Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Ja, svarar hon kort och börjar gå igen, men han släpper inte fram henne.

– Du behöver bara vicka på rumpan, säger han. Och kanske skaka lite på lockarna så blir du befordrad eller …

– Flytta på dig, säger Saga sammanbitet och arga, röda prickar flammar upp på hennes panna.

– Okej, förlåt för att jag ville hjälpa till, säger Göran Stone förorättat. Men vi har precis skickat fyra bilar till Salmans hus på Lidingö för …

– Vad är det som har hänt? frågar Saga snabbt.

– Det var grannarna som ringde polisen, ler han. De hade tydligen hört lite pangpang och skrik.

Saga knuffar undan honom och börjar springa.

– Tack så mycket, Göran, ropar han efter henne. Du är bara bäst, Göran!

Medan hon kör mot Lidingö försöker hon låta bli att tänka på vad som kan ha hänt, men tankarna blandas hela tiden med ljuden från inspelningen av mannen som gråtande berättade om sin dotter.

Saga säger för sig själv att hon ska träna hårt på kvällen och lägga sig tidigt.

Hon kommer inte fram på Roskullsvägen, det är så mycket folk på gatan att hon måste parkera ett par hundra meter ifrån Salmans hus. Nyfikna människor och journalister trängs vid de blåvita avspärrningsbanden och försöker se in mot huset. Saga ursäktar sig med stressad röst när hon knuffar sig fram. Det blå ljuset från utryckningsfordonen pulserar över de grönskande träden. Kollegan Magdalena Ronander lutar sig mot den mörkbruna tegelväggen och kräks. Pontus Salmans bil står parkerad på garageinfarten. Det är en vit BMW vars takfönster saknas. Små blodiga glaskuber ligger på karossen och kring bilen på infarten. Genom det blodiga sidofönstret skymtar en manskropp.

Det är Pontus Salman.

Magdalena lyfter en trött blick, torkar sig om munnen med en näsduk och hejdar Saga när hon är på väg in genom dörren.

– Nej, nej, säger hon hest. Du vill absolut inte gå in där.

Saga stannar, blickar in i det stora huset, vänder sig mot Magdalena för att fråga någonting, men tänker sedan att hon måste ringa Joona och berätta att de inte längre har något vittne.

Joona springer genom ankomsthallen på Vanda flygplats utanför Helsingfors när hans telefon ringer.

– Saga, vad händer?

– Pontus Salman är död, han sitter i sin bil utanför huset, det ser ut som om han har skjutit sig själv.

Joona kommer ut, går fram till den första taxin i kön, förklarar för chauffören att han ska till hamnen och sätter sig sedan i baksätet.

– Vad sa du? frågar Saga.

– Ingenting.

– Vi har inget vittne, säger Saga stressat. Vad fan ska vi göra?

– Jag vet inte, säger Joona och sluter ögonen en stund.

Han känner bilens rörelser omkring sig, ett mjukt fjädrande, böljande. Taxin lämnar flygplatsens område, ökar hastigheten och kommer ut på motorvägen.

– Du kan inte åka till Raphaels båt utan understöd …

– Flickan, säger Joona plötsligt.

– Va?

– Axel Riessen spelade fiol med en flicka, säger Joona och öppnar sina grå ögon. Hon kan ha sett någonting.

– Varför tror du det?

– Det stod en maskros, en maskrosboll i ett whiskyglas …

– Vad fan pratar du om? frågar Saga.

– Försök att få tag på henne bara.

Joona lutar sig tillbaka mot ryggstödet och minns hur Axel stod med fiolen i handen när flickan kom med en bukett utblommade maskrosor. Sedan tänker han återigen på maskrosbollen med böjd stjälk över kanten till whiskyglaset i Axels sovrum. Hon har varit där och då är det möjligt att hon har sett något.

Joona går ombord på den grå bevakningsbåten Kirku som finska marinen fick överta från kustbevakningen sex år tidigare. När han skakar hand med fartygets befäl Pasi Rannikko kommer han omedelbart att tänka på Lennart Johansson vid sjöpolisen på Dalarö. Han som älskade att surfa och kallade sig själv för Lance.

