Lars Kepler - Paganinikontraktet

Hon tystnar när Carlos telefon ringer.

– Förlåt, jag trodde att jag hade sagt till att vi inte vill bli störda, säger han, tar telefonen och svarar. Ja, Carlos Eliasson …

Han lyssnar, blir röd om kinderna, mumlar att han förstår, tackar sedan för samtalet och lägger ifrån sig telefonen med en inbunden rörelse.

– Jag ber om ursäkt, säger Carlos.

– Ingen fara, svarar Jens Svanehjälm.

– Jag menar att jag ber om ursäkt för att jag besvärat dig med det här mötet, förklarar Carlos. Det var Axel Riessens sekreterare på ISP som ringde, jag har varit i kontakt med henne under dagen … Och nu hade hon precis talat med Axel Riessen.

– Vad sa hon – var han kidnappad? frågar Svanehjälm leende.

– Han befinner sig på Raphael Guidis båt för att diskutera de sista frågorna rörande utförseltillståndet.

Joona och Saga ger varandra en kort blick.

– Är ni nöjda med det svaret? frågar åklagaren.

– Axel Riessen hade tydligen krävt ett möte med Raphael Guidi, berättar Carlos.

– Han borde ha talat med oss, säger Saga.

– Sekreteraren förklarade att parterna har suttit i möte på båten hela dagen för att reda ut de sista oklarheterna i ett ärende som dragit ut på tiden och Axel Riessen räknade med att faxa underskriften till ISP redan i kväll.

– Utförseltillståndet? frågar Saga och reser sig upp.

– Ja, ler Carlos.

– Vad skulle han göra efter mötet? frågar Joona.

– Han skulle …

Carlos tystnar och tittar förvånat på Joona.

– Hur kunde du veta att han skulle göra någonting efter mötet? frågar han sedan. Sekreteraren sa att Axel Riessen hade tagit ut semester för att segla längs kusten ner till Kaliningrad. Han skulle få låna en Forgus av Raphael Guidi.

– Låter härligt, säger Svanehjälm och reser sig.

– Idioter, fräser Saga och sparkar omkull papperskorgen. Ni fattar väl att han var tvingad att ringa.

– Vi kan väl bete oss som vuxna, muttrar Carlos.

Han reser papperskorgen och plockar upp skräpet som ramlat ut på golvet.

– Vi är klara – eller hur? säger Svanehjälm allvarligt.

– Axel Riessen är fånge på Raphael Guidis båt, säger Joona. Ge oss resurser att hämta honom.

– Jag är kanske en idiot, men jag kan inte hitta ett enda skäl till att vidta några åtgärder överhuvudtaget, säger Jens Svanehjälm och lämnar sedan rummet.

De ser honom stänga dörren efter sig utan brådska.

– Förlåt för att jag flippade ut, säger Saga till Carlos. Men det här stämmer inte, vi tror inte att Axel Riessen skulle skriva på ett utförseltillstånd.

– Saga, jag satte två jurister på det här, förklarar Carlos lugnt. Allt de kunde se var att beredningen av Silencia Defences exportärende är perfekt, granskningen mycket ambitiös och …

– Vi har ju ett fotografi där Palmcrona och Salman träffar Raphael Guidi och Agathe al-Haji för att …

– Jag vet det, avbryter Carlos. Det var svaret på gåtan, nu har vi svaret, men utan bevis kan vi inte gå vidare, vi måste fortfarande bevisa vad vi vet och det räcker inte fotografiet till.

– Så vi ska bara stå och se på medan det här containerfartyget lämnar Sverige trots att vi vet att ammunitionen är på väg till folkmordet i Sudan? frågar Saga upprört.

– Se till att hämta hit Pontus Salman, svarar Carlos. Förmå honom att vittna mot Raphael, lova honom vad som helst, bara han vittnar …

– Men om han inte gör det, om han vägrar? frågar Saga.

– Då finns det ingenting vi kan göra.

– Vi har ett annat vittne, säger Joona.

– Det vittnet träffar jag mycket gärna, säger Carlos skeptiskt.

