Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Jag antar att hon inte kunde motstå frestelsen att öppna fönstret och titta på olycksplatsen.” Mikael funderade en stund. ”Det jag inte begriper är varför du inte gick till Henrik precis som du hade tänkt.”

”Vad tror du?”

”Jag vet faktiskt inte. Jag är övertygad om att Henrik skulle ha hjälpt dig. Martin skulle omedelbart ha blivit oskadliggjord och Henrik skulle naturligtvis inte ha hängt ut dig. Han skulle ha skött det hela diskret med någon form av terapi eller behandling.”

”Du har inte förstått vad som hände.”

Fram till dess hade Mikael bara diskuterat Gottfrieds sexuella övergrepp på Martin, men låtit Harriets roll hänga i luften.

”Gottfried förgrep sig på Martin”, sa Mikael försiktigt. ”Jag misstänker att han också förgrep sig på dig.”

Harriet Vanger rörde inte en muskel. Sedan tog hon ett djupt andetag och begravde ansiktet i händerna. Det tog säkert tre sekunder innan Jeff var framme hos henne och frågade om allting var all right . Harriet Vanger tittade på honom och gav honom ett svagt leende. Sedan överraskade hon Mikael genom att resa sig och ge sin Studs Manager en kram och en puss på kinden. Hon vände sig till Mikael med armen runt Jeffs axel.

”Jeff, det här är Mikael, en gammal… vän från förr i tiden. Han kommer med problem och dåliga nyheter, men vi ska inte skjuta budbäraren. Mikael, det här är Jeff Cochran. Min äldste son. Jag har ytterligare en son och en dotter.”

Mikael nickade. Jeff var i trettioårsåldern; Harriet Vanger måste ha blivit gravid ganska snart efter att hon gift sig med Spencer Cochran. Han reste sig och sträckte fram handen till Jeff och sa att han var ledsen över att ha upprört hans mor, men att det dessvärre var nödvändigt. Harriet växlade några ord med Jeff och skickade sedan iväg honom. Hon satte sig hos Mikael igen och tycktes fatta ett beslut.

”Inga mer lögner. Jag antar att det är över. Jag har på något sätt väntat på den här dagen sedan 1966. I många år var det min stora skräck att någon som du skulle komma fram till mig och säga mitt namn. Och vet du — helt plötsligt bryr jag mig inte längre. Mitt brott är preskriberat. Och jag skiter i vad folk tycker om mig.”

”Brott?” frågade Mikael.

Hon såg uppfordrande på honom, men han förstod fortfarande inte vad hon talade om.

”Jag var sexton år. Jag var rädd. Jag skämdes. Jag var desperat. Jag var ensam. De enda som kände till sanningen var Anita och Martin. För Anita hade jag berättat om de sexuella övergreppen, men jag hade inte förmått mig att berätta att min pappa också var en galen kvinnomördare. Det har Anita aldrig känt till. Däremot berättade jag för henne om det brott jag själv hade begått och som var så fruktansvärt att när det kom till kritan vågade jag inte berätta för Henrik. Jag bad att Gud skulle förlåta mig. Och jag gömde mig i ett kloster i flera år.”

”Harriet, din far var en våldtäktsman och mördare. Du hade ingen skuld i det.”

”Det vet jag. Min pappa utnyttjade mig i ett års tid. Jag gjorde allt för att undvika att… men han var min pappa och jag kunde inte plötsligt vägra att ha något med honom att göra utan att förklara varför. Så jag log och spelade ett spel och försökte låtsas som om allting var okej och såg till att det fanns andra i närheten då jag träffade honom. Min mamma visste förstås vad han gjorde men hon brydde sig inte.”

”Isabella visste?” utbrast Mikael bestört.

Harriet Vanger fick en ny hårdhet i rösten.

”Naturligtvis visste hon om det. Det fanns ingenting som hände i vår familj som inte Isabella kände till. Men hon låtsades aldrig om något som var obehagligt eller framställde henne i dålig dager. Min pappa skulle ha kunnat våldta mig i vardagsrummet mitt framför ögonen på henne utan att hon skulle ha sett det. Hon var oförmögen att erkänna att något var fel i mitt eller hennes liv.”

