft rummet i tjugofem år.”

De tystnade en stund medan Mikael funderade över vilka ohyggligheter som måste ha ägt rum mitt i idyllen på Hedebyön under ett kvarts sekel. Lisbeth behövde inte fundera på den saken, hon hade sett samlingen med videofilmer. Hon noterade att Mikael omedvetet rörde vid sin hals.

”Gottfried hatade kvinnor och lärde sin son att hata kvinnor samtidigt som han våldtog honom. Men där fanns också någon sorts underton… jag tror att Gottfried fantiserade om att hans barn skulle dela hans milt sagt perverterade världsbild. När jag frågade om Harriet, hans egen syster, så sa Martin: Vi försökte prata med henne. Men hon var bara en vanlig fitta. Hon tänkte berätta för Henrik. ”

Lisbeth nickade. ”Jag hörde honom. Det var ungefär då jag kom ned till källaren. Och det betyder att vi vet vad hennes mystiska samtal med Henrik skulle ha handlat om.”

Mikael rynkade pannan.

”Inte riktigt.” Han funderade en stund. ”Tänk på kronologin. Vi vet inte när Gottfried först våldtog sin son, men han tog med Martin när han mördade Lea Persson i Uddevalla 1962. Han drunknade 1965. Innan dess hade han och Martin försökt prata med Harriet. Vad ger det oss för ledtråd?”

”Gottfried gav sig inte bara på Martin. Han gav sig även på Harriet.”

Mikael nickade. ”Gottfried var läraren. Martin var eleven. Harriet var deras… vad då, leksak?”

”Gottfried lärde Martin att knulla sin syster.” Lisbeth pekade på polaroidbilderna. ”Det är svårt att avgöra hennes attityd från de här två bilderna eftersom man inte ser ansiktet, men hon försöker gömma sig för kameran.”

”Säg att det började då hon var fjorton år, 1964. Hon värjde sig — kunde inte acceptera , var Martins uttryck. Det var det hon hotade att skvallra om. Martin hade säkert inte mycket att säga till om i sammanhanget utan anpassade sig till sin pappa, men han och Gottfried hade skapat någon sorts… pakt som de försökte inviga Harriet i.”

Lisbeth nickade. ”I dina anteckningar har du skrivit att Henrik Vanger hade låtit Harriet flytta till hans hus vintern 1964.”

”Henrik såg att något var fel i hennes familj. Han trodde att det var grälen och slitningarna mellan Gottfried och Isabella som var orsaken, och tog henne till sig för att hon skulle få lugn och ro och kunna koncentrera sig på sina studier.”

”Ett streck i räkningen för Gottfried och Martin. De kunde inte lika lätt få tag på henne och kontrollera hennes liv. Men då och då… var skedde övergreppen?”

”Det måste ha varit i Gottfrieds stuga. Jag är nästan säker på att de här bilderna är tagna där — det är lätt att kontrollera. Stugan ligger perfekt till, isolerad och långt borta från byn. Sedan söp Gottfried till en sista gång och drunknade helt odramatiskt.”

Lisbeth nickade eftertänksamt. ”Harriets pappa hade eller försökte ha sex med henne, men gissningsvis invigde han henne inte i morden.”

Det var en svag punkt, insåg Mikael. Harriet hade antecknat namnen på Gottfrieds offer och parat ihop dem med bibelcitat, men hennes intresse för bibelkunskap dök upp först det sista året, då Gottfried redan var död. Han funderade en stund och försökte hitta en logisk förklaring.

”Någonstans under resans gång upptäckte Harriet att Gottfried inte bara var en incestförbrytare utan även en galen seriemördare”, sa han.

”Vi vet inte när hon upptäckte morden. Det kan ha varit alldeles innan Gottfried drunknade. Det kan till och med ha varit efter att han drunknade, om han hade en dagbok eller hade sparat tidningsartiklar om morden. Någonting satte henne på spåret.”

”Men det var inte det hon hotade att berätta för Henrik”, fyllde Mikael i.

”Det var Martin”, sa Lisbeth. ”Hennes pappa var död, men Martin fortsatte att tafsa på henne.”

