Lars Kepler - Paganinikontraktet

Raphael drar ut kniven ur styrmannens mage och rusar nedför den breda trappan.

Styrmannen står kvar med handen om magen och blodet droppande ner på de svarta lågskorna, försöker ta ett steg men halkar omkull och blir sedan liggande med blicken i taket.

Den gråhårige livvakten följer efter Raphael med automatkarbinen höjd och blicken ut genom matsalens panoramafönster.

Axel slutar spela när Raphael kommer ner och pekar på honom med den blodiga kniven.

– Förrädare, ryter han. Hur kan du vara så jävla …

Den gråhårige livvakten avfyrar plötsligt sin automatkarbin med en serie öronbedövande knallar. Kulorna går rakt igenom panoramafönstren och hylsor faller klirrande nedför trappstegen.

Med stora och försiktiga steg tar sig Joona och Niko uppför en av de utvändiga trapporna, förbi undre däck och upp på det väldiga akterdäcket. Det tysta havet breder ut sig i alla vädersträck som en ofantlig glasskiva. Plötsligt hör Joona fiolmusik. Han försöker se något bakom de stora glasdörrarna. Mörka konturer anas bakom de speglande glasytorna. Han kan bara se en liten del av matsalen. Inga människor syns till. Musiken fortsätter febrigt. Avlägsen som i dröm, dämpad av glasrutorna.

Joona och Niko väntar några sekunder och springer sedan snabbt förbi en öppen yta med en simbassäng utan vatten, in under den utskjutande terrassen och fram till metalltrappan.

Steg hörs från terrassen ovanför och Niko pekar på trapporna. De gömmer sig tyst intill väggen mot vangstycket.

De snabba, lekande fioltonerna hörs tydligare nu. Det är en skicklig violinist. Joona blickar försiktigt in i en väldig matsal med kontorsutrustning på de olika borden, men ser inga människor. Den som spelar måste befinna sig på andra sidan den breda röda trappan.

Joona gör tecken åt Niko att följa efter och täcka hans rygg och pekar mot kaptensbryggan ovanför.

Plötsligt tystnar fiolen mitt i en vacker löpning upp mot det högsta registret.

Alldeles plötsligt.

Joona kastar sig in bakom trappan i samma stund som dämpad automateld hörs. Snabba och hårda knallar. De helmantlade kulorna slår in i trappan där han nyss stod och rikoschetterar vinande i olika riktningar.

Joona kryper längre in bakom trappan, känner kroppen åter fyllas av adrenalin. Niko har tagit betäckning bakom livbåtskranen och besvarar elden. Joona flyttar sig hukande runt, ser raden av kulhål i det mörka fönstret, som frostiga ringar kring svarta pupiller.

Den gråhårige livvakten fortsätter nedför trappan med vapnet riktat mot panoramafönstren och raden av kulhål. Det ryker kring automatkarbinen och tomhylsorna hoppar klirrande nedför stegen.

Peter har krupit ihop med händerna för öronen.

Utan ett ljud lämnar livvakten matsalen genom en sidodörr.

Axel flyttar sig undan mellan borden med fiolen och stråken i handen. Raphael pekar på honom med kniven.

– Hur kan du vara så jävla dum, skriker han och följer efter Axel. Jag kommer att skära dig i ansiktet, jag kommer …

– Pappa, vad händer? ropar Peter.

– Hämta min pistol och kom till helikoptern – vi lämnar båten!

Pojken nickar, han är blek i ansiktet och hakan darrar. Raphael börjar gå mot Axel mellan borden. Axel flyttar sig bakåt, välter ner stolar mellan dem.

– Ladda med Parabellum, hålspets, säger Raphael.

– Ett magasin? frågar pojken samlat.

– Ja, det räcker – men skynda dig nu! svarar Raphael och sparkar undan en stol.

Axel försöker få upp dörren på andra sidan av rummet, han vrider låset men dörren sitter fast.

– Vi är inte färdiga, du och jag, ryter Raphael.

Axel rycker i dörren med sin fria hand och ser det högt placerade skjutlåset. Raphael är bara några meter bort. Han närmar sig med kniven och Axel handlar impulsmässigt. Han vänder sig runt och kastar den vackra fiolen mot Raphael. Den spinner röd och glänsande genom luften. Raphael tar ett snabbt steg åt sidan och snavar över en liggande stol för att kunna rädda instrumentet, han fångar det nästan, tappar det, men lyckas dämpa fallet.

