Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Jag åker till polisen med henne, säger Robert upprört. Jag hade aldrig trott att du …

Hans röst stockar sig av upprördhet, ögonen fylls av tårar.

– Jag är ingen pedofil, försöker Axel förklara med dämpad röst. Du måste förstå det. Jag behöver bara …

– Du behöver bara förgripa dig på barn, avbryter Robert och ser fullständigt förtvivlad ut. Du utnyttjar en människa som du lovat att ta hand om och skydda.

Axel stannar framför honom i biblioteket. Robert sätter sig tungt i soffan, tittar på sin bror och försöker hålla rösten stadig:

– Axel, du förstår väl att jag måste ta henne till polisen, säger han.

– Ja, svarar Axel. Jag förstår det.

Robert orkar inte se på sin bror, han stryker sig över munnen och suckar.

– Det är lika bra att göra det direkt, säger han.

– Jag hämtar henne, säger Axel och går in i sovrummet.

Beverly sitter i sängen och ler och vickar på tårna.

– Klä på dig, säger han allvarligt. Du ska följa med Robert.

När han återvänder till salongen reser sig Robert omedelbart från soffan. De står bägge tysta med blicken i golvet och väntar.

– Du stannar här, säger Robert lågt.

– Ja, viskar Axel.

Efter ett tag kommer Beverly. Hon har ett par jeans och en T-shirt på sig. Hon är osminkad och ser ännu yngre ut än hon brukar.

Robert kör under tystnad, han stannar försiktigt vid ett trafikljus och väntar på att det ska växla till grönt.

– Jag är hemskt ledsen för din skull, säger han dämpat. Min bror sa att han hjälpte dig med boende tills du fått en studentlägenhet, jag förstår inte, jag hade aldrig trott att …

– Axel är ingen pedofil, säger hon lågt.

– Jag vill inte att du försvarar honom, han förtjänar inte det.

– Han rör inte mig, bara så du vet, det har han aldrig gjort.

– Vad gör han då?

– Han håller i mig, svarar Beverly.

– Håller? upprepar Robert. Du sa ju …

– Han håller i mig för att kunna sova, säger hon med sin ljusa, franka röst.

– Vad menar du?

– Det är inget fult – inte vad jag har märkt i alla fall.

Robert suckar och säger att hon får berätta allt för polisen.

En malande förtvivlan väller upp i bröstet igen.

– Det handlar om hans sömn, förklarar Beverly långsamt. Han kan inte sova utan tabletter, men han blir lugn av mig, han blir …

– Du är minderårig, avbryter Robert.

Beverly ser rakt ut genom vindrutan. De ljusgröna löven i träden spritter i försommarbrisen. Några gravida kvinnor med stora magar går pratande tillsammans på trottoaren. En gammal dam står helt stilla med ansiktet vänt upp mot solen.

– Varför, frågar Robert plötsligt. Varför kan han inte sova på nätterna?

– Han säger att det har varit så i hundra år.

– Ja, han förstörde sin lever med all medicin.

– Han berättade allting om det där på sjukhuset, säger Beverly. Det var en sak som hände honom, men …

Robert stannar vid ett övergångsställe. Ett barn tappar sin napp på gatan, mamman märker det inte utan fortsätter att gå. Barnet sliter sig plötsligt lös och rusar tillbaka. Mamman skriker förfärat, men upptäcker att Robert har sett och förstått vad som skulle hända. Hon bär det sparkande barnet över gatan igen.

– Det var en flicka som dog, säger Beverly sakta.

– Vem?

– Han vill aldrig prata om det, bara då, på sjukhuset …

Hon tystnar, flätar sina fingrar och trummar på sina ben.

– Berätta vad han har sagt, säger Robert med spänd röst.

– De var tillsammans på natten och efter det så tog hon sitt liv, säger Beverly och sneglar på Robert. Jag påminner om henne – eller hur?

– Ja, svarar Robert.

