Lars Kepler - Paganinikontraktet

Det monotona havet försvinner snabbt som en motorväg under dem. Himlen ovanför känns orörlig, mulen och fuktigt vit. De flyger på femtio meters höjd med hög hastighet. Piloten har radiokontakt med någon, men det är omöjligt att höra vad han säger.

Axel dåsar till en stund och vet inte hur lång tid han har befunnit sig i helikoptern när han får syn på en magnifik lyxyacht på det krusiga havet. Det är en jättelik, vit båt med ljusblå swimmingpool och flera soldäck.

De närmar sig brant.

Axel erinrar sig att Raphael Guidi är en fruktansvärt rik man och lutar sig fram för att kunna överblicka yachten. Det är den mest otroliga båt han någonsin har sett. Smäcker och spetsig som en eldsflamma, vit som kristyr. Hon är säkert över hundra meter lång, med pompös kaptensbrygga två våningar över akterdäcket.

De sjunker dånande ner mot helikopterplattans ringar på fördäcket. Rotorbladen får svallvågorna från båten att ändra riktning, plana ut och piskas bort.

Landningen är nästan omärklig, helikoptern hovrar, sjunker långsamt och står sedan på plattformen, mjukt gungande. De väntar medan rotorn bromsar. Helikopterföraren stannar i cockpiten medan den andre mannen för med sig Axel Riessen över plattan med målade cirklar. De hukar i vinddraget tills de passerat en glasdörr. Ljudet från helikoptern försvinner nästan bakom glaset. Rummet de befinner sig i liknar ett elegant väntrum, med sittmöbler, soffbord och en mörk teve. En vitklädd man hälsar dem välkomna och ber Axel slå sig ner med en gest mot sittmöblerna.

– Önskar ni något att dricka? frågar den vitklädde.

– Vatten tack, svarar Axel.

– Med eller utan kolsyra?

Innan Axel hinner svara kommer ytterligare en man in genom en dörr.

Han påminner om den förste, som satt bredvid helikopterföraren. Båda männen är långa och breda, med egendomligt likartade och synkroniserade kroppar. Den nye mannen har mycket ljust hår och nästan vita ögonbryn och en näsa som varit bruten. Den förste är gråhårig och bär hornbågade glasögon.

De rör sig under tystnad, effektivt och sparsamt medan de för Axel till sviterna under däck.

Lyxyachten känns egendomligt ödslig. Axel hinner se att poolen är tom, den kan inte ha varit vattenfylld på många år. På botten ligger några trasiga möbler, en soffa utan dynor och några kasserade skrivbordsstolar.

Axel Riessen noterar att det vackra rottingmöblemanget på en liten estrad är vanvårdat. De fina flätverken har spruckit och stickor står ut överallt på fåtöljerna och bordet.

Ju längre in i båten han kommer, desto mer framstår den som ett tomt, ödelagt skal. Axels steg ekar mot de tomma korridorernas repiga marmorgolv. De går in genom en dubbeldörr med orden ”Sala da pranzo” sirligt snidat i det mörka träet.

Matsalen är enorm. Genom panoramafönstren syns ingenting annat än öppet hav. En bred trappa med röd matta leder upp till nästa våning. I taket hänger ståtliga kristallkronor. Rummet är gjort för stora bjudningar, men på matsalsbordet står en kopiator, en telefax, två datorer och ett stort antal pärmar med arkiverade papper.

Längst in i matsalen sitter en kort man vid ett mindre bord. Håret är gråsprängt och en stor kal fläck blänker mitt på huvudet. Axel känner genast igen vapenhandlaren Raphael Guidi. Han är klädd i ljusblå, säckiga gymnastikbyxor och en tillhörande jacka med siffran sju på bröstet och ryggen. På fötterna har han vita sportskor utan strumpor.

– Välkommen, säger mannen på kärv engelska.

Det ringer i hans ficka, han tar upp mobilen, granskar numret, men svarar inte. Nästan omedelbart får Raphael Guidi ett nytt samtal, han svarar, säger några korta ord på italienska och ser sedan på Axel Riessen. Han gör en gest ut genom panoramafönstren mot de mörka, rullande havsvidderna.

