Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Mikael blundade. Han skämdes plötsligt och önskade att han hade lämnat Harriet Vanger i fred. Men hennes röst hade fått en ny styrka.

”Från den dagen var jag i hans våld. Jag gjorde vad han sa till mig. Jag var som paralyserad och det som räddade mitt förstånd var att Isabella fick för sig att Martin behövde ett miljöombyte efter sin pappas tragiska bortgång och skickade honom till Uppsala. Det var naturligtvis därför att hon visste vad han gjorde med mig, och det var hennes sätt att lösa problemet. Du kan tro att Martin var besviken.”

Mikael nickade.

”Under det kommande året var han bara hemma på jullovet och jag lyckades hålla mig ifrån honom. Jag följde med Henrik på en resa till Köpenhamn i mellandagarna. Och när det blev sommarlov var Anita där. Jag anförtrodde mig åt henne och hon stannade med mig hela tiden och såg till att han inte kom i närheten av mig.”

”Du träffade honom på Järnvägsgatan.”

Hon nickade.

”Jag hade fått veta att han inte skulle komma upp till familjemötet utan vara kvar i Uppsala. Men så ändrade han sig tydligen och helt plötsligt stod han bara där på andra sidan gatan och stirrade på mig. Han log mot mig. Det kändes som en ond dröm. Jag hade mördat min far och jag förstod att jag aldrig skulle bli fri från min bror. Fram till dess hade jag funderat på att ta livet av mig. Jag valde att fly.”

Hon såg på Mikael med en nästan road blick.

”Det känns faktiskt skönt att berätta sanningen. Nu vet du. Hur tänker du utnyttja din kunskap?”

Mikael plockade upp Lisbeth Salander utanför hennes port på Lundagatan klockan tio på morgonen och körde henne till Norra begravningsplatsens krematorium. Han gjorde henne sällskap under minnesceremonin. Lisbeth och Mikael var länge de enda besökarna tillsammans med prästen, men när begravningsakten började smög plötsligt Dragan Armanskij in genom porten. Han nickade kort åt Mikael och ställde sig bakom Lisbeth och lade försiktigt en hand på hennes axel. Hon nickade utan att titta på honom, precis som om hon visste vem som ställt sig bakom henne. Därefter ignorerade hon både honom och Mikael.

Lisbeth hade inte berättat något om sin mor, men prästen hade uppenbarligen pratat med någon på det sjukhem där hon hade avlidit och Mikael förstod att dödsorsaken hade varit hjärnblödning. Lisbeth sa inte ett ord under hela ceremonin. Prästen kom av sig två gånger när hon vände sig direkt till Lisbeth, som såg henne rakt i ögonen utan att svara. När allting var över vände hon på klacken och gick utan att vare sig tacka eller säga adjö. Mikael och Dragan drog var sitt djupt andetag och sneglade på varandra. De hade ingen aning om vad som rörde sig i hennes huvud.

”Hon mår väldigt dåligt”, sa Dragan.

”Jag har förstått det”, svarade Mikael. ”Det var bra att du kom.”

”Det är jag inte alls säker på.”

Armanskij fixerade Mikael med blicken.

”Ni åker norrut? Håll ett öga på henne.”

Mikael lovade att göra det. De skildes utanför kyrkporten. Lisbeth satt redan i bilen och väntade.

Hon var tvungen att följa med till Hedestad för att hämta sin motorcykel och utrustningen som hon hade lånat från Milton Security. Först när de hade passerat Uppsala bröt hon tystnaden och frågade hur resan till Australien hade gått. Mikael hade landat på Arlanda sent föregående kväll och bara sovit några timmar. Under färden återgav han Harriet Vangers berättelse. Lisbeth Salander satt tyst en halvtimme innan hon öppnade munnen.

”Bitch”, sa hon.

”Vem?”

”Harriet Jävla Vanger. Om hon hade gjort något 1966 skulle Martin Vanger inte kunnat fortsätta att mörda och våldta i trettiosju år.”