– På sjukhuset sa han att han hade dödat henne, viskar Beverly.

Robert rycker till och vänder sig om igen.

– Vad menar du? frågar han.

– Han berättade att han gjorde så att hon dog.

Robert ser på henne med öppen mun.

– Säger han … säger han att det var hans fel?

Beverly nickar.

– Det var hans fel, fortsätter hon. För de skulle ha övat fiol, men istället låg de med varandra och hon trodde att han lurade henne för att vinna fioltävlingen.

– Det var inte hans fel.

– Jo, svarar hon.

Robert sjunker ned bakom ratten. Han gnider med händerna över sitt ansikte flera gånger.

– Gode Gud, viskar Robert. Jag måste …

Han vinglar till med bilen, någon tutar irriterat bakom och Beverly ger honom en orolig blick.

– Vad är det? frågar hon.

– Jag … jag måste berätta en sak för honom, fortsätter Robert och börjar vända bilen. Jag var ju kvar bakom scenen när han skulle spela, jag vet vad som hände, Greta var ju före honom, hon var först och …

– Var du med?

– Vänta, avbryter Robert. Jag hörde allting, jag … Gretas död, den har ingenting med Axel att göra …

Han är så upprörd att han måste stanna bilen igen, hans ansikte är blekt som aska när han vänder sig mot Beverly och säger:

– Förlåt, viskar han. Men jag måste bara …

– Är du säker?

– Va? frågar han och tittar på henne.

– Är du säker på att det inte är Axels fel?

– Ja, svarar han.

– Men vad var det som hände?

Robert stryker bort tårarna från ögonen och öppnar tankfullt bildörren.

– Ge mig en sekund, jag måste … jag måste prata med honom, säger han lågt och går ut och ställer sig på trottoaren.

De stora lindarna på Sveavägen fäller rykande sina fröer som dansar i solen över bilar och människor. Robert ler plötsligt stort för sig själv, tar upp sin telefon och slår Axels nummer. Efter tre signaler försvinner hans leende, han återvänder till bilen med telefonen mot örat. Först när han avbryter uppringningen för att prova mobilnumret upptäcker han att bilen är tom, att Beverly är borta. Han blickar runt, men ser henne ingenstans. Det brusar från stadstrafiken, studentbilar väsnas borta vid Sergels torg. Han stänger dörren, startar och börjar köra långsamt för att leta efter Beverly.

Axel Riessen vet inte hur länge han har stått i fönstret och blickat ut efter Robert och Beverly sedan de försvann. Tankarna har bara vandrat i det förflutna. Han tvingar sig själv bort från sina minnen och går istället över till musikanläggningen och sätter på sidan A på David Bowies skiva The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars och höjer volymen.

Pushing thru the market square …

Axel fortsätter fram till barskåpet och tar fram en av sina dyraste flaskor ur whiskysamlingen. Det är en Macallan från det första krigsåret 1939. Han häller upp ett halvt glas och sätter sig sedan i soffan. Med nedslagen blick lyssnar han på musiken, den unga rösten och det slarviga pianot och så känner han doften av ekfat, tunga kar och mörka källare, halm och citrus. Han dricker och den starka spriten bränner mot läpparna och fyller munnen. Ruvande på sin smak har drycken väntat genom generationer, regeringsskiften, krig och vapenvila.

Nu tänker Axel att det kanske var bra det som hände, kanske får Beverly den hjälp hon behöver efter det här. Han får en impuls att ringa sin bror och säga att han älskar honom, men drar sedan på munnen åt det patetiska i tanken. Han ska inte ta sitt liv, han ska bara möta det som är på väg mot honom i denna stund och försöka stå kvar på benen.

Han tar med sig sin whisky till sovrummet och tittar på den obäddade sängen. Han hinner precis höra att hans mobiltelefon vibrerar i kavajen som hänger över en stolsrygg när några knarrande steg i salongen får honom att vända sig runt.