Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Beverly, säger han förvånat.

Hon är dammig i ansiktet och hon håller en maskrosboll i handen.

– Jag ville inte prata med polisen …

– Var är Robert?

– Jag fick lift tillbaka, säger hon. Det var ingen fara, det gick bra …

– Varför gör du så här? Du skulle ha …

– Var inte arg, jag har inte gjort något som är fel, jag behövde bara berätta en jätteviktig sak för dig …

Telefonen börjar ringa i hans kavaj igen.

– Vänta Beverly, jag måste ta det här …

Han letar i fickorna, hittar den och svarar snabbt:

– Axel Riessen.

En röst hörs avlägset:

– Hallå?

– Hallå, svarar Axel.

– Det här är Raphael Guidi, säger rösten på mörk, grov engelska. Jag ber om ursäkt för den knastriga telefonlinjen, men jag befinner mig ute till havs.

– Ingen fara, svarar Axel artigt och ser Beverly sätta sig i sängen.

– Jag ska gå rakt på sak, säger Raphael Guidi. Jag ringer för att höra med dig om du har hunnit skriva på utförseltillståndet till Kenya ännu. Jag hade räknat med att containerfartyget skulle kunna lämna hamnen vid det här laget.

Axel håller telefonen mot örat, går ut i salongen, men hör ingenting annat än sin egen andhämtning. Han tänker på fotografiet med Raphael Guidi, Carl Palmcrona, Agathe al-Haji och Pontus Salman. Hur Palmcrona höll i sitt champagneglas och skrattade med blottat tandkött.

– Är du kvar? frågar Raphael Guidi på den knastriga telefonlinjen.

– Jag kommer inte att skriva på utförseltillståndet, svarar Axel kort och ryser till över ryggen.

– Kanske kan jag få dig att tänka om, säger Raphael. Du får fundera på om det finns någonting jag kan erbjuda dig som skulle …

– Du har ingenting som jag vill ha.

– Där tror jag att du har fel, när jag skriver kontrakt så …

Axel bryter samtalet och det blir tyst. Han lägger tillbaka telefonen i kavajfickan och fylls av ett starkt obehag, nästan som en föraning, och börjar gå mot dörren till korridoren som leder till trappan. När han blickar ut genom fönstret ser han en rörelse i parken, som en genomskinlig skugga mellan buskarna, in mot huset. Axel vänder sig mot det andra fönstret, men ser ingenting. Det klirrar till från undervåningen, som om en liten glasruta sprack i solskenet. Axel tänker att det är absurt, men förstår ändå vad som sker. Hjärtat slår mycket snabbt, kroppen fylls av adrenalin och blir extremt medveten, han rör sig så snabbt han kan utan att springa. Han går rakt in till Beverly i sovrummet. Vackert solljus flödar in genom glipan mellan gardinerna. Som en vägg av grovt glas rakt igenom rummet och fram till Beverlys fötter. Hon har klätt av sig och lagt sig i den obäddade sängen med Dürrenmatts korta roman på magen.

– Axel, säger hon. Jag kom hit för att berätta en bra sak …

– Bli inte rädd nu, avbryter han samlat. Men du måste gömma dig under sängen. Gör det nu och ligg kvar där, minst en timme.

