Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Axel! ropar Robert.

De ser sig om, går mellan rummen. Allt är som vanligt, musikanläggningen är tyst men lyser, ett band av det engelska uppslagsverket Britannica ligger på biblioteksvagnen.

– Har du någon aning om ifall han har rest någonstans? frågar Joona.

– Nej, säger Robert med en underlig trötthet i rösten. Men han gör så mycket konstiga saker.

– Vad menar du?

– Man tror att man känner honom, men … Nej, jag vet inte.

Joona går in i sovrummet, blickar hastigt runt, ser en stor oljemålning stå lutad mot väggen med baksidan mot rummet, ser en utblommad maskros i ett whiskyglas, ser den obäddade sängen och en bok.

Robert har redan börjat gå nedför trappan igen och Joona följer efter honom ner i det stora köket.

Joona parkerar bilen vid Kronobergsparken och går hastigt över de gröna gräsytorna mot polishuset samtidigt som han ringer Södertäljepolisen. Någonting har börjat mala inom honom, en oro för att han inte hade tid att stanna när Pontus Salman skulle omhändertas.

De onda aningarna blir bara starkare när kollegan i Södertälje förklarar att han inte vet var Pontus Salman är.

– Jag ringer tillbaka, säger mannen med gotländsk dialekt. Ge mig bara ett par minuter.

– Men ni har väl omhändertagit honom? frågar Joona.

– Det ska vi ha gjort, säger mannen tvekande.

– Jag var mycket tydlig med att han skulle hållas kvar.

– Du behöver inte stressa mig, säger mannen. Jag är säker på att kollegorna har gjort bra ifrån sig.

Han knappar in något på datorn, mumlar för sig själv och knappar in något mer innan han svarar:

– Jo då, vi har honom här och vi har beslagtagit hans gevär, en Winchester 400.

– Bra, håll kvar honom så skickar vi en bil och hämtar honom, säger Joona och känner en svag lukt av simbassäng från Kronobergsbadet när han går in genom de stora glasdörrarna.

Han tar hissen upp, går snabbt genom korridoren och har nästan kommit fram till Carlos Eliassons rum när hans telefon ringer. Det är Disa. Han hinner egentligen inte ta samtalet, men svarar ändå.

– Hej, säger Disa. Kommer du i morgon?

– Du har sagt att du inte vill fira dina födelsedagar.

– Jag vet, men jag tänkte … bara du och jag.

– Det låter bra, säger Joona.

– Jag har något viktigt att säga, förklarar hon.

– Okej, svarar Joona och är i samma stund framme vid dörren.

– Jag …

– Förlåt Disa, avbryter han. Men jag kan inte tala mer. Jag är precis på väg in till ett viktigt möte.

– Jag har en överraskning, säger hon.

– Disa, jag måste lägga på nu, säger han och öppnar dörren.

– Men … säger Disa.

– Jag är jätteledsen, men jag hinner inte.

Han går in i Carlos rum, stänger dörren efter sig och sätter sig i soffan där Saga Bauer redan sitter.

– Vi kan inte få tag på Axel Riessen och vi är rädda att det har med utförseltillståndet att göra, säger Joona. Vi tror att Raphael Guidi ligger bakom det här och därför måste vi få en häktningsorder så snabbt det bara …

– Häktningsorder? avbryter Carlos häpet. Axel Riessen har inte svarat i telefon på två timmar, han kom inte till jobbet i morse och ni tror att han är kidnappad av Raphael Guidi, en framgångsrik affärsman som aldrig varit åtalad för något brott överhuvudtaget.

Carlos höjer handen och börjar räkna överdrivet på fingrarna:

– Svensk polis har ingenting på honom, Europol har ingenting på honom, Interpol har ingenting, jag har talat med Frankrikes, Italiens och Monacos polis.

– Men jag har talat med Anja, säger Joona leende.

– Du har talat med …

Carlos tystnar när dörren öppnas och Anja Larsson kommer in:

– Under tio års tid har Raphael Guidis namn förekommit i sex förundersökningar rörande vapenbrott, ekonomiska brott och dödsfall, säger hon.

