Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Hur gammal är hon?

– Kanske femton.

– Det finns inget telefonnummer till Beverly Andersson. Det är möjligt att hon har en telefon utan abonnemang, hon är inte inskriven i något telefonregister … det enda som finns är ett telefonnummer till hennes pappa.

– Okej, jag ringer honom. Kan du sms:a numret?

– Jag har redan gjort det.

– Tack, tack Anja … Ursäkta att jag är lite otålig, jag är bara orolig för Joona, att han ska göra något dumt om han inte får understöd.

– Har du pratat med honom?

– Det var han som bad mig leta efter flickan. Jag har aldrig ens träffat henne, jag vet inte … Han litar på att jag ordnar det här, men jag …

– Ring Beverlys pappa så fortsätter jag att leta, säger Anja och lägger på.

Saga svänger in till vägkanten i Hjorthagen, tar fram numret som Anja skickade henne. Riktnumret 0418 går till Skåne. Kanske Svalöv, tänker hon och låter signalerna gå fram.

I ett furukök mitt i Skåne rycker en man till när telefonen ringer. Han har precis kommit in efter att ha tillbringat över en timme med att trassla ut en av kvigorna som tagit sig över elstängslet och fastnat i grannens taggtråd. Evert Andersson har blod på fingrarna, blod som han torkat av på sina blå arbetskläder.

När det ringer är det inte bara hans smutsiga händer som hejdar honom från att svara, utan en känsla av att det inte finns någon han skulle vilja tala med i denna stund. Han lutar sig fram, tittar på nummerpresentatören och ser att det rör sig om ett dolt nummer, antagligen en telefonförsäljare med tillgjord röst.

Han låter signalerna tona ut, men sedan börjar telefonen ringa igen. Evert Andersson ser på displayen igen och svarar till slut:

– Andersson.

– Hej, jag heter Saga Bauer, hörs en stressad kvinnoröst. Jag är polis, kommissarie på Säpo. Jag söker egentligen er dotter, Beverly Andersson.

– Vad är det som har hänt?

– Hon har inte gjort någonting, men jag tror att hon har viktiga kunskaper som kan hjälpa oss.

– Och nu är hon försvunnen? frågar han svagt.

– Jag tänkte att du kanske har ett telefonnummer till henne, säger Saga.

Evert tänker att han en gång såg sin dotter som sin arvtagare, den som skulle föra traditionen vidare, den som skulle gå här i hans hus, hans lador, ekonomibyggnader och över hans åkrar. Hon skulle gå över gården som hennes mamma hade gjort, i gröna gummistövlar i leran, tjock som sin mamma, med en skinnrock om kroppen och håret i en fläta på ena axeln.

Men Beverly hade redan som litet barn något över sig som var annorlunda, som gjorde honom rädd.

Hon växte upp och blev mer och mer annorlunda. Annorlunda än han, annorlunda än sin mor. En gång kom han in i ladan när hon var ett barn, bara åtta, nio år. Hon satt i en tom kätte på en upp- och nervänd hink och sjöng för sig själv med slutna ögon. Hon var förlorad i ljudet av sin egen röst. Han hade tänkt ryta åt henne att sluta upp, att inte fåna sig, men det ljusa uttrycket i barnets ansikte förvillade honom. Från den stunden visste han att det fanns något i henne som han aldrig skulle kunna förstå. Och han slutade prata med henne. Så fort han försökte säga något, försvann orden.

När hennes mor dog blev tystnaden på gården fullständig.

Beverly började ströva runt, hon kunde vara försvunnen i timmar, ibland ett helt dygn. Polisen fick hämta hem henne från adresser hon inte visste hur hon hamnat på. Hon följde med vem som helst, bara de pratade snällt med henne.

– Det finns ingenting jag vill säga till henne. Så vad skulle jag med ett telefonnummer till? säger han på sin sträva, motvilliga skånska.

– Är du säker på …

– Det är ingenting en stockholmare kan förstå, avbryter han och lägger på luren.

