Lars Kepler - Paganinikontraktet

Raphael går fram till den stora teven som sitter på väggen. Han tar upp en blänkande skiva ur sin innerficka och matar in i dvd-spelaren. Peter sätter sig på kanten till en av sofforna. Pojken ser skyggt på männen i rummet. Han är ljus och liknar inte alls fadern. Hans kropp är inte bred och satt, utan snarare finlemmad, och hans ansikte är känsligt.

Bilden knastrar och fylls av grå strimmor. Axel känner en påtaglig, helt fysisk rädsla när han ser tre personer komma ut ur en dörr till en tegelvilla. Han känner omedelbart igen två av personerna: kriminalkommissarie Joona Linna och Saga Bauer. Den tredje är en ung kvinna med latinska drag.

Axel tittar på teven och ser Joona Linna ta fram en telefon och ringa. Han verkar inte få något svar. Med slutna, stressade ansikten kliver de tre in i en bil och kör iväg.

Kameran rör sig skakigt fram mot dörren, den öppnas, ljuset försvinner i det plötsliga mörkret och justeras sedan av den automatiska bländaren. Två stora resväskor står i hallen. Kameran fortsätter mot köket, svänger sedan åt vänster och fortsätter nedför en trappa, genom en kaklad gång in i ett stort rum med en simbassäng. En kvinna i baddräkt sitter i en solstol och en annan kvinna med håret i en pojkfrisyr står och talar i telefon.

Kameran drar sig bakåt i en skygg rörelse, den väntar ut telefonsamtalet, håller sig dold tills kvinnan med pojkfrisyr slutar tala och fortsätter sedan framåt. Stegen hörs och kvinnan med telefonen vänder sitt trötta och ledsna ansikte mot kameran och stelnar till. Ett uttryck av stor rädsla far över hennes drag.

– Jag tror inte att jag vill se mer, pappa, säger sonen med vek röst.

– Det är nu det börjar, svarar Raphael.

Teven blir plötsligt mörk, kameran stängs av, men bilden återvänder samma sekund, flimrar och stabiliseras igen. Kameran är nu fäst på ett stativ och de båda kvinnorna sitter bredvid varandra på golvet mot den kakelklädda väggen. På en stol framför de båda kvinnorna sitter Pontus Salman. Han ser ut att andas snabbt, hans kropp rör sig oroligt på stolen.

Klockan i filmrutan visar att inspelningen gjordes för bara en timme sedan.

En svartklädd man med ansiktet dolt av en rånarluva går fram till Veronique, tar hårt i hennes hår och tvingar upp hennes ansikte mot kameran.

– Förlåt, förlåt, förlåt, säger Raphael med pipig röst.

Axel tittar undrande på honom, men hör sedan Veronique Salmans röst:

– Förlåt, förlåt, förlåt.

Hennes röst är korthuggen av rädsla.

– Jag hade ingen aning, piper Raphael och pekar på teven.

– Jag hade ingen aning, vädjar Veronique. Jag tog bilden, men jag menade ingenting illa, jag visste inte hur dumt det var, jag trodde bara att …

– Du måste välja, säger mannen i rånarluvan till Pontus Salman. Vem ska jag skjuta i knäet? Din hustru … eller din syster?

– Snälla, viskar Pontus. Gör inte så här.

– Vem ska jag skjuta? frågar mannen.

– Min hustru, svarar Pontus nästan ljudlöst.

– Pontus, vädjar hustrun. Snälla, låt honom inte …

Pontus börjar gråta hackande, skärande.

– Det kommer att göra ont om jag skjuter henne, varnar mannen.

– Låt honom inte göra det! skriker Veronique panikslaget.

– Har du ångrat dig? Ska jag skjuta din syster istället?

– Nej, svarar Pontus.

– Be mig om det.

– Vad sa du? frågar han med brustet ansikte.

– Be mig snällt att göra det.

Det blir tyst och sedan hör Axel Pontus Salman säga:

– Var snäll och … skjut min hustru i knäet.

– Jag kan skjuta henne i båda när du ber så fint, säger mannen och lägger sin revolver mot Veronique Salmans ben.

