Lars Kepler - Paganinikontraktet

”Fast jag skulle aldrig vittna mot Raphael, inte under tortyr, inte …”

Salvatore Garibaldis röst försvinner, det sprakar, blir helt tyst och sedan hörs han igen, men svagt, som genom en sluten dörr.

”… med rekylbromsar och helt rekylfria raketsystem … och en satans massa minor, det var trampminor, fordonsminor, stridsvagnsminor … Raphael skulle aldrig … som Rwanda, han brydde sig inte. Det var påkar och det var machetes – inget man tjänade pengar på. Men när det vände och spillde över på Kongo ville han vara med, då blev det dynamiskt, tyckte han. Först beväpnade han den rwandiska RPF-regimen för att sätta på Mobuto rejält och sedan började han pumpa in tunga vapen till hutuerna igen för att de skulle möta RPF.”

En konstig pipande signal hörs genom bruset, det hackar och sedan återkommer hans röst igen.

Han andas snabbt, mumlar för sig själv och hörs sedan alldeles nära:

”Det här med mardrömmen, jag trodde inte att det var på riktigt. Jag fick stå bredvid och hålla hennes svettiga hand … Min dotter, hon var fjorton. Så vacker, så fin … Raphael … han gjorde det själv, han ville skära med kniven, skrek att han ägde min mardröm. Det går inte att förstå.”

Det knastrar konstigt och skrikande anas, glas krossas, ljudupptagningen hackar.

”Varför vill man göra saker som är … Han fick filékniven från en av livvakterna … min dotters ansikte, hennes fina, fina … ”

Salvatore Garibaldi gråter högt, jämrar sig och skriker sedan att han bara vill dö, ingenting annat.

Det sprakar och sedan tar inspelningen slut. Det blir alldeles tyst i Carlos Eliassons rum. Genom de små fönstren mot Kronobergsparkens grönskande sluttningar faller ett lekande ljus in i kontorsrummet.

– Den här inspelningen, säger Carlos efter en stund. Den bevisar ingenting … han sa i början att han inte tänkte vittna, så jag antar att åklagaren la ner förundersökningen.

– Tre veckor efter telefonsamtalet hittas Salvatore Garibaldis huvud av en hundägare, säger Anja. Det låg i diket bredvid Viale Goethe bakom galoppbanan i Rom.

– Vad var det med dottern? frågar Joona lågt. Vad var det som hände?

– Fjortonåriga Maria Garibaldi är fortfarande försvunnen, säger Anja kortfattat.

Carlos suckar, mumlar något för sig själv, går fram till akvariet och tittar på sina paradisfiskar en stund innan han vänder sig till de andra.

– Vad ska jag göra? Ni kan inte bevisa att ammunitionen är på väg till Sudan och ni kan inte på något enda sätt koppla Axel Riessens försvinnande till Raphael Guidi, säger han. Ge mig minsta lilla tråd så ska jag tala med åklagaren, men jag behöver en koppling och inte bara …

– Jag vet att det är han, avbryter Joona.

– Och inte bara att Joona säger att han vet, avslutar Carlos.

– Vi behöver befogenhet och resurser för att gripa Raphael Guidi för brott mot svensk och internationell lag, fortsätter Joona envist.

– Inte utan bevisning, säger Carlos.

– Vi hittar bevis, säger Joona.

– Ni måste övertyga Pontus Salman om att vittna.

– Vi hämtar honom i dag, men jag tror att det blir svårt att få honom att vittna, han är fortfarande för rädd … han är så rädd att han var på väg att ta sitt liv, säger Joona.

– Men om vi griper Raphael, då kanske han vågar prata. Jag menar, om det lugnar ner sig, säger Saga.

– Vi kan bara inte gripa en person som Raphael Guidi utan några bevis eller vittnen, säger Carlos med emfas.

– Så vad fan ska vi göra? frågar Saga.

– Vi sätter press på Pontus Salman, det är allt vi kan …

– Men jag tror att Axel Riessen befinner sig i fara, säger Joona. Det är för bråttom för …

Alla tre tystnar och vänder blickarna mot dörren när överåklagare Jens Svanehjälm kommer in i rummet.

