Lars Kepler - Paganinikontraktet

Efter en stund återvänder den vitklädde mannen med en serveringsvagn. Under tystnad dukar han det låga kalkstensbordet med tallrikar och glas, ett stort fat med stekta hamburgare, bröd och pommes frites, en ketchupflaska och en stor plastflaska med Pepsi Cola.

Raphael lyfter inte blicken, utan fortsätter bara sitt telefonsamtal. Med neutral röst diskuterar han en massa detaljer kring produktionshastighet och logistik.

Ingen säger någonting, alla väntar tålmodigt.

Efter femton minuter avslutar Raphael Guidi samtalet och ser lugnt på Axel Riessen. Han börjar sedan tala med mjuk stillsamhet.

– Du vill kanske ha ett glas vin, säger han. Du kan få en ny lever inom ett par dagar.

– Jag läste uppgifterna kring donatorn flera gånger, säger Axel. Perfekt, jag är imponerad, allt stämmer …

– Det är intressant, det här med önskningar, svarar Raphael. Vad man önskar sig mest av allt. Jag önskar att min hustru levde, att vi fick vara tillsammans.

– Jag förstår det.

– Men för mig sitter önskningar också ihop med motsatsen, säger Raphael.

Han tar en hamburgare och en korg med pommes frites och skickar sedan serveringsfaten till Axel.

– Tack.

– Önskningen i ena vågskålen väger upp mardrömmen i den andra, fortsätter Raphael.

– Mardrömmen?

– Jag menar bara … vi går omkring i våra liv och bär på en massa ytterligheter, vi bär på önskningar som aldrig blir uppfyllda och mardrömmar som aldrig blir verkliga.

– Kanske det, svarar Axel och tar en tugga av sin hamburgare.

– Din önskan om att få tillbaka sömnen kan ju gå i uppfyllelse, men hur … Jag undrar hur du tänker dig den andra vågskålen, hur ser din värsta mardröm ut?

– Jag vet faktiskt inte, ler Axel.

– Vad är du rädd för? frågar Raphael och saltar sin pommes frites.

– Sjukdom, död … och stor smärta.

– Givetvis, smärta, jag håller med, säger Raphael. Men för mig handlar det, har jag börjat inse, om min son. Han är snart vuxen och jag har börjat bli rädd för att han ska vända sig bort, försvinna från mig.

– Ensamhet?

– Ja, jag tror det, säger Raphael. Total ensamhet är nog min mardröm.

– Jag är redan ensam, ler Axel. Det värsta har redan hänt.

– Säg inte det, skämtar Raphael.

– Nej, men att det skulle upprepas …

– Hur menar du?

– Glöm det, jag vill inte prata om det.

– Att du skulle orsaka en flickas självmord igen, säger Raphael långsamt och lägger något på bordet.

– Ja.

– Vem skulle ta livet av sig?

– Beverly, viskar Axel och ser att föremålet Raphael la på bordet framför honom är ett fotografi.

Det ligger med baksidan uppåt.

Axel sträcker ut handen utan att egentligen vilja det. Fingrarna darrar när han vänder på bilden. Han rycker åt sig handen och drar efter andan. På fotografiet syns Beverlys undrande ansikte i skenet från en kamerablixt. Han stirrar på bilden och försöker förstå. Han inser att det är menat som en varning, för fotografiet togs för flera dagar sedan, inne i hans hus, i köket, när Beverly hade provat en fiol och sedan gått in för att hitta en vas för maskrosbuketten.

Efter två timmar ombord på den finska marinens bevakningsfartyg ser Joona för första gången Raphael Guidis lyxyacht smäckert glida fram vid horisonten. I solljuset liknar hon ett blixtrande kristallskepp.

Befälet Pasi Rannikko kommer tillbaka och ställer sig bredvid honom och nickar bort mot den stora yachten.

– Hur nära ska vi? frågar han sammanbitet.

Joona ger honom en glimrande isgrå blick.

– Så nära att vi kan se vad som händer ombord, säger han lugnt. Jag behöver …

Han tystnar när det plötsligt sticker till i tinningarna. Han tar stöd mot relingen och försöker andas långsamt.