– Låt honom inte göra det, skriker hon. Snälla Pontus …

Mannen avfyrar vapnet, en kort knall hörs och benet fladdrar till. Blod skvätter över kaklet. Ett moln av krutgas skingras kring pistolen. Veronique skriker rakt ut tills rösten bryts. Han avfyrar vapnet igen. Rekylen får pistolens pipa att studsa upp. Det andra knäet träffas och hela benet viker sig i en omöjlig vinkel.

Veronique skriker igen, hest och främmande, hennes kropp rycker av smärta och blod flödar ut över klinkergolvet under henne.

Pontus Salman kräks och mannen med rånarluvan tittar till på honom med en undrande, drömsk blick.

Veronique hasar åt sidan med överkroppen, andas snabbt och försöker nå sina skadade ben med händerna. Den andra kvinnan ser ut att vara i chock, ansiktet är grönblekt och ögonen är bara stora, svarta hålor.

– Din syster är psykiskt störd – eller hur? frågar mannen nyfiket. Tror du att hon fattar vad som händer?

Han klappar Pontus Salman tröstande på huvudet och säger sedan:

– Ska jag våldta din syster eller skjuta din hustru?

Pontus svarar inte, han ser ut att förlora medvetandet. Ögonen håller på att rulla bakåt och mannen slår till honom i ansiktet.

– Svara mig, ska jag skjuta din hustru eller våldta din syster?

Pontus Salmans syster skakar på huvudet.

– Våldta henne, viskar Veronique mellan de flåsande andetagen. Snälla, snälla Pontus, säg att han ska våldta henne.

– Våldta henne, viskar Pontus.

– Va?

– Våldta min syster.

– Okej, snart, säger mannen.

Axel ser ned i golvet, ned mellan sina fötter. Han kämpar för att höra något annat än jämrandet från filmen, bönerna, de råa, fasansfulla skriken. Han försöker fylla sitt huvud med minnet av musik, försöker förstå de rum som uppstår hos Bach, rum fyllda av ljus, av störtande strålar.

Till slut blir det tyst. Axel lyfter blicken mot filmen. Kvinnorna ligger döda vid väggen. Han ser mannen med rånarluvan stå flämtande med en kniv i ena handen och pistolen i den andra.

– Mardrömmen har skördats – nu kan du ta ditt liv, säger mannen på filmen, slänger pistolen till Pontus och går sedan undan, bakom kameran.

Saga Bauer lämnar Magdalena Ronander och kliver tillbaka över avspärrningsbanden. De nyfikna har blivit ännu fler, SVT har kommit med en stor skåpbil, en uniformerad polis försöker få folk att flytta på sig för att släppa fram en ambulans.

Saga lämnar allt detta bakom sig, går uppför en plattlagd gång i någons trädgård och förbi ett jasminträd. Hon går allt snabbare och den sista biten till bilen springer hon, rakt över en gräsmatta.

– Flickan, hade Joona plötsligt sagt i telefon. Du måste hitta flickan. Det fanns en flicka hos Axel Riessen. Han kallade henne för Beverly. Prata med Robert, hans bror. Hon kanske är femton år, det måste gå att spåra henne.

– Hur lång tid har jag på mig att få med åklagaren på det här?

– Inte så lång, svarade Joona. Men du hinner.

Medan Saga kör in mot Stockholm ringer hon Robert Riessen men får inget svar. Hon ringer växeln på Rikskriminalen och ber om att få bli kopplad till Joonas assistent, den fylliga kvinnan som vunnit en OS-medalj i simning en gång i tiden och som envisas med sina överdrivet målade naglar och blanka läppstift.

– Anja Larsson, hör hon efter en halv signal.

– Hej, det här är Saga Bauer på Säpo, vi träffades nyss inne hos …

– Jo tack, säger Anja kyligt.

– Jag undrar om du kan hitta en flicka som kanske heter Beverly och …

– Ska jag fakturera Säpo för det?

– Gör vad fan du vill, bara du får fram ett jävla telefonnummer innan …

– Vårda ditt språk, unga dam.

– Glöm att jag frågade.

Saga svär och tutar utdraget på en bil som inte kör trots att trafikljusen skiftat till grönt, och hon ska precis avbryta samtalet när Anja plötsligt talar.