”Jag har träffat henne. Hon är en satmara.”

”Det har hon varit hela sitt liv. Jag har ofta grubblat över hennes och min pappas förhållande. Jag har förstått att de sällan eller aldrig hade sex med varandra sedan jag hade fötts. Min pappa hade kvinnor, men på något underligt sätt var han rädd för Isabella. Han drog sig undan henne men kunde inte skiljas.”

”Man skiljer sig inte i familjen Vanger.”

Hon skrattade för första gången.

”Nej, man gör inte det. Men saken är den att jag inte kunde förmå mig att berätta. Hela världen skulle få veta. Mina klasskamrater, alla i släkten…”

Mikael lade en hand på hennes. ”Harriet, jag är hemskt ledsen.”

”Jag var fjorton när han våldtog mig första gången. Och under det kommande året tog han mig till sin stuga. Vid flera tillfällen var Martin med. Han tvingade både mig och Martin att göra saker med honom. Och han höll fast mina armar medan Martin fick… tillfredsställa sig på mig. Och när min pappa dog stod Martin redo att överta hans roll. Han förväntade sig att jag skulle bli hans älskarinna och han ansåg att det var naturligt att jag skulle underkasta mig. Och vid det laget hade jag inte längre något val. Jag var tvungen att göra som Martin sa. Jag hade blivit av med en plågoande bara för att hamna i klorna på nästa och allt jag kunde göra var att se till att det aldrig uppstod ett tillfälle då jag blev ensam med honom.”

”Henrik skulle ha…”

”Du förstår fortfarande inte.”

Hon höjde rösten. Mikael såg att några av mannarna i tälten intill sneglade på honom. Hon dämpade rösten igen och lutade sig fram mot honom.

”Allt ligger på bordet. Du får räkna ut resten.”

Hon reste sig och hämtade två öl till. När hon kom tillbaka sa Mikael ett enda ord till henne.

”Gottfried?”

Hon nickade.

”Den 7 augusti 1965 hade min far tvingat ut mig till sin stuga. Henrik var bortrest. Min pappa söp och försökte tvinga sig på mig. Han fick inte ens upp den och var på väg att få fylldille. Han var alltid… grov och våldsam mot mig när vi var ensamma, men den här gången gick han över gränsen. Han urinerade på mig. Sedan talade han om för mig vad han skulle vilja göra med mig. Under kvällen berättade han om de kvinnor han hade mördat. Han skröt om det. Han citerade Bibeln. Det pågick i flera timmar. Jag förstod inte hälften av vad han sa men jag förstod att han var fullständigt sjuk i huvudet.”

Hon tog en klunk öl.

”Någon gång vid midnatt fick han ett utbrott. Han blev helt vansinnig. Vi var uppe på sovloftet. Han lade en t-tröja runt halsen på mig och drog åt allt vad han kunde. Det svartnade för mig. Jag har inte minsta tvivel om att han verkligen försökte döda mig, och för första gången den natten lyckades han fullborda våldtäkten.”

Harriet Vanger såg på Mikael. Hennes ögon var vädjande.

”Men han var så full att jag på något sätt lyckades ta mig loss. Jag hoppade från loftet och ned på golvet och flydde i panik. Jag var naken och jag sprang utan att tänka mig för och hamnade på bryggan nere vid vattnet. Han kom raglande efter mig.”

Mikael önskade plötsligt att hon inte skulle berätta mer.

”Jag var tillräckligt stark för att orka knuffa ned en fyllgubbe i vattnet. Jag använde en åra för att hålla honom under vattenytan till dess att han slutade sprattla. Det tog bara några sekunder.”

Tystnaden var plötsligt öronbedövande när hon gjorde en paus.

”Och när jag tittade upp stod Martin där. Han såg skräckslagen ut och samtidigt flinade han. Jag vet inte hur länge han hade varit utanför stugan och spionerat på oss. Från det ögonblicket var jag utlämnad till hans godtycke. Han kom fram till mig och tog tag i mitt hår och ledde in mig i stugan och tillbaka upp i Gottfrieds säng. Han band mig och våldtog mig medan vår pappa fortfarande flöt i vattnet nere vid bryggan, och jag kunde inte ens göra motstånd.”