Hon reagerar omedelbart, frågar ingenting, kryper bara in under sängen. Han hör snabba steg uppför trappan. Det rör sig om minst två personer, tänker han. I fåtöljen ligger Beverlys jeans och T-shirt. Han skyndar fram och slänger in kläderna under sängen. Hjärtat slår hårt i hans bröst, han blickar runt, vet inte vad han ska göra. Tankarna rusar. Han tar sin telefon från kavajen och skyndar ut från sovrummet och in i salongen. Bakom sig hör han stegen från korridoren i riktning mot biblioteket. Med darrande händer låser han upp telefonen och hör samtidigt golvet knarra när någon springer in med mjuka steg. Det finns inte tid att ringa. Han försöker nå fram till fönstret mot gatan för att ropa på hjälp men någon tar tag i hans högra handled och trycker samtidigt något svalt mot hans hals. Han förstår inte att det är en elchockpistol. 69 000 volt går in i hans kropp. Det hörs ett elektriskt sprakande, men Axel känner bara en serie kraftiga slag, som om någon slog honom på halsen med ett järnrör. Han vet inte att han skriker, för hjärnan slocknar och omvärlden försvinner. Männen har redan tejpat över hans mun när medvetandet återvänder i blinkningar. Han ligger på golvet och kroppen spritter av spasmer, benen och armarna skakar. Ett brännande bett på halsen slår igenom med all sin smärta. Det finns ingen möjlighet att försvara sig, musklerna känns förlamade. Med kraftfull och saklig bryskhet låser de båda männen hans armar, lår och anklar och rullar in honom i vit plast. Det frasar mjukt och han tänker att han kommer att kvävas, men luften tar inte slut. De slår tejp runt honom och lyfter sedan upp honom. Han försöker kränga med kroppen, men det är lönlöst, han kontrollerar inte sina egna muskler. De båda männen bär honom helt lugnt nedför trappan, ut genom ytterdörren och in i en väntande skåpbil.

Joona försöker ropa tillbaka Pontus Salman. Ekan glider längre ut på sjön. Joona springer upp från bryggan och möter psykologen och de båda kollegorna från Södertälje. Han följer dem ner till bryggan igen och säger att de ska vara försiktiga, men att han inte tror att Pontus Salman kommer att skada sig själv eller någon annan.

– Se bara till att hålla honom i förvar, jag hör av mig så fort jag kan, säger han och skyndar sedan tillbaka till bilen.

När Joona kör på bron över Fittjaviken tänker han på Pontus Salman, hur han satt i ekan och sa att han var övertygad om att Axel Riessen skulle vilja skriva på ett Paganinikontrakt.

Joona hade frågat om han inte kunde vägra, men Pontus hade svarat att han inte skulle vilja vägra.

Medan han slår numret till Axel Riessen ser han Veronique Salman, Pontus hustru, för sin inre syn. De besvikna dragen kring munnen och rädslan i blicken medan hon berättade att när man har kysst Raphael Guidi på handen så finns det inte längre någon återvändo.

Ordet mardröm återkommer hela tiden, tänker Joona. Palmcronas hushållerska hade använt det, Veronique Salman hade sagt att Raphael lyckas få alla att berätta om sin värsta mardröm, och Pontus Salman hade hävdat att Palmcrona lyckades undfly sin mardröm genom sitt självmord.

Han slapp skörda sin mardröm, sa han.

Joona tänker på att Stefan Bergkvist aldrig fick veta att Carl Palmcrona var hans far. Han tänker på den ohyggliga värmen som brände köttet från skelettet, som fick blodet att koka, som spräckte pojkens kranium.

Ett Paganinikontrakt kan man inte bryta med sin egen död.

Joona gör ett nytt försök att nå Axel Riessen på mobiltelefonen och provar sedan direktnumret till ISP.

– Generaldirektör Axel Riessens sekreterare, svarar en kvinna.

– Jag söker Axel Riessen, säger Joona snabbt.

– Han är inte anträffbar just nu, svarar hon.

– Jag är kriminalkommissare och jag behöver prata med honom direkt.

– Jag förstår, men …

– Avbryt honom om han sitter i möte.

– Han är inte här, säger hon med höjd röst. Han kom inte i morse och jag har inte kunnat nå honom på telefon.

– Då vet jag, säger Joona kort och avslutar samtalet.

Joona parkerar sin Volvo på Brahegatan utanför grinden till Axel Riessens hus. Han hinner precis se någon stänga dörren till broderns entré. Joona springer fram och trycker på knappen till dörrklockan, låsvredet rasslar och dörren öppnas igen.

– Jaså, säger Robert Riessen när han får se Joona. Hej.

– Är Axel hemma?

– Han borde vara det, men jag kom precis, svarar han. Är det något som har hänt?

– Jag har försökt få tag på honom.

– Jag också, säger Robert och släpper in Joona.

De går uppför en halvtrappa och kommer in i en stor foajé med en rosa glasarmskrona i taket. Robert knackar på en dörr och går sedan in i Axels residens. De skyndar under tystnad upp till den privata våningen.