Lars Kepler - Paganinikontraktet

Tyst lämnar den gråhåriga livvakten matsalen, han glider ut mellan dörrarna och springer snabbt längs däckets glasparti med det sandfärgade vapnet mot axeln. Det blänker till i hans glasögon. Joona ser att livvakten är på väg mot Niko och att han kommer att nå honom bakifrån om några sekunder.

Niko är helt oskyddad från det hållet.

Livvakten höjer sin automatkarbin och flyttar fingret till avtryckaren.

Joona reser sig snabbt, siktar, tar ett steg fram för att öppna linjen och skjuter livvakten med två skott mitt i bröstkorgen. Den gråhårige mannen vacklar bakåt, slår ut med handen och tar stöd mot räcket över relingen för att inte falla. Han blickar runt, ser Joona komma emot honom och höjer sin automatkarbin.

Först nu syns det att han bär skyddsväst under den svarta jackan.

Joona är redan framme vid honom, slår undan hans karbinpipa med ena handen och drämmer samtidigt pistolen rakt i ansiktet på honom. Det är ett kraftfullt slag över näsroten och glasögonen. Livvaktens ben viker sig, han stöter bakhuvudet i relingen med en dov klang, svett och snor skvätter fram och kroppen sjunker ihop.

Joona och Niko fortsätter mot yachtens för på varsin sida av matsalen. Helikopterns rotor smattrar snabbare och snabbare.

– Kom igen! Gå ombord, ropar någon.

Joona springer så nära väggen han kan. Han saktar in och går försiktigt den sista biten och blickar ut på det öppna fördäcket. Raphael Guidis son sitter redan i helikoptern. Skuggorna från rotorbladen fladdrar över durk och räcken.

Joona hör röster från kaptensbryggan ovanför och tar ett steg framåt när han märker att Raphaels andra livvakt har sett honom. Den ljushårige mannen står tjugofem meter bort och hans pistol är riktad rakt mot Joona. Det finns ingen tid att reagera innan skottet går av. En kort knall hörs. Det känns bara som en pisksnärt i ansiktet på Joona och sedan blir det alldeles vitt. Han faller över några solstolar, handlöst. Rakt ner i metallgolvet, slår nacken mot räcket till terrassen, handen med pistolen stöter till mot spjälorna. Handleden bryts nästan och vapnet slås ur greppet. Det klirrar ekande när pistolen faller genom räcket och ner efter stäven.

Joona blinkar med ögonen, börjar få tillbaka sin syn och kryper in bakom väggen. Hans händer skakar, han förstår inte riktigt vad som hände. Varmt blod rinner nedför hans ansikte, han försöker komma upp, måste få hjälp av Niko, måste förstå var livvakten befinner sig.

Han stryker sig snabbt över kinden. Det brinner till av smärta när han trevar med fingrarna och konstaterar att kulan bara passerade hans tinning.

Den rev upp ett ytligt sår, det var allt.

En underligt ringande ton hörs i hans vänstra öra.

Hjärtat slår snabbt, dunkar hårt i bröstet.

När han ställer sig upp i skydd av metallväggen börjar det göra mycket ont i hans huvud.

Migränens ringande ton stegras.

Joona trycker ena tummen mot pannan mellan ögonbrynen och blundar, tvingar tillbaka den blixtrande smärtan.

Han blickar bort mot helikoptern, försöker se Niko, ögonen vandrar längs fördäcket och relingen.

Marinens bestyckade fartyg närmar sig bakifrån som en mörk skugga på det blanka havet.

Joona vrider loss den långa ribban av metall från den trasiga solstolen för att ha ett tillhygge när livvakten kommer.

Han trycker sig mot väggen och ser plötsligt att Raphael och Axel är ute på fördäcket. De står tätt tillsammans, förflyttar sig baklänges mot helikoptern. Raphael har sin högra arm runt Axel. I handen håller han en kniv med klingan mot Axels hals. I den andra handen håller han en fiol. Deras kläder och hår fladdrar i vinddraget från rotorbladen.

Livvakten som besköt Joona flyttar sig mjukt i sidled för att få syn på honom bakom väggen. Han är osäker på om han träffade inkräktaren i huvudet, det gick för fort.

