Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Mikael Blomkvist hade haft möjlighet att åka in till polisstationen i Hedestad och förklara vad som hade skett under natten, men Lisbeth Salander hade redan satt en process i rörelse. I och med att han inte omedelbart ringde polisen blev det allt svårare att göra det för varje timme som gick. Han tillbringade förmiddagen i dyster tystnad på kökssoffan, där han betraktade regnet och de tunga molnen utanför. Vid tiotiden kom ytterligare en kraftig åskskur men vid lunchtid slutade det regna och vinden mojnade en aning. Han gick ut och torkade av trädgårdsmöblerna och slog sig ned med en mugg kaffe. Han hade en skjorta med uppvikt krage.

Martins död lade naturligtvis en skugga över det dagliga livet i Hedeby. Bilar stannade utanför Isabella Vangers hus i takt med att klanen samlades. Kondoleanser framfördes. Lisbeth betraktade processionen känslokallt. Mikael satt mol tyst.

”Hur mår du?” frågade hon slutligen.

Mikael grubblade på svaret en stund.

”Jag tror att jag fortfarande befinner mig i chock”, sa han. ”Jag var hjälplös. I flera timmar var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag kände dödsångest och kunde inte göra någonting alls.”

Han sträckte ut en hand och lade den på hennes knä.

”Tack”, sa han. ”Om du inte hade dykt upp så hade han dödat mig.”

Lisbeth gav honom ett skevt leende.

”Fast… jag kan inte begripa hur du kunde vara en sådan jävla idiot att du gav dig på honom ensam. Jag låg på golvet därnere och bad böner om att du skulle se bilden och lägga ihop två och två och ringa polisen.”

”Om jag hade väntat på polisen så hade du nog inte överlevt. Jag kunde inte låta den där jäveln ha ihjäl dig.”

”Varför vill du inte prata med polisen?” frågade Mikael.

”Jag pratar inte med myndigheter.”

”Varför inte?”

”Min ensak. Men i ditt fall tror jag inte att det är ett bra karriärdrag att bli uthängd som journalisten som blev avklädd av Martin Vanger, den notoriske seriemördaren. Om du inte gillar Kalle Blomkvist så kan du tänka dig helt nya epitet.”

Mikael såg forskande på henne och släppte ämnet.

”Vi har ett problem”, sa Lisbeth.

Mikael nickade. ”Vad hände med Harriet?”

Lisbeth lade de två polaroidbilderna på bordet framför honom. Hon förklarade var hon hade hittat dem. Mikael studerade bilderna intensivt en stund innan han höjde blicken.

”Det kan vara hon”, sa han slutligen. ”Jag kan inte svära på det, men kroppsbyggnaden och håret påminner om alla bilder av henne jag sett.”

Mikael och Lisbeth satt i trädgården en timme och pusslade ihop detaljerna. De upptäckte att de båda två från var sitt håll hade identifierat Martin Vanger som den felande länken.

Lisbeth hade aldrig upptäckt fotot som Mikael lämnat på köksbordet. Hon hade dragit slutsatsen att Mikael gjort något korkat efter att ha studerat bilderna från övervakningskamerorna. Hon hade gått över till Martin Vangers hus via strandpromenaden och tittat i alla fönster utan att se en levande själ. Hon hade försiktigt känt på alla dörrar och fönster på bottenvåningen. Till sist hade hon klättrat upp till en öppen balkongdörr på övervåningen. Det hade tagit lång tid och hon hade rört sig ytterst försiktigt då hon sökte igenom rum efter rum i huset. Så småningom hade hon hittat trappan ned till källaren. Martin hade slarvat; han hade lämnat dörren till sin skräckkammare på glänt och hon hade fått en bra uppfattning om situationen.

Mikael frågade hur mycket hon hade hört av vad Martin sagt.

”Inte särskilt mycket. Jag kom dit när han frågade ut dig om vad som hade hänt med Harriet, just innan han hängde upp dig i snaran. Jag lämnade er någon minut medan jag gick upp och letade ett vapen. Jag hittade golfklubborna i en garderob.”

”Martin Vanger hade inte en aning om vad som hände med Harriet”, sa Mikael.