Luftkonditioneringen har kylt bilen. Pontus Salman känner att hans händer darrar på ratten. Han är redan mitt på Lidingöbron. En finlandsfärja är på väg ut från sin kajplats och bortom Millesgården eldar någon löv.

För bara ett par timmar sedan satt han i sin lilla eka och prövade att stoppa gevärspipan i sin mun. Smaken av metall dröjer sig kvar i munnen som ett skrämmande minne, det skrapande ljudet mot tänderna.

En kvinna med spretigt hår hade kommit ner på bryggan tillsammans med kriminalkommissarien, hon hade ropat till honom att komma närmare. Det såg ut som om hon hade något viktigt att berätta för honom. Hon var runt fyrtio år, hade en blåskimrande punkfrisyr och rött läppstift.

När han satt mitt emot henne i ett litet, grått rum fick han veta att hon hette Gunilla och var psykolog.

Hon hade talat allvarligt och strängt med honom om geväret, om vad han tänkt göra när han rodde ut på sjön.

– Varför ville du dö, Pontus? frågade Gunilla.

– Det vill jag inte, hade han svarat sanningsenligt.

Det hade blivit tyst i det lilla mottagningsrummet. Sedan fortsatte de tala och han hade svarat på hennes frågor och samtidigt blivit alltmer övertygad om att han inte ville dö, att han mycket hellre ville fly och han började tänka på att resa någonstans. Bara försvinna och börja ett helt nytt liv som någon annan.

Bilen har passerat bron nu. Pontus Salman ser på sitt armbandsur och känner en varm lättnad växa i bröstkorgen. Vid det här laget måste Veroniques flygplan ha lämnat det svenska luftrummet.

Han har pratat med Veronique om Franska Polynesien och kan se henne för sig i fantasin, hur hon lämnar flygplatsbyggnaden med en ljusblå tygväska i handen och en bredbrättad hatt som hon får hålla i mot blåsten.

Varför skulle inte han också komma undan?

Det enda han behöver göra är att skynda sig tillbaka till huset och hämta passet i skrivbordslådan.

Jag vill inte dö, tänker Pontus Salman och ser trafiken susa förbi.

Han rodde ut i sjön för att fly från mardrömmen, men kunde bara inte avlossa geväret mot sig själv.

Jag tar vilket plan som helst, tänker han. Jag kan åka till Island, Japan eller Brasilien. Hade Raphael Guidi verkligen velat döda mig, så hade jag knappast varit vid liv nu.

Pontus Salman kör in på garageuppfarten framför sitt hus och lämnar bilen. Han drar in lukten av solvarm asfalt, avgaser och grönska.

Gatan är tom, alla arbetar och barnen i kvarteret är fortfarande i skolan några dagar.

Pontus Salman låser upp dörren och går in. Det är släckt i huset och persiennerna är neddragna.

Han har sitt pass i arbetsrummet och börjar gå nedför trappan.

På undervåningen hejdar han sig mitt i en rörelse, lyssnar och hör ett konstigt hasande ljud, som ett vått täcke som släpas över ett kakelgolv.

– Veronique? frågar han med en röst som nästan inte bär.

Pontus Salman ser hur det lugna ljuset från poolen vaggar över den vita stenväggen. Han fortsätter långsamt framåt med hårt bultande hjärta.

Överåklagare Jens Svanehjälm hälsar lågmält på Saga Bauer, Joona Linna och Carlos Eliasson och sätter sig sedan. Materialet som Anja Larsson skaffat fram ligger på det låga bordet framför honom. Svanehjälm dricker sitt sojakaffe, tittar på den översta bilden och vänder sig sedan till Carlos.

– Jag tror att det blir svårt för er att övertyga mig, säger han.

– Men vi kommer att göra det, ler Joona.

– Make my day, säger åklagaren.

Svanehjälms tunna hals utan synligt adamsäpple och de smala, sluttande axlarna under den välsittande kostymen förstärker intrycket av att han är en pojke som klätt ut sig i vuxenkläder.

– Det är ganska komplicerat, börjar Saga. Vi tror att Axel Riessen på ISP har blivit bortförd och att det hör ihop med allt som hänt de senaste dagarna.