Lars Kepler - Paganinikontraktet

Med telefonen mot örat går hon fram till Robert Riessens dörr och ringer på. Plötsligt knäpper det till i telefonen och ett svagt prasslande hörs.

– Beverly? frågar Saga. Är det du?

Hon hör någon andas.

– Svara mig, Beverly, säger Saga med den mjukaste röst hon kan få fram. Var är du någonstans?

– Jag …

Det blir tyst igen.

– Vad sa du? Vad sa du, Beverly, jag kunde inte riktigt höra dig.

– Jag får inte komma fram ännu, viskar flickan och avbryter samtalet.

Robert Riessen är tystlåten och blek i ansiktet när han lämnar Saga i Beverly Anderssons rum och ber henne låsa efter sig när hon är klar. Rummet ser nästan obebott ut. Allt som finns är några vikta kläder i skåpet, ett par gummistövlar, en täckjacka och en laddare till telefonen.

Saga låser efter sig och går ner i Axel Riessens residens för att försöka förstå vad Joona hade menat, varför flickan skulle kunna vittna. Hon passerar sällskapsrummen, salongerna och det stillsamma biblioteket. Dörren till Axel Riessens sovrum står på glänt. Saga går över den tjocka, kinesiska mattan, förbi sängen och in i det angränsande badrummet. Hon återvänder till sovrummet. Någonting gör henne spänd. Det ligger en orolig känsla i rummet och Saga lägger ena handen på Glocken i axelhölstret. På bordet står ett whiskyglas med de slokande resterna av en maskros.

Dammet rör sig sakta i solljuset, möblerna och tingen är dräktiga med sin tystnad. Hennes hjärta slår plötsligt snabbare när en gren från trädet utanför skrapar till mot fönsterglaset.

Hon går fram till den obäddade sängen, betraktar vecken på de manglade lakanen, de båda kuddarna.

Saga tycker sig sedan höra försiktiga steg från biblioteket och ska precis smyga dit när en hand griper tag om hennes ankel. Någon ligger under sängen. Hon sliter sig loss, flyttar sig bakåt, drar pistolen och råkar välta bordet med glaset.

Saga går ner på ett knä och siktar, men sänker snabbt sitt vapen igen.

Från mörkret under sängen tittar en flicka på henne med stora, skrämda ögon. Saga hölstrar pistolen igen och suckar sedan djupt.

– Du lyser, viskar flickan.

– Beverly? frågar Saga.

– Får jag komma fram nu?

– Jag lovar att du kan komma fram nu, säger Saga lugnt.

– Har det gått en timme? Axel sa att jag inte får komma ut förrän det har gått en timme.

– Det har gått mycket mer än en timme, Beverly.

Saga hjälper henne ut från det trånga utrymmet. Flickan har bara underkläder på sig och är mycket stel efter att ha legat stilla så länge. Hennes hår är kortklippt och armarna fulla av bilder och bokstäver av bläck.

– Vad gör du under Axel Riessens säng? frågar Saga och håller rösten lugn.

– Han är min bästa vän, svarar Beverly lågt och drar på sig ett par jeans.

– Jag tror att han befinner sig i stor fara – du måste berätta vad du vet.

Beverly står med T-shirten i handen. Hon är plötsligt röd i ansiktet och tårar fyller ögonen.

– Jag har inte …

Beverly tystnar när hennes mun börjar darra.

– Ta det lugnt, säger Saga och tvingar sig än en gång att dämpa stressen i rösten. Börja från början.

– Jag låg i sängen när Axel kom in, säger Beverly med svag röst. Jag förstod direkt att det hade hänt någonting, han var alldeles blek i ansiktet. Jag trodde att han var ledsen för att jag hade liftat, jag får egentligen inte det.

Hon tystnar och vänder bort sitt ansikte.

– Fortsätt snälla Beverly, det är lite bråttom.

Beverly viskar fram ett förlåt, torkar sig snabbt om kinderna med T-shirten och ser på Saga med våta ögon och röd nästipp.