Fiolen slår glidande i golvet med en märklig klang.

Axel får upp dörren och rusar in i en belamrad korridor. Det är så mycket bråte att det är svårt att ta sig fram. Han klättrar över en trave dynor till solstolar och halkar bland cyklopögon och våtdräkter.

– Nu kommer jag, säger Raphael och följer efter honom med fiolen i ena handen och kniven i den andra.

Axel faller över ett hoprullat tennisnät, han fastnar med foten i de trasiga maskorna, kryper bort från Raphael som närmar sig med stora steg genom gången, han sparkar för att bli fri.

Automateld hörs utanför, en serie korta, hårda knallar.

Raphael andas snabbt och pekar med kniven, men hinner inte säga något innan Axel kommer loss. Han snubblar upp, backar bort och vräker ner ett stort fotbollsspel framför Raphael. Han rusar till nästa dörr, händerna famlar med lås och handtag, något blockerar dörren, han knuffar upp den en liten bit.

– Det är ingen idé, ropar Raphael.

Axel försöker pressa sig genom springan, men det är för trångt. Ett stort skåp med travade lerkrukor står i vägen. Han kastar sig mot dörren igen och skåpet flyttar sig några centimeter. Axel känner Raphael bakom sig, hur han närmar sig. Han ryser över ryggen, knuffar och pressar kroppen in genom dörrspringan. Han river sig på låset, men bryr sig inte om någonting, han måste ut därifrån.

Raphael försöker nå honom med kniven, han hugger och knivbladets spets rispar Axels skuldra.

Det bränner till av smärta.

Axel snubblar in i ett ljust rum med glastak. Det ser ut som ett övergivet växthus. Han fortsätter rakt in, trevar över skuldran och ser blodet på fingrarna, krockar med ett förtvinat citronträd i en kruka.

Han skyndar vidare, hukande i gångarna mellan drivbänkarna med torra plantor med bruna blad.

Raphael sparkar kraftfullt på dörren, tungt stönande för varje gång, krukorna klirrar och skåpet flyttar sig långsamt.

Axel vet att han måste gömma sig och kryper snabbt in under en bänk, fortsätter åt sidan, in under ett smutsigt plastskynke och vidare mellan baljor och hinkar. Han hoppas att Raphael snart ska ge upp och bara lämna båten tillsammans med sin son.

Det dundrar från dörren och några krukor går i golvet och spricker.

Raphael kommer in i rummet, andas flämtande och tar stöd på en spaljé med frasande vinrankor.

– Kom fram och kyss min hand, ropar Raphael.

Axel försöker andas tyst, flyttar sig krypande bakåt, men kommer ingenvart. Ett stort metallskåp spärrar vägen.

– Jag lovar att hålla mina löften, ler Raphael och söker med blicken mellan bänkarna och de torra stumparna från döda buskar. Din brors lever väntar på dig och du behöver bara kyssa min hand för att få den.

Axel mår illa och sitter skakande av ångest med ryggen mot metallskåpet. Hjärtat slår snabbt. Han försöker vara helt tyst. Det dånar inne i huvudet. Han blickar runt, letar efter en flyktväg och upptäcker att det finns en skjutdörr mot yachtens fördäck bara fem meter ifrån honom.

Han hör ljudet av helikoptern. Motorn håller på att värmas upp.

Axel tänker att han skulle kunna krypa under bordet med jordfyllda lerkrukor och sedan springa den sista biten. Han börjar flytta sig åt sidan, alldeles försiktigt. Dörren verkar bara vara reglad med en hasp.

Han lyfter huvudet lite för att se bättre och hinner tänka att han kan vara ute på fördäcket om några få sekunder när det plötsligt känns som om hjärtat stannar. Ett kallt knivblad ligger mot hans hals. Det svider lätt av klingans beröring. Raphael har hittat honom och smugit sig in bakom hans rygg. Kroppen genomströmmas av adrenalin. Det är som att kylas av från insidan. Först nu hör han andhämtningen från Raphael och känner doften från hans svett. Knivbladet vilar brännande mot hans strupe.