Lars Kepler - Paganinikontraktet

Det rör sig bara om sekunder.

Rakt bakom livvakten står Raphael och trycker kniven mot Axels hals. Deras kläder rycker av vinddraget från helikoptern. Bloddroppar stänker iväg. Joona sjunker ned en aning, höjer kornet några millimeter och avfyrar sedan automatkarbinen.

Jonottakaa, tänker han. Ställ er i kö.

Det smäller till och han känner rekylens hårda stöt mot sin axel. Den helmantlade kulan lämnar vapnet med en hastighet av 800 meter per sekund. Utan minsta ljud går den in i livvaktens halsgrop och ut genom nacken, fortsätter utan att förlora mycket hastighet rakt igenom Raphaels skuldra och vidare bort över havet.

Armen fladdrar till av träffen och kniven far skramlande iväg över däcket.

Axel Riessen sjunker ner.

Livvakten ser förvånat på Joona, blod strömmar nedför hans bröst, han höjer pistolen svajande, men orkar inte riktigt. Han rosslar underligt, hostar och blod skvätter ut över hans mun och haka.

Han sätter sig ner, trevar med handen mot halsen, blinkar två gånger och sedan förblir ögonen vidöppna.

Raphael är blek om läpparna, han står i det kraftiga, pulserande vinddraget och trycker handen med fiolen mot den blödande axeln och stirrar på Joona.

– Pappa, ropar sonen från helikoptern och kastar en pistol till honom.

Den slår skramlande i golvet, studsar och stannar framför Raphaels fötter.

Axel sitter med dimmig blick mot relingen och försöker stoppa blodflödet från halsen med handen.

– Raphael! Raphael Guidi, ropar Joona med stark röst. Jag är här för att gripa dig.

Raphael står fem meter ifrån sin helikopter med pistolen framför fötterna. Träningsoverallen fladdrar på hans kropp. Mödosamt böjer han sig ner och tar upp pistolen.

– Du är misstänkt för grov vapensmuggling, människorov och mord, säger Joona.

Raphael är svettig i ansiktet och pistolen skakar i hans hand.

– Lämna ifrån dig vapnet, ropar Joona.

Raphael håller den tunga pistolen i sin hand, men hans hjärta börjar slå snabbare när han möter Joonas lugna blick.

Axel stirrar på Joona och försöker ropa åt honom att springa.

Joona står stilla.

Allt sker nästan samtidigt.

Raphael höjer pistolen mot Joona och kramar avtryckaren, men pistolen klickar bara. Han försöker igen och drar efter andan när han förstår att hans son aldrig fyllde magasinet som han lovade. Raphael känner en fruktansvärd ensamhet som en kylig svepning. Han förstår att det är för sent att släppa vapnet och ge sig i samma stund som det suckar till i hans kropp. Tre mjuka dunsar tätt efter varandra. Sedan hörs knallarna över havet. För Raphael känns det som om någon slår honom hårt över bröstet, följt av en ilande smärta när han vacklar bakåt och förlorar känseln i benen.

Helikoptern väntar inte längre, den lyfter utan Raphael Guidi och stiger dånande rakt upp i luften.

Den finska marinens stora robotbåt FNS Hanko befinner sig bredvid yachten. En andra gång avfyrar tre prickskyttar sina vapen. Samtliga kulor går in i Raphaels bål. Det hörs bara en enda knall. Raphael tar några steg baklänges och faller, försöker sätta sig upp, men kan inte längre röra sig.

Ryggen är varm, men fötterna redan iskalla.

Raphael stirrar upp på helikoptern som hastigt stiger mot den disiga himlen.

Peter sitter i helikoptern och blickar ner på den krympande lyxyachten. Hans pappa ligger på den runda landningsplattan, innanför ringarna som på en måltavla.

Raphael Guidi håller fortfarande Paganinis fiol i handen. Den svarta blodpölen vidgar sig snabbt under honom, men blicken är redan död.

Joona är den enda som fortfarande står upp på båtens fördäck.

Han står stilla medan den vita helikoptern försvinner.