”Just det.” Mikael nickade.

”Men hon tog ett år på sig att komma till skott.”

”Vad skulle du göra om du plötsligt upptäckte att din pappa var en seriemördare som knullade din brorsa?”

”Slå ihjäl fanskapet”, sa Lisbeth med så nykter röst att Mikael förmodade att hon inte skämtade. Han såg plötsligt hennes ansikte framför sig då hon attackerade Martin Vanger. Han log ett glädjelöst leende.

”Okej, men Harriet var inte du. Gottfried dog 1965, innan hon hade hunnit göra något. Det är också logiskt. När Gottfried dog skickade Isabella Martin till Uppsala. Han kanske var hemma under julen och något lov, men under året som följde träffade han inte Harriet särskilt ofta. Hon fick distans till honom.”

”Och hon började studera Bibeln.”

”Och i skenet av vad vi nu vet behöver det inte ha varit av religiösa skäl. Hon kanske helt enkelt ville begripa vad hennes pappa hade ägnat sig åt. Hon grubblade ända fram till Barnens dag 1966. Då ser hon plötsligt sin bror på Järnvägsgatan och vet att han är tillbaka. Vi vet inte om de pratade och om han sa någonting. Men vad som än hände fick Harriet en impuls att åka raka vägen hem för att prata med Henrik.”

”Och sedan försvann hon.”

När de hade gått igenom händelsekedjan var det inte svårt att förstå hur resten av pusslet måste ha sett ut. Mikael och Lisbeth packade. Innan de åkte ringde Mikael till Dirch Frode och förklarade att han och Lisbeth måste ge sig iväg en tid, men att han absolut ville hinna träffa Henrik Vanger innan han åkte.

Mikael ville veta vad Frode hade berättat för Henrik. Advokaten lät så pressad på rösten att Mikael blev orolig för honom. Efter en stund förklarade Frode att han bara hade berättat att Martin omkommit i en bilolycka.

När Mikael parkerade utanför Hedestads sjukhus bullrade åskan igen och himlen hade åter fyllts av tunga regnmoln. Han skyndade över parkeringen samtidigt som det började dugga.

Henrik Vanger var klädd i morgonrock och satt vid ett bord vid fönstret i sitt rum. Det var ingen tvekan om att sjukdomen hade satt sina spår, men den gamle hade återfått färgen i ansiktet och såg i alla fall ut att vara på bättringsvägen. De skakade hand. Mikael bad privatsköterskan lämna dem ensamma några minuter.

”Du har hållit dig borta”, sa Henrik Vanger.

Mikael nickade. ”Med avsikt. Din släkt vill inte att jag ska visa mig här, men i dag är alla hos Isabella.”

”Stackars Martin”, sa Henrik.

”Henrik. Du gav mig i uppdrag att gräva fram sanningen om vad som hände med Harriet. Hade du förväntat dig att sanningen skulle vara smärtfri?”

Den gamle såg på honom. Sedan vidgades hans ögon.

”Martin?”

”Han är en del av storyn.”

Henrik Vanger blundade.

”Nu har jag en fråga till dig.”

”Vad?”

”Vill du fortfarande veta vad som hände? Även om det kommer att göra ont och även om sanningen är värre än du föreställt dig?”

Henrik Vanger såg länge på Mikael. Sedan nickade han.

”Jag vill veta. Det var hela poängen med ditt uppdrag.”

”Okej. Jag tror att jag vet vad som hände med Harriet. Men det saknas en sista pusselbit innan jag är klar.”

”Berätta.”

”Nej. Inte i dag. Det jag vill att du ska göra nu är att fortsätta att vila. Doktorn säger att krisen är över och att du håller på att tillfriskna.”

”Behandla mig inte som ett barn.”

”Jag är inte i hamn ännu. Just nu har jag bara en gissning. Jag ska ge mig ut och försöka hitta den sista pusselbiten. Nästa gång jag dyker upp kommer jag att berätta hela historien. Det kan dröja en liten tid. Men jag vill att du ska veta att jag kommer tillbaka och att du ska få veta sanningen.”