– Vi måste bara hämta honom innan han hittas drunknad i havet utanför Kaliningrad.

– Du får inte din vilja fram den här gången, Joona.

– Jo.

– Nej.

– Jo, säger Joona hårt.

Carlos tittar på Joona med ledsen blick.

– Vi kommer aldrig att kunna övertyga åklagaren om det här, säger han efter en liten stund. Men eftersom jag inte kan ägna resten av mitt liv åt att sitta här och säga nej när du säger jo så …

Han tystnar, suckar, tänker en stund och fortsätter sedan:

– Så ger jag dig tillåtelse att ensam leta reda på Axel Riessen för att försäkra dig om att han mår bra.

– Joona behöver understöd, säger Saga upprört.

– Det här är ingen polisinsats, det här är bara ett sätt att få Joona att sluta tjata, svarar Carlos och gör en svepande armrörelse.

– Men Joona kommer …

– Jag vill, avbryter Carlos. Jag vill att ni hämtar Pontus Salman i Södertälje, precis som jag har sagt … För om vi kan få fram ett vittnesmål som håller så ser jag till att vi går in med full kraft och plockar in Raphael Guidi en gång för alla.

– Det finns inte tid till det, säger Joona och går fram till dörren.

– Jag kan förhöra Pontus Salman på egen hand, säger Saga.

– Och Joona? Vad ska …

– Jag åker och hälsar på Raphael, säger han och lämnar rummet.

Efter att ha legat stilla i bagageutrymmet i en bil får Axel Riessen äntligen resa sig upp och komma ut. Han befinner sig på en privat flygplats. Landningsbanan är gjuten i betong och omgiven av ett högt stängsel. Framför en barackliknande byggnad med en hög mast väntar en helikopter.

De klagande skriken från fiskmåsar hörs medan Axel går mellan de båda männen som förde bort honom. Han är fortfarande bara klädd i skjorta och byxor. Det finns ingenting att tala om, han följer endast med och kliver ombord på helikoptern, sätter sig och spänner fast säkerhetsbältet runt magen och över skuldrorna. De två andra männen tar plats i helikopterns cockpit, piloten slår på ett reglage, vrider sedan en liten blank nyckel på instrumentbrädan, slår därefter på ytterligare reglage och trycker ner en pedal.

Mannen bredvid piloten tar upp en karta och lägger den i sitt knä.

På vindrutan sitter en remsa tejp som börjat släppa.

Motorn börjar dåna och efter en stund kommer rotorn långsamt i rörelse. De smala bladen sveper trögt genom luften, det disiga solskenet blinkar över glaset. Rotorn spinner efterhand allt snabbare och snabbare.

En pappmugg rullar bort från helikoptern.

Motorn börjar bli varm. Det smattrar öronbedövande. Piloten håller styrspaken med högra handen, styr den med små, kantiga rörelser och plötsligt lyfter de.

Först stiger helikoptern nästan rakt upp, alldeles mjukt. Så tippar den framåt och får fart.

Det ilar till i Axels mage när de flyger förbi stängslet, upp över träden och svänger så brant åt vänster att det känns som om helikoptern ska välta åt sidan.

Snabbt färdas de över den gröna marken, passerar några enstaka vägar och ett hus med glänsande plåttak.

Det dånar och rotorbladen blinkar förbi framför vindrutan.

Fastlandet tar slut och det krusiga, blygrå havet tar vid.

Axel försöker återigen förstå vad som händer honom: Det började med att han talade i telefon med Raphael Guidi som befann sig på sin båt i Finska viken, på väg ut i Österjön, ner mot Lettland. Det kan inte ha tagit mer än en minut från det att Axel förklarade för Raphael att han inte skulle skriva på utförseltillståndet till det att de två männen bröt sig in i hans hem och satte en elchockpistol mot hans hals.

De hanterade honom hela tiden varsamt och såg till att han låg bra.

Efter en halvtimme stannade de och männen bar honom till den andra bilen.

Ungefär en timme senare fick han gå själv på den asfalterade landningsbanan med oljefläckar och ta plats i helikoptern.