Himlen lyser med ett kristalliskt och ödsligt sken. På det blanka havet ligger tre fartyg stilla: som om de vore övergivna flyter de bara sida vid sida.

Snart kommer räddningshelikoptrarna från Finland, men just nu är det tyst och märkligt stilla, som ögonblicket när konsertens sista ton klingar ut och publiken fortfarande är förtrollad av musiken, bländad av tystnaden efter.

Joona Linna, Axel Riessen, Niko Kapanen och den gråhårige livvakten transporterades med räddningshelikoptrar till HUCS kirurgiska sjukhus i Helsingfors. Redan på sjukhuset var Axel tvungen att fråga Joona varför han hade stått kvar när Raphael tog upp pistolen från golvet.

– Hörde du inte att jag ropade? frågade Axel.

Joona hade bara sett honom i ögonen och förklarat att han redan hade noterat prickskyttarna på båten, han hade trott att de skulle avfyra sina vapen innan Raphael hann skjuta.

– Men det hann de inte, sa Axel.

– Man kan inte alltid ha rätt, svarade Joona leende.

Niko var vid medvetande när Joona och Axel kom in och tog avsked. Han skojade om att han kände sig som Vanhala i romanen Okänd soldat.

– Heja Sverige, sa han till dem. Men … det lilla sega Finland kom in som god tvåa!

Nikos skador var mycket allvarliga, men inte längre livshotande. Han skulle genomgå ett antal operationer de närmaste dagarna och kunde komma hem till sina föräldrar i en rullstol redan inom två veckor. Det skulle ta honom nästan ett år innan han kunde börja spela ishockey med sin syster igen.

Raphael Guidis livvakt häktades och fördes till Vanda fängelse i väntan på den juridiska processen och Joona Linna och Axel Riessen reste hem till Stockholm.

Det stora containerfartyget M/S Icelus lämnade aldrig Göteborgs hamn. Den tunga lasten av ammunition lossades och kördes till Tullverkets lagerlokaler.

Jens Svanehjälm höll i den utdragna, rättsliga processen, men förutom Raphael Guidis namnlöse livvakt var de skyldiga redan döda.

Det gick inte att bevisa att någon annan än Pontus Salman på Silencia Defence AB var inblandad i den brottsliga verksamheten. Den enda som överhuvudtaget begått något lagbrott på Inspektionen för strategiska produkter var den före detta generaldirektören Carl Palmcrona.

Misstankar om mutbrott och förberedande vapenbrott riktades mot Jörgen Grünlicht, men ledde inte till åtal på någon punkt. Slutsatsen blev att Exportkontrollrådet och alla svenska politiker som haft med exporten att göra själva hade blivit förda bakom ljuset och bara handlat i god tro.

Förundersökningarna om mutbrott gällande två kenyanska politiker lämnades över till Roland Lidonde, antikorruptionsgeneral och statssekreterare för Governance and Ethics, men det skulle med all sannolikhet framkomma att även de kenyanska politikerna hade handlat i god tro.

Redaren Intersafe Shipping var inte medveten om att ammunitionen skulle fraktas från Mombasas hamn till södra Sudan, och den kenyanska transportören Trans Continent visste inte att godset som de anlitats för att köra med långtradare till Sudan bestod av ammunition. Alla hade handlat i god tro.

Axel Riessen känner stygnen strama över halsen när han lämnar taxin och går den sista biten uppför Bragevägen. I det flödande solljuset är asfalten blek, nästan vit. I samma stund som han lägger handen på grinden öppnas ytterdörren. Det är Robert som kommer ut, han har stått och väntat i fönstret.

– Vad har du varit med om? frågar Robert och skakar på huvudet. Jag har pratat med Joona Linna och han berättade lite, helt vansinnigt …

– Du vet väl att storebror är tuff, ler Axel.

De omfamnar varandra hårt och börjar sedan gå mot huset.

– Vi har dukat i trädgården, säger Robert.

– Hur är det med hjärtat? Det har inte stannat ännu? frågar Axel och följer sin bror in genom ytterdörren.