Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Jag hade faktiskt tid för en operation nästa vecka, svarar Robert.

– Det visste jag inte, säger Axel och känner en rysning klättra uppför nacken.

– För att få en pulsgenerator, jag tror inte att jag har berättat det …

– En operation?

– Den blev ändå inställd.

Axel tittar till på sin bror och det känns som om hans själ vrider på sig i mörkret. Han förstår att Raphael hade bokat Roberts operation, att den var förutbestämd att gå fruktansvärt fel, att det var meningen att Robert skulle dö på operationsbordet och donera sin lever till honom.

Axel måste stanna till i hallen och lugna sig innan han fortsätter in. Ansiktet hettar och gråten spränger i halsen.

– Kommer du? frågar Robert lätt.

Axel står kvar en stund och andas innan han fortsätter efter sin lillebror genom huset och ut i trädgården på baksidan. På marmorgolvet i skuggan under det stora trädet står bordet dukat.

Han är på väg fram mot Anette när Robert tar tag i hans arm och håller honom kvar.

– Vi hade roligt när vi var barn, säger Robert med allvarlig blick. Varför slutade vi prata? Hur kan det bli så?

Axel tittar förvånat på sin brors ansikte, rynkorna i hans ögonvrår, det rufsiga håret kring den kala hjässan.

– Saker händer i livet som …

– Vänta … jag ville inte berätta i telefon, avbryter Robert.

– Vad är det?

– Beverly sa att du tror att det var ditt fel att Greta tog sitt liv, men jag …

– Jag vill inte prata om det, avbryter Axel genast.

– Du måste, säger Robert. Jag var där på tävlingen, jag hörde allting, jag hörde Greta och hennes pappa prata, hon grät hela tiden, hon hade spelat fel och pappan var fruktansvärt upprörd …

Axel gör sig fri från broderns hand.

– Jag vet redan allt som …

– Låt mig säga vad jag måste, avbryter Robert.

– Gör det då.

– Axel … om du bara hade sagt någonting, om jag bara hade vetat att du trodde att det var ditt fel att Greta dog. Jag hörde hennes pappa. Det var hans fel, det var bara hans fel … de hade ett fruktansvärt gräl, jag hörde honom säga hemska saker, att hon hade skämt ut honom, att hon inte längre var hans dotter. Hon skulle bort från hans hus, bort från skolan och flytta till sin knarkarmamma i Mora.

– Sa han det?

– Jag kommer aldrig att glömma Gretas röst, fortsätter Robert sammanbitet. Hur rädd hon lät när hon försökte förklara för sin pappa att alla kan spela fel, att hon gjorde sitt bästa, att det inte var någon fara, att det kommer fler tävlingar …

– Men jag har alltid …

Axel blickar runt, vet inte vad han ska göra, all kraft rinner ur honom, han sätter sig bara långsamt ned på marmorgolvet och håller för sitt ansikte med båda händerna.

– Hon grät och sa till sin pappa att hon skulle ta livet av sig om hon inte fick stanna kvar och fortsätta med musiken.

– Jag vet inte vad jag ska säga, viskar Axel.

– Tacka Beverly, svarar Robert.

Det börjar duggregna när Beverly står på perrongen på Stockholms central. Resan söderut går genom ett sommarlandskap insvept i grått dis. Först nere vid Hässleholm öppnar sig himlen för solen igen. Efter att ha bytt tåg i Lund och sedan tagit bussen från Landskrona är hon framme i Svalöv.

Det var längesedan hon var hemma.

Hon tänker på hur doktor Saxéus har lovat henne att det ska gå bra.

Jag har talat med din pappa, sa doktorn. Han menar allvar.

Beverly går över ett dammigt torg och ser sig själv ligga och kräkas mitt på torget för två år sedan. Några pojkar hade fått henne att dricka hembränd sprit. De tog bilder på henne och sedan släppte de av henne på torget. Det var efter den händelsen hennes pappa inte längre ville ha henne hemma.