Joona vet att livvakten söker efter honom och försöker dra sig bakåt, flytta sig undan, men huvudvärken gör honom långsam.

Han måste stanna.

Inte nu, tänker han och känner svetten rinna efter ryggen.

Livvakten fortsätter runt hörnet, höjer vapnet, får syn på Joonas axel och hans skuldra, skymtar hans hals och huvud.

Plötsligt rusar den ljusskäggige Niko Kapanen fram från andra sidan med sin automatkarbin höjd. Livvakten är snabb, han vänder sig runt och avfyrar sin pistol. En serie på fyra skott. Niko märker inte ens den första kulan som träffar hans axel, men han stannar till av den andra som går in i hans mage, genom tunntarmen. Den tredje missar, men den fjärde slår in i hans bröst. Benen viker sig och Niko faller ner på sidan, in bakom sargen till helikopterplattans fundament. Han är allvarligt skadad och antagligen inte medveten om att han pressar in automatkarbinens avtryckare medan han segnar ner. Kulorna stöter bara iväg utan riktning. Han tömmer hela magasinet på två sekunder, rakt ut över havet tills vapnet klickar.

Niko flämtar, ögonen rullar bakåt, han glider över på rygg, drar upp ett blodigt spår mot sargen och släpper vapnet. Det gör mycket ont i bröstet. Han blundar en stund och tittar upp med grumlig blick och ser de kraftiga bultarna på helikopterplattans undersida. Han noterar att rost har trängt igenom den vita färgen kring de stora muttrarna, men märker inte hur hans högra lunga fylls av blod.

Han hostar svagt, håller på att förlora medvetandet, men upptäcker plötsligt Joona, hur han står gömd bakom väggen till matsalen med en metallstav i händerna. Deras ögon möts, Niko samlar sina sista krafter och sparkar sedan över automatkarbinen till Joona.

Axel är rädd, hans hjärta slår hårt, de avfyrade skotten ringer i hans öron, kroppen darrar. Raphael för honom med sig som en sköld. De vinglar tillsammans och bladet skär in en liten bit i hans hals. Axel känner hur det börjar rinna blod nedför hans bröst. Han ser hur den siste livvakten närmar sig Joona Linnas gömställe men han kan inte göra någonting.

Joona sträcker sig snabbt fram, når den varma automatkarbinen med handen och drar den till sig. Livvakten framför helikopterplattan avfyrar två skott mot honom. De rikoschetterar mellan väggar, golv och räcken. Joona tar ut det tomma magasinet, ser att Niko letar i fickorna efter mer ammunition. Niko flämtar, är mycket svag och måste vila en stund med handen tryckt mot den blodiga magen. Livvakten ropar åt Raphael att ta plats. Helikoptern är beredd att lyfta. Niko gräver i ena lårfickan och drar upp handen igen. Ett godispapper flyger iväg med vinden, men kvar i handflatan ligger en patron. Niko hostar svagt, tittar på den enda patronen och rullar den sedan över golvet fram till Joona.

Den helmantlade patronen spinner klirrande runt på metallgolvet, mässingshylsan och spetsen av koppar flimrar blänkande.

Joona fångar den och trycker snabbt in den i magasinet.

Nikos ögon är slutna nu, en bubbla av blod syns mellan läpparna, bröstet höjs fortfarande med den hastiga andhämtningen.

Livvaktens tunga steg hörs över durken.

Joona för in magasinet i automatkarbinen, matar fram den enda patronen, höjer vapnet, väntar några sekunder och lämnar sedan gömstället.

Raphael backar med Axel framför sig. Sonen ropar någonting från helikoptern och föraren vinkar åt Raphael att komma.

– Du borde ha kysst mig på handen när du hade chansen, viskar Raphael i Axels öra.

Fiolens strängar klingar till av en stöt.

Livvakten närmar sig Niko med stora steg, böjer sig över sargen och riktar pistolen mot hans ansikte.

– Jonottakaa, ropar Joona på finska.

Han ser livvakten höja vapnet för att rikta det mot honom istället och han flyttar sig snabbt i sidled, försöker hitta rätt linje, måste träffa med sin enda kula.