– Men förundersökningar, invänder Carlos. De betyder inte …

– Får jag berätta vad jag vet? avbryter hon.

– Ja, självklart.

– Misstankarna mot Raphael Guidi har avskrivits på ett tidigt stadium i nästan alla fall och det har aldrig någonsin gått till rättegång.

– Ingenting, säger Carlos.

– Hans koncern tjänade 123 miljoner dollar på Operation Desert Storm genom att förse attackplanen Nighthawk med AGM-65 Maverick, fortsätter Anja efter en kort blick i sina anteckningar för att kontrollera uppgifterna. Men det var också ett av hans underbolag som försåg de serbiska styrkorna med raketartilleri när de sköt ner samma plan under Kosovokriget.

Anja visar dem ett fotografi på Raphael i solglasögon med brandgult glas. Han bär lediga kläder, kornblå byxor och välstruken men löst hängande skjorta i samma färg. Leende står han mellan två svartklädda livvakter framför en rökfärgad Lamborghini Diablo.

– Raphaels hustru … hon var den kända violinisten Fiorenza Colini, berättar Anja. Bara ett år efter det att sonen Peter föddes fick hon bröstcancer, hon genomgick alla behandlingar som fanns, men dog när pojken var sju.

På ett tidningsklipp från La Repubblica syns Fiorenza Colini med den vackert röda fiolen mot axeln, La Scalas hela orkester syns i bakgrunden, dirigenten Riccardo Muti står bredvid henne med det vågiga håret blänkande i strålkastarskenet. Fiorenza Colini bär en slank platinaglänsande klänning med silvrig brodyr och infattade glasprismor, hon ler för sig själv med tunga ögonlock. Höger armbåge är låg, stråket är på väg nedåt, vänsterhanden sträcker sig långt över fiolens kropp, hon spelar en hög ton.

På framsidan av Newsweek står Raphael Guidi bredvid Alice Cooper och visar upp sin nyfödde son under rubriken ”Billion dollar baby”.

På ett annat pressklipp står han i en ljus kostym och pratar med Silvio Berlusconi, och bakom dem syns tre blonda kvinnor i minimala badkläder kring en hjärtformad simbassäng i rosa marmor.

– Raphael Guidi är bosatt i Monaco, men om man vill träffa honom så ska man söka sig till havs, har jag förstått, berättar Anja. Nuförtiden tillbringar han nästan all tid på sin megayacht Theresa. Man kan förstå honom. Yachten byggdes av Lürssen i Bremen för femton år sedan och var då den dyraste i världen.

På en liten bild i franska Vogue syns den vita pilformade båten på öppet hav, som en spjutspets av porslin, och på det stora mittuppslaget med rubriken ”Lion en Cannes”, Lejon i Cannes, visas en fest från filmfestivalen i Cannes ombord på lyxyachten. Alla män är klädda i smoking. Skådespelaren Kevin Costner samtalar med Salma Hayek och Raphael Guidi står mellan sin hustru och den kända playboymodellen, svenskan Victoria Silvstedt. Bakom honom väntar två livvakter med tomma ansikten. Hamnen anas genom de många fönstren i matsalen. Fågelburar med tukaner hänger under taket och mitt i matsalen finns en bur med en stor lejonhanne.

De lämnar tillbaka tidningsurklippen till Anja som lugnt säger:

– Ska vi lyssna på det här allihop … Den belgiska underrättelsetjänsten har spelat in ett telefonsamtal mellan en italiensk åklagare och Salvatore Garibaldi som var brigadgeneral i Esercito Italiano – italienska armén.

Hon delar ut en hastig översättning och stoppar sedan in usb-minnet i Carlos dator, lutar sig fram och klickar på ljudfilen. Programmet öppnas ögonblickligen och en röst börjar tala snabbt. Entonigt radas omständigheterna kring samtalet upp på franska, plats, datum och klockslag. Sedan hörs ett metalliskt klickande och en avlägsen kopplingston.

Det sprakar en stund innan en tydlig röst hörs:

”Jag lyssnar och jag är beredd att inleda en förundersökning”, säger åklagaren.