– Vad är det? frågar Pasi Rannikko med skratt i rösten. Är du sjösjuk?

– Ingen fara, säger Joona.

Smärtan dunkar till igen, han håller sig fast och lyckas förbli stående genom hela skovet av smärta. Han vet att han inte under några omständigheter kan ta sin medicin nu, den kan göra honom ofokuserad och trött.

Joona känner det svala vinddraget kyla ned svettdropparna på hans panna. Han tänker på Disas blick, hennes allvarliga, genomskinliga ansikte. Solen glimmar på den släta havsytan och han ser plötsligt brudkronan för sin inre syn. Den glänser i sin monter på Nordiska museet med ett mjukt skimmer över de flätade spetsarna. Han tänker på doften av vildblommor och en kyrka som har lövats för sommarbröllop, hans hjärta slår så hårt att han först inte förstår att kaptenen talar till honom.

– Vad menar du?

Joona ser förvirrat på Pasi Rannikko som står bredvid honom och sedan bort mot den stora vita yachten.

Axel kan inte äta mer, han mår illa. Blicken söker sig gång på gång till fotografiet på Beverly.

Raphael doppar pommes frites i en liten pöl av ketchup på kanten till tallriken.

Axel ser plötsligt en ung man stå i dörren och betrakta dem. Han ser trött och ängslig ut. Han håller en mobiltelefon i handen.

– Peter, ropar Raphael. Kom hit!

– Jag vill inte, säger den unge mannen med vek röst.

– Det var inte en fråga, ler Raphael irriterat.

Pojken kommer fram och hälsar blygt på Axel Riessen.

– Det här är min son, förklarar Raphael som om det hade rört sig om en vanlig middagsbjudning.

– Hej, säger Axel vänligt.

Mannen som satt bredvid piloten i helikoptern står vid barskåpet och kastar jordnötter till en glad och raggig hund. Hans gråa hår ser metalliskt ut och hans glasögon blänker vita.

– Han mår inte bra av nötter, säger Peter.

– Efter maten kan du väl hämta fiolen? frågar Raphael med plötslig trötthet i rösten. Vår gäst är intresserad av musik.

Peter nickar, han är blek och svettig, ringarna kring ögonen är nästan violetta.

Axel gör ett försök att le.

– Vad har du för fiol?

Peter rycker på axlarna.

– Den är alldeles för fin för mig, det är en Amati. Min mamma var musiker, det är hennes Amati.

– En Amati?

– Vilket instrument är egentligen bäst? frågar Raphael. Amati eller Stradivarius?

– Det beror bara på vem som spelar, svarar Axel.

– Du kommer från Sverige, säger Raphael. I Sverige finns det fyra fioler tillverkade av Stradivarius, men ingen som Paganini spelat på … och jag inbillar mig …

– Det stämmer nog, svarar Axel.

– Jag samlar på stråkinstrument som fortfarande minns hur … Nej, avbryter han sig själv. Låt mig formulera det på ett annat sätt … Om de här instrumenten hanteras rätt så kommer du att höra saknaden efter en förlorad själ.

– Kanske det, svarar Axel.

– Jag ser till att påminna om den saknaden när det är dags att skriva kontrakt, fortsätter Raphael och ler glädjelöst. Jag samlar de inblandade parterna, vi lyssnar på musik, den här unika, sorgsna klangen och så skriver vi ett kontrakt i luften, med våra önskningar och mardrömmar som insats … det är ett Paganinikontrakt.

– Jag förstår.

– Gör du? frågar Raphael. Det går inte att bryta, inte ens med sin egen död. För den som försöker bryta överenskommelserna eller tar sitt eget liv ska veta att han i så fall kommer att skörda sin värsta mardröm.

– Vad vill du att jag ska svara? frågar Axel.

– Jag säger bara … Det här är inte ett kontrakt man bryter, och jag … hur ska jag uttrycka mig? frågar han sig själv dröjande. Jag kan inte se hur det skulle gagna min verksamhet om du misstog mig för en snäll person.