Lars Kepler - Paganinikontraktet

Penelope reser sig, flyttar sig hostande bort, ut i solskenet. Hon stirrar på den döde mannen. Joona fortsätter fram till problemlösaren, sparkar undan pistolen och känner på hans hals för att vara helt säker på att han är död.

Penelope knäpper av sig skyddsvästen och låter den falla i gräset. Joona går fram till henne. Hon tar ett steg mot honom och ser ut som om hon ska svimma. Han lägger armarna om henne och känner hennes trötthet när hon vilar kinden mot hans bröst.

Mannen med det bortsprängda ansiktet på herrtoaletten på Tysklands ambassad avled bara en timme efter ankomsten till sjukhuset. Han identifierades som Dieter Gramma, kulturattachéns sekreterare. Vid den yttre besiktningen hittade chefsobducenten Nils Åhlén tejprester på hans kläder, märken och sår på handlederna och halsen som tydde på att han varit bunden vid tillfället för explosionen. När också den inledande brottsplatsundersökningen var färdig och inspelningarna från bevakningskameran analyserade kunde förloppet rekonstrueras ganska exakt: Efter att ha kommit till sitt kontor på ambassadens andra våning öppnade Dieter Gramma sin dator och tog emot e-post. Han svarade inte på något brev, men markerade tre av dem med flaggor. Sedan gick han till lunchrummet, värmde upp espressomaskinen och fortsatte till herrtoaletten. Han skulle precis öppna dörren till ett av båsen när han upptäckte att en man med ansiktet dolt i en rånarluva stod framför spegeln vid handfaten.

Den svartklädde mannen var den skottskadade problemlösaren som med sitt tyska pass hade tagit sig in på ambassaden för att fly från polisen, få en frist.

Problemlösaren bedömde hastigt Dieter Grammas kroppskonstitution via spegeln innan han helt sakligt tejpade över bevakningskamerans lins. Dieter Gramma fick antagligen inte fram många ord innan problemlösaren tryckte en pistol mot hans bröst, tvingade ner honom på knä och tejpade över hans mun. Problemlösaren bytte sedan sin svarta jacka mot Dieter Grammas kavaj, surrade honom därefter hukande vid vattenledningarna, med ryggen mot bevakningskameran. Han drog fram sin kniv och förde in den dubbelslipade knivspetsen genom skotthålet i jackan och tryckte den sedan djupt in i Dieter Grammas vänstra axel.

Smärtan, rädslan och endorfintillströmningen gjorde antagligen Dieter Gramma så förvirrad att han inte riktigt förstod vad som sedan skedde. Problemlösaren klippte av en bit ståltråd med en tång, la den runt Dieter Grammas hals och vred ihop den. Genom denna ögla drog han en längre stållina, tog fram en Spränghandgranat 2000, fäste linans ena ände i granaten, drog sedan ut sprinten, men höll grepen nere med handen. Om han hade släppt taget om grepen så skulle den omedelbart ha fjädrat upp och tre sekunder senare skulle granaten ha exploderat.

Men problemlösaren tejpade fast granaten med nertryckt grep på Dieter Grammas bröst, drog sedan linan som löpte genom öglan kring Dieter Grammas hals runt handfatets vattenlås och spände den innanför dörren som en snubbeltråd.

Tanken var att någon skulle komma in och utlösa granaten och att polisen mitt i kaoset skulle tro att mannen med kulhålet i jackan och bortsprängt ansikte var den de jagade.

Problemlösaren var antagligen inte särskilt snabb med tanke på den stora blodförlusten, men apteringen tog ändå inte mer än fyra minuter från det att Dieter Gramma kom in på herrtoaletten till det att problemlösaren la sin pistol och några magasin i handfatet, slängde tejprullen, gömde väskan med den blodiga kniven bakom vattentanken till en toalett, tog bort tejpen från bevakningskamerans lins, klev över snubbeltråden och lämnade rummet.

