Lars Kepler - Paganinikontraktet

Hon rättar till en lampskärm, men skakar så mycket på handen att skärmen hamnar snett.

– Jag reser utan Pontus, han kommer inte att följa med mig, säger hon med blicken i golvet. Hennes mun darrar och hon samlar sig några sekunder innan hon fortsätter.

– Penelope, säger hon och ser henne i ögonen. Du ska veta att jag förstår att du tycker att Pontus är ett avskum, men det är han inte, det är han faktiskt inte.

– Jag har inte sagt …

– Vänta snälla, avbryter hon. Jag vill bara säga att jag älskar min man, men att jag … att jag inte längre vet vad jag tycker om det han gör. Förut har jag sagt mig att folk alltid har handlat med vapen. Vapenhandel har funnits så länge det har funnits människor. Det är inte menat som en ursäkt. Jag jobbade i flera år med säkerhetspolitik på Utrikesdepartementet. Och jobbar man på det sättet så måste man acceptera att det är en lång väg till utopin om en värld utan väpnade konflikter. I praktiken måste alla länder hålla sig med en försvarsmakt, men … det finns nyanser, det är så jag tänker …

Hon går fram till dörren, öppnar den, tittar ut och stänger den igen.

– Att exportera vapen till krigförande länder, till en oroshärd, att underblåsa konflikter genom att tillföra mer vapen, det får man inte.

– Nej, viskar Penelope.

– Jag förstår affärsmannen Pontus, fortsätter Veronique Salman. För Silencia behövde verkligen avtalet. Sudan är ett stort land med osäker tillförsel av ammunition till sina automatkarbiner, de använder nästan bara Fabrique Nationale och Belgien levererar inte någon ammunition som det ser ut. De har ögonen på sig, men Sverige har aldrig varit en kolonialmakt, vi har vårt goda rykte i regionen och så vidare. Pontus såg möjligheterna och handlade snabbt när inbördeskriget i Sudan var över. Raphael Guidi sydde ihop affären. De skulle skriva kontrakt. Allt var färdigt när den internationella brottmålsdomstolen i Haag plötsligt utfärdade en häktningsorder på president al-Bashir för hans koppling till milisens folkmord i Darfur.

– Export skulle bryta mot internationell lag, säger Saga.

– Det visste alla, men Raphael ställde inte in affären, han sa bara att han hade fått nya intressenter. Det tog några månader, men sedan förklarade han att Kenyas armé ville genomföra den inställda affären. Det rörde sig om samma mängd ammunition, samma pris och så vidare. Jag försökte tala med Pontus, jag sa att det var uppenbart att ammunitionen skulle gå till Sudan, men Pontus svarade bara att Kenya hade tagit tillfället i akt, det var en bra affär och de behövde ammunition. Jag vet inte om han trodde på det själv, det tror jag faktiskt inte, men han la över hela ansvaret på Carl Palmcrona och ISP. Om Palmcrona utfärdar utförseltillstånd så är allt i sin ordning, menade han och …

– Då gör man det lätt för sig, säger Penelope.

– Det var därför jag tog fotografiet, jag ville veta vilka som satt i logen, jag gick bara in i logen och tog en bild med min mobil, sa att jag försökte ringa, jag förklarade för Pontus att jag mådde dåligt och skulle ta en taxi till hotellet.

– Det var modigt, säger Penelope.

– Fast jag visste inte hur farligt det var, då hade jag inte gjort det, säger Veronique. Jag var arg på Pontus, ville få honom att ändra sig. Jag lämnade Alte Oper mitt i konserten och tittade på bilden i taxin, det var ju inte klokt, den köpande parten i logen representerades av Agathe al-Haji. Hon är ju militär rådgivare till Sudans president, jag menar, ammunitionen skulle pumpas rakt in i inbördeskriget som ingen vill höra talas om.

– Folkmord, viskar Penelope.

