Lars Kepler - Paganinikontraktet

Plötsligt ringer det i Joonas ficka. Han lämnar kikaren till Niko, tar upp telefonen och svarar sedan.

– Vi har ett vittne, skriker Saga Bauer i luren. Flickan är vårt vittne, hon såg allting. Axel Riessen är kidnappad, åklagaren har redan reagerat, ni får gå ombord och leta efter honom!

– Bra jobbat, säger Joona sammanbitet.

Pasi Rannikko ser på honom när han stänger telefonen.

– Vi har ett åklagarbeslut om att gripa Raphael Guidi, säger Joona. Han är på sannolika skäl misstänkt för människorov.

– Jag kontaktar FNS Hanko, säger Pasi Rannikko och rusar fram till kommunikationscentralen vid styrplatsen.

– De är här på tjugo minuter, säger Niko uppjagat.

– Det här är en begäran om understöd, ropar Pasi Rannikko i mikrofonen. Vi har ett åklagarbeslut om att omedelbart gå ombord på Raphael Guidis båt och gripa honom … Ja, det är korrekt … Ja … Skynda er! Skynda er av bara fan!

Joona tittar återigen i kikaren, följer de vitmålade trapporna från plattformen i aktern, förbi undre däck och upp till akterdäcket med de hopfällda parasollen. Han försöker se något i de mörka fönstren mot matsalen, men de är bara svarta. Han följer räcket runt om med blicken och sedan vidare uppför nästa trappa till den stora terrassen.

Darrande luft kommer ut från lufttrummorna på taket till kaptensbryggan. Joona riktar kikaren mot de svarta fönstren och stannar upp. Genom glaset tycker han sig se en rörelse. Något vitt hasar mot rutans insida. Först tänker han på en jättelik vinge, böjda fjädrar som trycks mot glaset.

I nästa sekund liknar det tyg eller vit plast som viks ihop.

Joona blinkar för att se bättre och plötsligt möter han ett ansikte som stirrar tillbaka och höjer en kikare till ögonen.

Ståldörren till yachtens kaptensbrygga öppnas och en ljushårig man i mörka kläder kommer ut, går med snabba steg nedför en trappa och fortsätter ut på fördäcket.

Det är första gången Joona ser någon ombord på Raphaels båt.

Mannen med mörka kläder fortsätter upp på helikopterplattan och skyndar fram till helikoptern, lossar spännremmarna kring helikopterns medar och öppnar dörren till cockpiten.

– De lyssnar på vår radiokommunikation, säger Joona.

– Vi byter kanal, ropar Pasi Rannikko.

– Det spelar ingen roll nu, förklarar Joona. De stannar inte på båten, det verkar som om de kommer att ta helikoptern.

Han lämnar över kikaren till Niko.

– Vi har förstärkning om femton minuter, säger Pasi Rannikko.

– Den kommer för sent, konstaterar Joona snabbt.

– Det sitter någon i helikoptern, bekräftar Niko.

– Raphael har fått veta att vi har ett åklagarbeslut på att gå ombord, säger Joona. Han måste ha fått informationen samtidigt som vi.

– Ska du och jag gå ombord? frågar Niko.

– Det får bli så, säger Joona och ger honom en kort blick.

Niko trycker in ett magasin i en automatkarbin, svart som olja, en Heckler & Koch 416 med kort pipa.

Pasi Rannikko lossar pistolen från sitt hölster och räcker fram den till Joona.

– Tack, säger Joona, kontrollerar ammunitionen och går sedan snabbt igenom pistolen för att lära känna den en aning. Det är en M9A1, halvautomatisk. Den liknar M9 som användes i Gulfkriget, men magasinet ser lite annorlunda ut, och det finns ett fäste för lampa och lasersikte.

Utan att säga något mer styr Pasi Rannikko in mot lyxyachtens akterbrygga som ligger strax över vattenlinjen. När de kommer tätt intill känns yachten enorm, som ett höghus. Motorn backar, bromsar skummande. Niko hänger ut de skyddande fendrarna över relingen, skroven stöter emot varandra, det gnisslar.