Han stapplade genom korridoren, fortsatte fram till sammanträdesrummet, öppnade dubbeldörrarna, gick in och anlade en brand med ett snabbt förlopp, fortsatte ut och knackade på dörren till handläggaren Davida Meyers rum, släpptes in och hade precis berättat om sitt låtsade ärende när brandlarmet började ljuda.

I nästan tjugofem minuter stod Dieter Gramma på knä, hårt surrad och med en granat på bröstet innan han upptäcktes via bevakningskameran. Förmodligen försökte han ge ljud ifrån sig utan att riskera att granaten skulle lossna från tejpen. Obduktionen visade att blodkärl i halsen hade spruckit och att han bitit sönder sig själv i munnen.

Dörren till herrtoaletten öppnades och en chockgranat studsade in över kakelgolvet, en granat som inte slungar ut splitter och stålkulor som en vanlig spränghandgranat, utan bara åstadkommer en kraftig tryckökning i ett slutet rum. Chockgranaten exploderade och Dieter Gramma slog huvudet mot rören och kakelväggen och svimmade av. En ung militärpolis vid namn Uli Schneider sprang in genom dörren med höjt vapen. Herrtoaletten var fylld av rök från den första granaten och det tog den unge militärpolisen någon sekund för mycket att förstå vad kollisionen med stållinan innebar.

Granaten hade dragits upp från tejpen på Dieter Grammas kropp och grepen hade fjädrat ut. Handgranaten stannade tvärt vid öglan under hans haka, halkade ner en aning eftersom han var avsvimmad och exploderade sedan med förödande effekt.

Joona Linna, Saga Bauer och Penelope Fernandez färdas i en säkrad piketbuss genom Stockholm, bort från Diplomatstaden, efter Strandvägen och det glittrande vattnet.

– Jag hade sett honom, säger Penelope entonigt. Jag visste att han aldrig skulle ge sig, han skulle jaga mig och jaga mig …

Hon tystnar och stirrar framför sig.

– Och till slut döda mig, säger hon.

– Ja, svarar Saga.

Penelope sluter ögonen, sitter bara stilla och känner bilens mjuka rörelser. De passerar det märkliga monumentet till Raoul Wallenbergs minne. Som skummande vågor eller hebreisk skrift som blåser över marken.

– Vem var han? frågar Penelope. Han som jagade mig?

– En yrkesmördare, svarar Joona. De kallas för problemlösare eller grob.

– Varken Europol eller Interpol har någonting på honom, säger Saga.

– En yrkesmördare, upprepar Penelope långsamt. Han är alltså utsänd?

– Ja, svarar Saga. Det är han utan tvekan, men vi kommer inte att hitta förbindelser till den som anlitat honom.

– Raphael Guidi? frågar Penelope lågt. Är det han? Eller är det Agathe al-Haji?

– Vi tror att det är Raphael Guidi, säger Saga. För egentligen har det ingen betydelse för Agathe al-Haji om du skulle vittna och hävda att hon försöker köpa ammunition …

– Det är ju ingen hemlighet vad hon håller på med, säger Joona.

– Så det är Raphael Guidi som skickade en mördare, men … vad vill han? Vet ni det? Handlar allting om fotografiet? Gör det det?

– Raphael Guidi tror antagligen att det är du som är fotografen, han tror att du är ett vittne, att du har sett och hört saker som kan avslöja honom.

– Tror han det fortfarande?

– Antagligen.

– Så han kommer att skicka en ny mördare?

– Vi är rädda för det, svarar Saga.

– Hur länge får jag polisbeskydd, ska jag ha en ny identitet?

– Vi får prata igenom saken, men …

– Jag kommer att bli jagad tills jag inte orkar springa längre, säger Penelope.

De passerar NK och ser tre ungdomar sittstrejka utanför den eleganta huvudentrén.

– Han kommer inte att ge sig, bekräftar Joona allvarligt. Det är därför vi måste avslöja hela affären, för om vi gör det … då finns det inte längre något skäl att jaga dig.

– Vi kommer inte åt Raphael Guidi, det är vi medvetna om, säger Saga. Men vi kan göra jävligt mycket i Sverige och det kommer han att känna av …

– Vad då?