Han ser på sina fingrar kring telefonen, ser blodet över knogarna, smutsen under naglarna, efter nagelbanden, i varje fåra och självspricka. Han går långsamt till den gröna fåtöljen, tar upp den blanka kvällstidningsbilagan och börjar läsa. I kväll kommer det visst ett minnesprogram över teveprofilen Ossian Wallenberg. Evert låter tidningen falla till golvet när han överraskas av sina egna tårar. Han mindes plötsligt att Beverly brukade sitta i soffan bredvid honom och skratta åt dumheterna i Guldfredag.

Saga Bauer svär högt för sig själv och blir sedan sittande i bilen. Hon blundar och slår handen på ratten några gånger. Långsamt upprepar hon för sig själv att hon måste samla tankarna och komma vidare innan det är för sent. Hon är så försjunken att hon rycker till när telefonen ringer.

– Det är jag igen, säger Anja Larsson. Jag kopplar dig till Herbert Saxéus på Sankta Maria Hjärta, säger hon kort.

– Okej, vad …

– Saxéus hade hand om Beverly Andersson under de två år hon bodde på kliniken.

– Tack, det var …

Men Anja har redan kopplat in Saga på en annan linje.

Saga väntar, hör signalerna gå fram. Sankta Maria Hjärta, tänker hon och erinrar sig att sjukhuset ligger i Torsby, öster om Stockholm.

– Ja, det är Herbert här, säger en varm röst i hennes öra.

– Hej, jag heter Saga Bauer, jag är polis, kommissarie på Säpo. Jag behöver komma i kontakt med en flicka som varit din patient, Beverly Andersson.

Det blir tyst i luren.

– Mår hon bra? frågar doktorn efter en stund.

– Jag vet inte, jag måste tala med henne, säger Saga snabbt. Det är verkligen bråttom.

– Hon är inneboende hos Axel Riessen, som … Han har ett slags informellt ansvar för henne.

– Så hon bor där? frågar Saga snabbt, vrider nyckeln i tändningslåset och börjar köra.

– Axel Riessen lånar ut ett rum tills hon hittar något eget, svarar han. Hon är bara femton, men det skulle vara ett misstag att försöka tvinga henne att flytta hem.

Trafiken är lugn och Saga kan köra snabbt.

– Får jag veta vad Beverly behandlades för? frågar hon.

Läkaren drar efter andan och säger sedan med sin djupa, vänliga röst:

– Jag vet inte om det är intressant … Som läkare skulle jag svara att hon hade en allvarlig personlighetsstörning när hon kom hit, Kluster B.

– Vad betyder det?

– Ingenting, svarar Herbert Saxéus och harklar sig. Men om du frågar mig som människa så svarar jag att Beverly är frisk, friskare än de flesta … Jag vet att det låter som floskler, men det är faktiskt inte hon som är sjuk.

– Utan världen.

– Ja, suckar han.

Saga tackar för samtalet, lägger på och svänger in på Valhallavägen. Sätet mot hennes rygg är klibbigt av svett. Telefonen ringer och hon gasar förbi trafikljusen vid Olympiastadion precis när de skiftar till rött innan hon svarar.

– Jag tänkte att jag också kunde prata med Beverlys pappa, säger Anja. Han var verkligen en trevlig karl, men hade haft en jobbig dag, tagit hand om en skadad ko. Tröstat den, berättade han. Hans familj har alltid bott på samma plats. Nu är det bara han kvar på gården. Vi pratade om Nils Holgerssons underbara resa och till slut gick han och hämtade några brev som Beverly skickat. Han hade inte ens öppnat dem, kan du förstå vilken envis karl. Beverly hade skrivit sitt telefonnummer i varje brev.

Saga Bauer tackar Anja flera gånger och ringer sedan upp numret. Hon stannar utanför Axel och Robert Riessens hus medan signalerna går fram till Beverly Anderssons mobiltelefon.

Signal efter signal försvinner bort i ett mörker. Solen skiner genom dammet framför kyrkan. Saga känner kroppen darra av ansträngning, tiden blir alltmer knapp, Joona kommer att stå helt ensam när han möter Raphael Guidi.