Joona klättrar ombord, båtarna håller på att glida isär igen, vatten skvätter upp mellan dem, Niko hoppar och Joona fångar hans hand. Automatkarbinen klingar till mot räcket. De ser varandra hastigt i ögonen och går sedan mot trappan, tränger sig förbi några trasiga korgstolar och gamla vinlådor och fortsätter uppåt.

Niko vänder sig om och vinkar till Pasi Rannikko som styr undan från yachten.

Raphael Guidi står på kaptensbryggan tillsammans med livvakten med stubbat grått hår och hornbågade glasögon. Styrmannen stirrar på dem med rädd blick och stryker sig med handen över magen.

– Vad händer? frågar Raphael snabbt.

– Jag gav order om att värma upp helikoptern, säger styrmannen. Jag tänkte …

– Var är båten?

– Där, säger han och pekar akterut.

Helt nära, bakom yachtens däck med simbassäng och vinschar med livbåtar, skymtar kustbevakningens obestyckade transportfartyg. Svallvågor slår upp på den spräckliga, grå stäven och vattnet skummar av propellrarnas omvända rotation.

– Vad sa de, vad sa de exakt? frågar Raphael.

– De hade bråttom, bad om understöd, sa att de hade häktningsbeslut.

– Ingenting stämmer, säger Raphael och blickar runt.

Genom fönstret ser de att helikopterföraren redan sitter i cockpiten och att rotorn precis har kommit i rörelse. Plötsligt hörs Paganinis Caprice nummer 24 från matsalen under dem.

– Här befinner sig deras förstärkning, säger styrmannen och pekar på radarn.

– Jag ser, hur lång tid har vi på oss? frågar Raphael.

– De håller lite mer än 33 knop och är här om tio minuter.

– Ingen fara, säger livvakten med en blick på helikoptern. Vi hinner få iväg dig och Peter i tid, minst tre minuter innan …

Den andre, ljuse livvakten rusar in genom glasdörren till kaptensbryggan. Hans bleka ansikte är mycket stressat.

– Någon är här. Det är någon på båten, ropar han.

– Hur många? frågar den gråhårige livvakten.

– Jag såg bara en, men jag vet inte … han bär automatkarbin, men ingen specialutrustning.

– Du stoppar honom, säger den gråhårige mannen kort till sin kollega.

– Ge mig en kniv, säger Raphael snabbt.

Livvakten drar fram en kniv med smal, grå klinga. Raphael tar emot den och närmar sig styrmannen med spänd blick.

– Skulle de inte vänta på förstärkning? skriker han. Du sa att de skulle vänta på förstärkning!

– Som jag förstod det så …

– Vad fan gör de här? De har ingenting på mig, säger Raphael. De har ingenting!

Styrmannen skakar på huvudet och flyttar sig bakåt. Raphael närmar sig honom.

– Vad fan gör de här om de inte har någonting på mig? skriker han. Det finns ingenting …

– Jag vet inte, jag vet inte, svarar styrmannen med tårar i ögonen. Jag berättade bara vad jag hörde …

– Vad sa du egentligen?

– Sa? Jag förstår inte …

– Jag har inte tid, skriker Raphael. Säg bara vad fan du sa till dem!

– Jag har inte sagt någonting.

– Konstigt, jävligt konstigt – eller hur? Är det inte det?

– Jag har avlyssnat deras kanaler, precis som jag skulle, jag har inte …

– Ska det vara så svårt att erkänna, ryter Raphael och tar några snabba steg framåt och trycker kniven rakt in i magen på styrmannen.

Nästan utan motstånd glider den genom hans skjorta och in i fettvävnad och tarmar. Blod pyser ut som ånga ovanför bladet, stänker upp över Raphaels hand och ärmen till träningsoverallen. Med ett undrande ansiktsuttryck försöker styrmannen ta ett steg bakåt för att slippa kniven, men Raphael följer efter och står sedan en stund och ser honom i ögonen.

Fiolmusiken hörs från matsalen: lätta toner glittrar och spritter fram.

– Det kan vara Axel Riessen, säger den gråhårige livvakten plötsligt. Han är kanske buggad, han håller kanske kontakt med polisen genom …