– Axel kom in i rummet, berättar Beverly samlat. Han sa åt mig att krypa ner under sängen och hålla mig gömd en hel timme och … sedan rusade han ut i vardagsrummet och jag vet inte … jag såg bara benen på dem, men två farbröder kom in bakom honom. De gjorde något hemskt med honom. Han skrek och de slängde ner honom på golvet och lindade in honom i vit plast och bar ut honom. Det gick så otroligt fort. Jag såg inte deras ansikten … jag vet inte ens om det var människor …

– Vänta lite, säger Saga och tar upp telefonen. Du måste följa med mig och berätta samma sak för en person som heter Jens Svanehjälm.

Saga ringer Carlos Eliasson med händer som skakar av stress.

– Vi har ett vittne som såg Axel Riessen bli bortförd mot sin vilja. Vi har ett vittne, upprepar hon. Vittnet såg hur Riessen överfölls och fördes bort, det måste räcka.

Saga möter Beverlys blick medan hon lyssnar på reaktionen i telefonen.

– Bra, vi kommer in omedelbart, säger hon. Hämta Svanehjälm, se till att han förbereder kontakten med Europol.

Raphael Guidi går genom matsalen med en svart skinnmapp i handen, lägger den på bordet och skjuter fram den mot Axel Riessen.

– Pontus Salmans mardröm var, som du kanske förstod, att tvingas välja mellan hustrun och systern, förklarar han. Jag vet inte, men jag har inte funnit det nödvändigt att vara så explicit tidigare, men jag har … Hur ska jag säga det? Jag har fått erfara hur vissa inbillat sig att de kan fly från mardrömmen genom att dö. Missförstå mig inte, för det mesta är allting mycket trevligt och civiliserat, jag är en mycket generös man mot dem som är lojala.

– Du hotar att skada Beverly.

– Du kan få välja mellan henne och din lillebror, om du hellre vill det? säger Raphael, dricker en klunk vitamindryck, stryker sig i ena mungipan och ber sedan Peter gå efter fiolen.

– Har jag berättat att jag bara äger instrument som Paganini har spelat på? frågar han. Det är de enda jag bryr mig om. Det sägs att Paganini hatade sitt ansikte … och personligen tror jag att han sålde sin själ för att bli dyrkad. Han kallade sig själv för apa … men när han spelade kom kvinnorna krypande. Det var värt priset. Han spelade och spelade tills det luktade eld om honom.

Axel ser ut genom de stora panoramafönstren där de väldiga vattenmassorna ligger alldeles stilla. Genom de mindre fönstren mot fördäcket kan han ana den vita helikoptern som han kom till lyxyachten med. Axels tankar pendlar mellan den ohyggliga filmen och sökandet efter möjliga flyktvägar.

Han känner sig fruktansvärt trött, sitter bara stilla och lyssnar på Raphael som fortsätter att diskutera fioler, Stradivarius fixering vid de ljusaste klangerna, träets hårdhet, den långsamt växande lönnen och granen.

Raphael hejdar sig, ler återigen livlöst och säger:

– Så länge du är lojal så kan du njuta av det som ryms i den första vågskålen, du kommer att ha en frisk lever, sova gott och leva ditt liv, och det enda som krävs är att du inte glömmer bort kontraktet med mig.

– Och du vill ha utförseltillståndet påskrivet.

– Det skulle jag få i vilket fall som helst, men jag vill inte tvinga dig, jag vill inte döda dig, det vore ett slöseri, jag vill ha …

– Min lojalitet, fyller Axel i.

– Är det dumt, tycker du? frågar Raphael. Tänk efter ett ögonblick och räkna sedan upp de personer i ditt liv som du vet är helt lojala.

Det blir tyst mellan dem. Axel stirrar framför sig.

– Exakt, säger Raphael efter en stund med sorgsen blick.

Axel öppnar skinnmappen på bordet, ser att den innehåller alla handlingar som behövs för att containerfartyget M/S Icelus ska få tillstånd att lämna Göteborgs hamn med sin stora last ammunition.

Det enda som fattas är hans underskrift.

Raphael Guidis son Peter kommer in i rummet med slutet, blekt ansikte. Han bär en mycket vacker fiol i handen, ett rödbrunt instrument med buktig klanglåda. Axel ser genast att det är en Amati, en riktigt välbevarad Amati.