Lars Kepler - Paganinikontraktet

Stanna, tänker Penelope och höjer pistolen igen. Du dödade Viola, du dränkte henne i en balja och du dödade Björn.

– Du mördade min lillasyster, upprepar hon högt och skjuter.

Skottet går in i hans vänstra fot och blod skvätter ut på gräset.

När Penelope kommer fram till honom sitter han med ryggen mot trädet, huvudet hänger fram, hakan vilar mot bröstet. Han blöder kraftigt, andas flämtande som ett djur, men är i övrigt helt stilla.

Hon stannar framför honom, står bredbent i gräset i skuggan under trädet och siktar på honom med pistolen.

– Varför? frågar hon lågt. Varför är min syster död, varför är …

Hon tystnar, sväljer, böjer sig ner och sätter sig på knä för att se hans ansikte.

– Jag vill att du tittar på mig när jag skjuter.

Mannen fuktar munnen och försöker höja huvudet. Det är för tungt, han orkar inte. Han är uppenbarligen på väg att förlora medvetandet av blodförlusten. Hon siktar på honom med pistolen, hejdar sig igen, sträcker fram sin andra hand, lyfter hans haka och betraktar honom. Hon biter ihop käkarna hårt när hon återser de trötta dragen, det ansikte hon såg i blixtskenet genom regnet på Kymmendö. Nu minns hon ögonens lugn och det djupa ärret över munnen. Han är precis lika lugn i denna stund. Penelope hinner tänka att det är underligt att han inte är det minsta rädd för henne, när han plötsligt gör ett utfall. Han rör sig med oväntad snabbhet, får fatt i hennes hår och rycker henne till sig. Det är så mycket kraft i hans arm att hon faller framåt och stöter pannan mot hans bröst. Hon hinner inte flytta sig undan innan han skiftar grepp, fattar tag om hennes handled och vrider vapnet ur hennes hand. Med all kraft stöter hon ut med armarna och sparkar ifrån, faller bakåt i gräset och när hon tittar upp igen siktar han redan på henne med pistolen och avfyrar två snabba skott.

Först när kriminalkommissarie Joona Linna kommer ut från ambassadens trapphus och skyndar genom bottenvåningens korridor känner han ansträngningen i lungorna och hur det svider i ögonen. Han måste komma ut i luften, måste andas. Han hostar, tar stöd mot väggen, men fortsätter ändå framåt. En ny explosion hörs från övervåningen och en taklampa lossnar och faller ner i golvet framför honom. Sirenerna från utryckningsfordon hörs. Han går snabbt den sista biten fram till ambassadens huvudingång. På den asfalterade planen precis utanför dörren står sex tyska militärpoliser. De bevakar den provisoriska säkerhetskontrollen. Joona drar in den rena luften i lungorna, hostar och blickar runt. Två brandbilar har rest sina stegar mot ambassaden. Utanför grindarna är det fullt av poliser och ambulanspersonal. Karl Mann ligger ner på gräset och en läkare lutar sig över honom och lyssnar på lungorna. Penelope Fernandez går utmed stängslet till Japans ambassad med en filt om axlarna.

I sista stund hade Joona återvänt till herrtoaletten och tagit ryggsäcken som tryckts in bakom vattentanken till en toalett. Det var bara ett infall. Han kunde inte förstå varför problemlösaren skulle vilja gömma en tom ryggsäck om han lämnade pistolen och magasinen helt synliga i ett handfat.

Han hostar igen, öppnar ryggsäcken av grov nylon och tittar ner i den. Väskan är inte helt tom. Den innehåller tre olika pass och en kort attackkniv med färskt blod på klingan.

Vem har du skurit? frågar sig Joona.

Han tittar på kniven igen, den vita klingan av sintrat metallpulver, blodet som börjat koagulera, och sedan blickar han ut över området igen, på ambulanserna och människorna på andra sidan ambassadens grindar. En kvinna med sönderbränd klänning ligger på en bår och håller en annan kvinna i handen. En äldre man med sotfläckar i pannan står och talar i telefon med helt tom blick.

Joona förstår sitt misstag, släpper ryggsäcken och den blodiga kniven till marken och springer fram till grinden, skriker åt vakten att släppa ut honom.