– När vi kom hem sa jag åt Pontus att han måste dra sig ur … Jag glömmer inte hans blick när han tittade på mig och sa att det var omöjligt. Jag har ingått ett Paganinikontrakt, sa han och när jag såg hans blick blev jag rädd. Han var skräckslagen. Jag vågade inte ha bilden i telefonen så jag skrev ut den, raderade den från minneskortet och från datorns hårddisk och så skickade jag bilden till dig.

Veronique Salman står framför Penelope med hängande armar och trött ansikte.

– Jag visste inte vad som skulle hända, säger hon lågt. Hur skulle jag kunna veta? Jag är så fruktansvärt ledsen, jag kan inte säga …

Det blir tyst i rummet ett ögonblick, långt borta hörs ett brusande ljud från poolanläggningen.

– Vad är ett Paganinikontrakt? frågar Joona.

– Raphael äger flera fioler som är helt ovärderliga, säger Veronique. Han samlar på instrument som Paganini spelade på för mer än hundra år sedan. Vissa fioler har han hemma, andra lånar han ut till skickliga musiker och …

Hon stryker sig nervöst över håret innan hon fortsätter.

– Det här med Paganini … jag har inte riktigt förstått det, men Pontus säger att Raphael kopplar ihop Paganini med kontrakten, han säger att hans kontrakt är eviga, det är det han pratar om. Det skrivs inga papper, det … Pontus berättade för mig att Raphael hade förberett allting. Han hade alla siffror i huvudet, kunde logistiken, exakt hur och när affären skulle genomföras. Han berättade för var och en vad som skulle krävas av dem och hur mycket de skulle tjäna på affären. När man har kysst honom på handen så finns det ingen utväg. Man kan inte fly, inte få beskydd, inte ens dö …

– Varför inte? frågar Joona.

– Raphael är så … jag vet inte, han … det här är så hemskt, säger hon med darrande mun. Han lyckas lura ur … han lurar ur alla inblandade hur de … hur de föreställer sig sin värsta mardröm.

– Vad då? frågar Saga.

– Pontus sa det, han sa att Raphael har den förmågan, svarar hon allvarligt.

– Men vad menar han med mardröm? frågar Joona.

– Jag frågade Pontus om han hade berättat något, det är klart jag frågade, säger hon med plågat ansikte. Men han vill inte svara, jag vet inte vad jag ska tro.

Det blir tyst i det lilla biblioteket. Veronique Salman har fått stora våta fläckar av svett under armarna på den vita blusen.

– Ni kan inte stoppa Raphael, säger hon efter ett tag och ser Joona i ögonen. Men ni måste se till att ammunitionen inte når Darfur.

– Det ska vi, säger Saga.

– Ni förstår … att oron efter valet i Sudan inte övergår i fullständig katastrof beror ganska mycket på brist på ammunition, det … jag menar, om det blossar upp igen, då kommer hjälporganisationerna att lämna Darfur.

Veronique Salman tittar på klockan, säger till Joona att hon måste åka till flygplatsen snart, går sedan fram till fönstret och stannar med blicken drömmande genom det färgade glaset.

– Min pojkvän är död, säger Penelope och torkar tårar från kinderna. Min syster är död, jag vet inte hur många fler.

Veronique Salman vänder sig mot henne.

– Penelope, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade det här fotografiet, jag tänkte att du, om någon, skulle kunna identifiera personerna i logen, förklarar hon. Jag trodde att du skulle förstå betydelsen av att Agathe al-Haji köper ammunition, du har ju varit i Darfur, har kontakter där, du är fredsivrare och …

– Men du hade fel, avbryter Penelope. Du skickade bilden till fel person, jag kände till Agathe al-Haji, men jag hade ingen aning om hur hon såg ut.

– Jag kunde inte skicka fotografiet till polisen eller tidningsredaktionerna, de skulle inte förstå vad det innebar, vilken betydelse det hade, inte utan förklaringar, och jag kunde inte förklara omständigheterna, hur skulle jag kunna det, det gick inte, för var det en sak jag förstod så var det att jag inte fick kopplas till bilden så jag skickade den till dig, jag ville få den ur mitt system och jag visste att jag aldrig någonsin fick avslöja min koppling till fotografiet.