”Tror du honom?”

”Ja”, sa Mikael tveklöst. ”Martin Vanger var galnare än en tokig iller… var får jag alla liknelser ifrån… men han erkände alla brott han begått. Han pratade fritt. Jag tror att han faktiskt ville imponera på mig. Men när det gällde Harriet var han precis lika desperat som Henrik Vanger att få reda på vad som egentligen hänt.”

”Så… vart leder det oss?”

”Vi vet att Gottfried Vanger svarade för den första mordserien, mellan 1949 och 1965.”

”Okej. Och han lärde upp Martin Vanger.”

”Snacka om dysfunktionell familj”, sa Mikael. ”Martin hade egentligen ingen chans.”

Lisbeth Salander gav Mikael en underlig blick.

”Det Martin berättade för mig — även om det var rapsodiskt — var att hans pappa hade lärt upp honom sedan han kom in i puberteten. Han var med vid mordet på Lea i Uddevalla 1962. Då var han fjorton. Han var med vid mordet på Sara 1964. Den gången var han själv aktiv. Han var sexton år.”

”Och?”

”Han sa att han inte var homosexuell och aldrig hade rört vid en man — med undantag för sin far. Det får mig att tro att… tja, den enda slutsatsen är att hans pappa våldtog honom. De sexuella övergreppen måste ha pågått en längre tid. Han blev så att säga fostrad av sin far.”

”Skitsnack”, sa Lisbeth Salander.

Hennes röst var plötsligt hård som flinta. Mikael betraktade henne förbluffad. Hennes blick var stadig. Där fanns inte ett uns av medkännande.

”Martin hade precis samma chans som alla andra att slå tillbaka. Han gjorde sina val. Han mördade och våldtog för att han tyckte om det.”

”Okej, jag säger inte emot. Men Martin var en kuvad pojke och präglades av sin far, precis som Gottfried hade kuvats av sin pappa, nazisten.”

”Jaha, då förutsätter du att Martin inte hade någon egen vilja och att människor blir vad de uppfostras till.”

Mikael log försiktigt. ”Är det en öm punkt?”

Lisbeth Salanders ögon flammade plötsligt av sammanbiten ilska. Mikael fortsatte snabbt.

”Jag påstår inte att människor enbart präglas av uppfostran, men jag tror att uppfostran spelar stor roll. Gottfrieds farsa slog honom sönder och samman under flera år. Sådant sätter sina spår.”

”Skitsnack”, upprepade Lisbeth. ”Gottfried är inte den enda ungen som blivit misshandlad. Det ger honom inte frikort att mörda kvinnor. Det valet gjorde han själv. Och samma sak med Martin.”

Mikael höll upp en hand.

”Låt oss inte gräla.”

”Jag grälar inte. Jag tycker bara att det är patetiskt att kräk alltid ska ha någon annan att skylla på.”

”Okej. De har ett personligt ansvar. Vi får reda ut det senare. Poängen är att Gottfried dog då Martin var sjutton år och inte hade någon som kunde vägleda honom. Han försökte fortsätta i sin pappas fotspår. I februari 1966 i Uppsala.”

Mikael sträckte sig efter en av Lisbeths cigaretter.

”Jag tänker inte ens börja spekulera i vilka impulser Gottfried försökte tillfredsställa och hur han själv tolkade det han gjorde. Där fanns någon sorts biblisk rotvälska som en psykiatriker möjligen skulle kunna få ordning på, som handlar om bestraffning och rening i någon bemärkelse. Skit samma vilket. Han var en seriemördare.”

Han funderade en sekund innan han fortsatte.

”Gottfried ville mörda kvinnor och klädde handlingarna i någon sorts pseudoreligiöst resonemang. Men Martin låtsades inte ens om att han hade en ursäkt. Han var organiserad och mördade systematiskt. Dessutom hade han pengar att lägga ned på sin hobby. Och han var klyftigare än sin pappa. Varje gång Gottfried lämnade ett lik efter sig så innebar det en polisutredning och en risk att någon skulle komma honom på spåren, eller åtminstone koppla samman de olika morden.”