Hon går vidare. Det knyter sig i magen på henne när hon ser landsvägen öppna sig mot bondgården som ligger tre kilometer längre bort. Det var längs den här landsvägen som bilarna brukade plocka upp henne. Nu kan hon inte minnas varför hon ville åka med dem. Hon tyckte att hon såg något i deras ögon. Som ett sken, brukade hon tänka.

Beverly byter hand för den tunga väskan.

Långt därborta dammar en bil fram.

Känner hon inte igen den där bilen?

Beverly ler och vinkar.

Pappa kommer, pappa kommer.

Roslags-Kulla kyrka är en liten rödskimrande timmerkyrka med ett stort, vackert klocktorn. Kyrkan ligger stillsamt ute på landet vid Vira bruk, en bit bort från de hårt trafikerade vägarna i Österåkers kommun. Himlen är klarblå och luften hög, doften från vildblommor förs med av vinden över den rofyllda kyrkogården.

Igår begravdes Björn Almskog på Norra Begravningsplatsen och nu bär fyra män i svarta kostymer Viola Maria Liselott Fernandez till hennes sista vila. Efter kistbärarna, två morbröder och två kusiner från El Salvador, går Penelope Fernandez och hennes mamma Claudia tillsammans med prästen.

De stannar vid den öppna graven. Ett kusinbarn, en flicka i nioårsåldern, ser frågande på sin pappa. När han nickar mot henne tar hon fram sin blockflöjt och börjar spela psalm 97 medan kistan sakta sänks ner i marken.

Penelope Fernandez håller sin mamma i handen och prästen läser ur Johannes Uppenbarelse.

Gud ska avtorka alla tårar. Och döden ska inte finnas mer.

Claudia tittar på Penelope, rättar till hennes krage och klappar henne på kinden som om hon var ett litet barn.

När de återvänder mot bilarna burrar Penelopes telefon i den lilla svarta väskan. Det är Joona Linna. Penelope lösgör sig varsamt från sin mammas hand och går in i skuggan under ett av de stora träden för att svara.

– Hej Penelope, säger Joona med sin karaktäristiska röst, sjungande men allvarlig.

– Hej Joona, svarar Penelope.

– Jag tänkte att du skulle vilja veta att Raphael Guidi är död.

– Och ammunitionen till Darfur?

– Vi har stoppat fartyget.

– Bra.

Penelope låter blicken glida över släktingarna, vännerna, mamma som står kvar där hon lämnade henne, mamma som inte släpper henne med blicken.

– Tack, säger hon.

Hon återvänder till sin mor som väntar på henne med ängsligt ansikte, tar hennes hand igen och tillsammans går de tillbaka till dem som väntar vid bilarna.

Penelope.

Hon stannar och vänder sig om. Hon tyckte att hon hörde sin systers röst helt nära. En rysning löper över hennes nacke och en skugga drar sakta över det späda, gröna gräset. Den lilla flickan som spelade blockflöjt står mellan gravstenarna och tittar på henne. Hon har tappat sitt hårband och håret flyger rufsigt i sommarbrisen.

Dessa sommardagar tar inte slut; natten skiner som pärlemor fram till gryningen.

Rikspolisen har personalfest i barockträdgården framför Drottningholms slott.

Joona Linna sitter tillsammans med sina kollegor vid ett långbord under ett stort träd.

På en scen framför en dansbana i falurött trä står ett dansband i vita kostymer och spelar Hårgalåten.

Petter Näslund dansar slängpolska med Fatima Zanjani från Irak. Han säger något med skratt i mungiporna som får henne att se lycklig ut.

Sången berättar egentligen om när djävulen själv spelade fiol så bra att ungdomarna aldrig ville sluta dansa. De fortsatte hela natten och när de begick misstaget att inte respektera helgdagsringningen kunde de inte längre sluta dansa. Ungdomarna var så trötta att de grät. Deras skor nöttes ner, fötterna nöttes ner och till slut hoppade bara deras huvuden runt till fiolmusiken.