”Harriet kände till sin fars mord, men hade ingen aning om att Martin hade varit med. Hon flydde från en bror som våldtog henne, och som hotade att avslöja att hon hade dränkt sin pappa om hon inte gjorde som han sa.”

”Bullshit.”

Därefter satt de tysta ända upp till Hedestad. Lisbeth var på särdeles mörkt humör. Mikael var sen till sitt avtalade möte och släppte av henne vid avtagsvägen till Hedebyön och frågade om hon skulle vara kvar när han kom tillbaka.

”Tänker du stanna över natten?” frågade hon.

”Jag antar det.”

”Vill du att jag ska vara kvar då du kommer tillbaka?”

Han klev ur bilen och gick runt och slog armarna om henne. Hon sköt honom ifrån sig, nästan våldsamt. Mikael backade.

”Lisbeth, du är min vän.”

Hon tittade uttryckslöst på honom.

”Vill du att jag ska stanna så du har någon att knulla ikväll?”

Mikael gav henne en lång blick. Sedan vände han sig om och satte sig i bilen och startade motorn. Han vevade ned fönstret. Hennes fientlighet var påtaglig.

”Jag vill vara din vän”, sa han. ”Om du tror något annat så behöver du inte vara kvar då jag kommer hem.”

Henrik Vanger satt uppe fullt påklädd då Dirch Frode slussade in Mikael till sjuksalen. Han frågade omedelbart hur det stod till med den gamles hälsa.

”De tänker släppa ut mig till Martins begravning i morgon.”

”Hur mycket har Dirch berättat för dig?”

Henrik Vanger såg ned i golvet.

”Han har berättat om vad Martin och Gottfried gjort. Jag har förstått att det här är långt värre än vad jag kunnat föreställa mig.”

”Jag vet vad som hände med Harriet.”

”Hur dog hon?”

”Harriet dog inte. Hon lever fortfarande. Om du vill så vill hon väldigt gärna träffa dig.”

Både Henrik Vanger och Dirch Frode stirrade på Mikael som om deras värld just vändes upp och ner.

”Det tog en stund att övertyga henne om att resa hit, men hon lever, hon mår bra och hon finns här i Hedestad. Hon kom hit i morse och kan vara här om en timme. Om du vill träffa henne, vill säga.”

Återigen fick Mikael dra historien från början till slut. Henrik Vanger lyssnade med en koncentration som om han hörde en modern Jesu bergspredikan. Vid några enstaka tillfällen sköt han in en fråga eller bad Mikael upprepa något. Dirch Frode sa inte ett ord.

När historien var klar satt den gamle tyst. Trots att läkarna hade försäkrat att Henrik Vanger hade repat sig från sin hjärtattack hade Mikael fruktat det ögonblick då han skulle berätta historien — han hade varit rädd att det skulle bli för mycket för den gamle mannen. Men Henrik visade inga som helst tecken på rörelse, mer än att hans röst möjligen var lite grötig då han bröt tystnaden.

”Stackars Harriet. Om hon ändå hade kommit till mig.”

Mikael tittade på klockan. Den var fem minuter i fyra.

”Vill du träffa henne? Hon är fortfarande rädd att du ska stöta bort henne när du fått veta vad hon gjort.”

”Och blommorna?” frågade Henrik.

”Jag frågade henne på planet på vägen hem. Det fanns en enda människa i släkten som hon älskade och det var du. Det var naturligtvis hon som skickade blommorna. Hon sa att hon hoppades att du skulle förstå att hon levde och att hon mådde bra, men utan att hon skulle behöva träda fram. Men eftersom hennes enda informationskanal har varit Anita, som aldrig besökte Hedestad och som flyttade utomlands så fort hon var klar med studierna, så har Harriets kunskap om vad som hände här varit begränsad. Hon insåg aldrig hur fruktansvärt du led och att du trodde att det var hennes mördare som hånade dig.”

”Jag antar att det var Anita som postade blommorna.”

”Hon jobbade på ett flygbolag och flög över hela världen. Hon postade där hon råkade befinna sig.”

”Men hur visste du att just Anita hade hjälpt henne?”