– Jag är inte här frivilligt, börjar Axel.

– Det beklagar jag, det fanns inte tid till det …

– Så vad är det du vill?

– Jag vill vinna din lojalitet, svarar Raphael kort.

Det blir tyst och de båda livvakterna ler mot golvet och blir sedan helt allvarliga. Raphael tar en klunk av sin gula vitamindryck och rapar tyst.

– Lojalitet är det enda som räknas, säger han lågt och ser Axel rakt i ögonen. Du hävdade förut att det inte fanns någonting jag hade som du ville ha, men …

– Det är sant.

– Men jag tror tvärtom att jag har ett bra erbjudande, fortsätter Raphael och gör en glädjelös grimas som ska påminna om ett leende. För att få din lojalitet vet jag att jag måste erbjuda dig något som du verkligen vill ha, kanske faktiskt det du önskar dig mest av allt.

Axel skakar på huvudet:

– Jag vet inte ens själv vad jag önskar mest av allt.

– Det tror jag nog att du gör, säger Raphael. Du önskar att du kunde sova igen, sova hela nätter utan …

– Hur visste du …?

Han tystnar tvärt och Raphael ger honom en kylig, otålig blick.

– Då känner du säkerligen till att jag har provat alla möjligheter redan, säger Axel sakta.

Raphael gör en likgiltig gest:

– Du får en ny lever.

– Jag står redan i kö för en ny lever, säger Axel med ett ofrivilligt leende. Jag ringer varje gång läkarna har haft boardmöte, men min leverskada är självförvållad och min vävnadstyp är så ovanlig att det i princip inte finns några donatorer …

– Jag har en lever till dig, Axel Riessen, säger Raphael med sin kärva röst.

Det blir tyst och Axel känner hur han blir varm i ansiktet, hur öronen börjar hetta.

– Och i gengäld? frågar Axel och sväljer hårt. Du vill att jag skriver på utförseltillståndet till Kenya.

– Ja, jag vill att vi ingår ett Paganinikontrakt, svarar Raphael.

– Vad är …

– Ingen brådska, du får tänka över det, det är ett stort val, du behöver titta på de exakta uppgifterna kring organdonatorn och så vidare.

Tankarna snurrar med en blixtrande hastighet i Axels huvud. Han säger sig att han kan skriva på utförseltillståndet och om han får en lever så ska han sedan vittna mot Raphael Guidi. Han kommer att få beskydd, det vet han, kanske kommer han att tvingas byta identitet, men han kommer att kunna sova igen.

– Ska vi inte äta? Jag är hungrig, är du hungrig? frågar Raphael.

– Kanske …

– Men innan vi äter så vill jag att du ringer din sekreterare på ISP och säger att du är här.

Saga håller telefonen mot örat och stannar i korridoren bredvid en stor behållare av plast för pappersåtervinning. Hon ser frånvarande de lövlika resterna av en fjäril ligga och skaka på golvet i draget från ventilationssystemet.

– Har ni inget annat för er i Stockholm? frågar en man med stark gotländsk dialekt när hon kopplas fram till Södertäljepolisen.

– Det gäller Pontus Salman, säger hon med rösten mättad av stress.

– Ja, men nu har han gått, säger polisen nöjt.

– Vad fan menar du? frågar hon med höjd röst.

– Alltså, jag har bara pratat med Gunilla Sommer, psykologen som åkte med honom till psykakuten.

– Ja?

– Hon tyckte inte att han menade någonting med det där självmordshotet, så hon lät honom gå, det är ju inte gratis med vårdplatser och …

– Efterlys honom, säger Saga snabbt.

– För vad då? För ett halvhjärtat självmordsförsök?

– Se bara till att ni hittar honom, säger Saga och lägger på.

Hon börjar gå mot hissarna när Göran Stone ställer sig framför henne och stoppar henne med utbredda armar.

– Du vill förhöra Pontus Salman – eller hur? frågar han i en retsam ton.