Han rusar ut från ambassadområdet, förbi några kollegor, kliver över plastbanden som spärrar av området, tränger sig utan ett ord förbi journalisterna och fortsätter rakt ut på vägen. Han ställer sig mitt framför den gula ambulansen som är på väg bort från området.

– Har ni undersökt såret på armen? ropar han samtidigt som han håller upp sin legitimation.

– Vad säger du? frågar ambulansföraren.

– Den bombskadade patienten har en skada på axeln och jag …

– Det är knappast prioriterat med tanke på …

– Jag måste titta på skadan, avbryter Joona.

Ambulansföraren är på väg att protestera igen, men något i Joonas röst får honom att ändra sig, att bara göra som han säger.

Joona går runt bilen och öppnar de bakre luckorna. Mannen på båren har hela ansiktet täckt av kompresser, syrgas kopplad till näsan och slemsug till munnen. En av ambulansmännen klipper snabbt upp den svarta jackan och skjortan på patienten och blottar såret i axeln.

Det är ingen skottskada, det är utan tvekan gjort med en kniv, ett djupt sticksår.

Joona lämnar ambulansen, avsöker hastigt området och möter Sagas blick mellan människor och bilar. Hon håller en plastmugg med vatten i handen, men så fort hon ser hans ögon slänger hon ifrån sig muggen och skyndar efter honom.

– Han kommer undan igen, säger han för sig själv. Han får inte komma undan.

Joona blickar runt, tänker på att han alldeles nyss, när han rusade ut från ambassaden, såg Penelope Fernandez gå utmed stängslet till Japans ambassad, hon hade en filt om axlarna och svängde in på Gärdesgatan.

– Ta ett gevär, ropar Joona och börjar springa.

Han följer staketet, svänger till höger, blickar runt, men kan inte se Penelope eller problemlösaren någonstans.

En kvinna låter sina smäckra dalmatiner springa fritt på gräsytan bortom Italienska kulturinstitutet.

Joona rusar utmed en lysande vit fasad, han drar fram sin pistol och tänker på att problemlösaren räddades ut från den rökfyllda ambassaden tillsammans med alla andra.

Saga ropar något bakom honom, men han hör inte, hans hjärta slår för snabbt, det brusar inne i hans huvud.

Han ökar på stegen ytterligare, springer i riktning mot ett litet skogsparti och hör plötsligt ett pistolskott. Han snubblar ner i ett dike, fortsätter uppför en backe och rusar in mellan träden.

Nya pistolskott avlossas, knallarna är korta och vassa.

Joona vräker sig igenom täta grenar och kommer ut på den solbelysta gräsytan. Trehundra meter bort ser han Penelope under en björk, hon rör sig långsamt. En man sitter mot stammen med hängande huvud. Penelope hukar framför honom, men plötsligt händer det något. Hon rycks framåt och faller sedan baklänges. Mannen håller en pistol riktad mot henne. Springande höjer Joona sitt vapen och siktar på honom, men avståndet är alldeles för långt. Han stannar, håller sin pistol med båda händerna när problemlösaren skjuter Penelope i bröstet med två snabba skott. Hon slås omkull och blir liggande på rygg. Joona springer. Problemlösaren är trött, men höjer vapnet igen mot henne. Joona avfyrar ett skott, men träffar ingenting. Han springer närmare och ser Penelope sparka med benen för att komma undan. Problemlösaren tittar upp på Joona, men riktar sedan blicken mot Penelope igen. Han ser henne i ögonen och siktar med pistolen på hennes ansikte. Ett skott går av. Joona hör den kraftiga knallen bakom sig. Det viner till bredvid hans högra öra och i samma sekund skvätter en kaskad av blod ut bakom problemlösaren. Blodet slår upp på björkens vita stam. Den helmantlade kulan har gått rakt igenom problemlösarens bröstben och hjärta. Joona fortsätter framåt och siktar oavbrutet på honom. Ett andra skott hörs och Joona ser den redan döda mannen skälva till när kulan går in i hans bröst bara någon centimeter ovanför det första ingångshålet. Joona sänker pistolen, vänder sig om och ser Saga Bauer stå i skogsbrynet med ett prickskyttegevär mot axeln. Hennes midjelånga, ljusa hår skimrar i solstrimmorna genom lövverket och hennes ansikte är fortfarande koncentrerat när hon sänker geväret.