Pasi Rannikko är precis som Lance en ung, solbränd man med klarblå ögon. Men till skillnad från Lance så tar han sin befattning på mycket stort allvar. Det är uppenbart att det oväntade uppdraget utanför Finlands territorium besvärar honom.

– Ingenting kring den här turen gör mig glad, säger Pasi Rannikko torrt. Men mitt befäl är kompis med din chef … och det räckte tydligen.

– Jag räknar med att få ett åklagarbeslut medan vi tar oss dit, säger Joona och känner vibrationerna då fartyget lägger ut från piren och smidigt styr över vattnet.

– Så fort du har ditt åklagarbeslut kontaktar jag FNS Hanko. Det är en robotbåt med tjugo officerare och sju värnpliktiga.

Han pekar ut robotbåten på radarbilden.

– Hon kan komma upp i 35 knop, det tar inte ens tjugo minuter innan hon är ifatt oss.

– Bra.

– Raphael Guidis yacht har passerat Dagö och befinner sig en bit utanför Estland … Jag hoppas att du är medveten om att vi inte kan gå ombord på en båt på estniskt vatten om det inte rör sig om en nödsituation eller öppet kriminell verksamhet.

– Ja, svarar Joona.

Med mullrande maskiner lämnar båten hamnområdet.

– Här kommer hela besättningen, säger Pasi Rannikko ironiskt.

En väldig, ljusskäggig man kliver upp på kaptensbryggan. Han är förste och ende styrman och presenterar sig som ”Niko Kapanen, som ishockeyspelaren”. Han sneglar på Joona, kliar sig i skägget och frågar sedan försiktigt:

– Vad är den här Guidi misstänkt för egentligen?

– Kidnappning, mord, polismord, vapensmuggling, säger Joona.

– Och Sverige skickar en enda polis?

– Ja, ler Joona.

– Och vi bidrar med en obestyckad gammal pråm.

– Så fort vi har ett åklagarbeslut så har vi nästan en pluton, säger Pasi Rannikko entonigt. Jag pratar med Urho Saarinen på Hanko och han är här på tjugo minuter.

– Men inspektioner, säger Niko. Vi får väl för fan inspektera en …

– Inte på estniskt vatten, avbryter Pasi Rannikko.

– För jävligt, muttrar Niko.

– Det ordnar sig, säger Joona kort.

Axel Riessen ligger påklädd på sängen i sovrummet som hör till den femrumssvit han tilldelats på Raphael Guidis megayacht. Bredvid honom finns mappen med de utförliga uppgifterna kring leverdonatorn, en man som ligger i koma efter en misslyckad operation. Alla värden är perfekta – vävnadstypen matchar Axel perfekt.

Axel stirrar upp i taket och känner hjärtat slå hårt i bröstet. Han rycker till när det plötsligt knackar på dörren. Det är den vitklädde mannen som tog emot honom efter helikopterfärden.

– Middag, säger mannen kort.

De går tillsammans genom en spa-avdelning. Axel skymtar gröna, nedsänkta bad fulla med tomflaskor och ölburkar. Inplastade handdukar ligger fortfarande i de eleganta hyllorna av vit marmor utefter väggarna. Bakom frostade glasväggar anas ett gym. En dubbeldörr i matt metall glider ljudlöst isär när de passerar relaxavdelningen med beige heltäckningsmatta, sittmöbler och ett lågt men massivt bord i slipad kalksten. En egendomlig, mörk dager ligger över rummet och skapar glidande skuggor och ljusfläckar över väggar och golv. Axel lyfter blicken och ser att de befinner sig under yachtens stora swimmingpool. Bassängens botten består av glas och ovanför skräpet och de kasserade möblerna syns den bleka himlen.

Raphael Guidi sitter i en soffa, klädd i samma joggingbyxor som tidigare och en vit T-shirt som spänner över hans mage. Han klappar på platsen bredvid sig och Axel fortsätter fram till honom och slår sig ner. De båda livvakterna står bakom Raphael som två skuggor. Ingen säger någonting. Raphael Guidis telefon ringer, han svarar och inleder ett långt samtal.