Lars Kepler - Paganinikontraktet

Joona reser sig igen, lämnar sovrummet och går in i teverummet. Han låter blicken vandra över den väggfasta teven, soffan med röd pläd, det moderna bordet med buntar av Ordfront magasin och tidningen Exit. Han går fram till bokhyllan som täcker en hel vägg, stannar och tänker på båten och de tillsynes klämskadade kablarna i maskinrummet som skulle alstra en ljusbåge inom några minuter, stoppningen från en dyna som var utdragen för att antändas och en slinga av slangen till bränslepumpen som var framdragen. Men båten sänktes inte. Motorn hann antagligen inte vara igång tillräckligt länge.

Det kan inte röra sig om tillfälligheter längre.

Björns lägenhet eldhärjas, samma dag mördas Viola och om båten inte hade blivit övergiven så hade bränsletanken exploderat.

Sedan försöker mördaren skapa en gasexplosion i Penelopes lägenhet.

Björns lägenhet, båten, Penelopes lägenhet.

Han letar efter någonting som Björn och Penelope har. Han började med att leta igenom Björns lägenhet och när han inte hittade det han sökte efter brände han ut den och följde efter båten, och när han hade genomsökt båten och inte hittat något försökte han tvinga Viola att tala och när han inte fick några svar så åkte han till Penelopes lägenhet.

Joona lånar ett par skyddshandskar ur en kartong och ställer sig sedan vid bokhyllan igen och betraktar det tunna lagret damm framför böckerna. Han noterar att dammet är borta vid vissa ryggar och tänker att det betyder att någon har tagit ut dessa böcker någon gång under de senaste veckorna.

– Jag vill inte ha dig här, säger Saga Bauer bakom honom. Det är min undersökning.

– Jag ska gå snart, jag måste bara hitta en sak först, svarar Joona dämpat.

– Fem minuter, säger hon.

Han vänder sig om:

– Kan ni fotografera böckerna?

– Det är redan gjort, svarar hon kort.

– Snett uppifrån så att man ser dammet, säger han oberört.

Hon förstår vad han menar, gör inte en min, tar bara en kamera från en tekniker, går fram och fotograferar alla hyllplan hon når och säger sedan att han kan titta på böckerna på de fem understa raderna.

Joona drar ut Karl Marx Kapitalet, tittar i den, bläddrar, ser att den är full av understrykningar och anteckningar i marginalen. Han kikar in i gapet i raden av böcker, men ser ingenting. Han ställer tillbaka boken. Blicken går över en biografi om Ulrike Meinhof, en sliten antologi med titeln Kvinnopolitiska nyckeltexter och Bertolt Brechts samlade verk.

På den näst understa raden upptäcker han plötsligt tre böcker som uppenbarligen har tagits ut ur bokhyllan nyligen.

Det finns inget damm framför dem.

Antilopernas list, med vittnesmål från folkmordet i Rwanda, Pablo Nerudas diktsamling Cien sonetos de amor och Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter.

Joona bläddrar igenom dem en efter en och när han öppnar Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter faller ett fotografi ut. Han tar upp det från golvet. Det är en svartvit bild på en allvarlig flicka med hårt flätat hår. Han igenkänner genast Claudia Fernandez. Hon kan inte vara mer än femton år och är slående lik sina döttrar.

Men vem skulle lägga ett fotografi av sin mamma i en bok om rasbiologi, tänker han för sig själv och vänder på bilden.

På baksidan av fotografiet har någon skrivit: No estés lejos de mí un solo día med blyerts.

Det är utan tvekan en diktrad: Var inte långt ifrån mig, inte en enda dag.

Joona tar ut Nerudas diktsamling igen, bläddrar och hittar snart hela strofen: No estés lejos de mí un solo día, porque cómo, porque, no sé decirlo, es largo el día, y te estaré esperando como en las estaciones cuando en alguna parte se durmieron los trenes.

Det är här fotografiet borde ha legat, i Nerudas bok.

Det här är rätt plats, tänker han.

Men om mördaren har sökt efter något i böckerna så kan bilden ha ramlat ut.

Han har stått här, säger Joona sig, tittat på dammet på hyllplanen precis som jag och hastigt bläddrat igenom de böcker som varit framdragna de senaste veckorna. Plötsligt upptäcker mördaren att ett fotografi har råkat falla ut, att det ligger på golvet, och han lägger tillbaka det, men i fel bok.

Joona blundar.

Det måste vara så, tänker han.

Problemlösaren har letat igenom böckerna.

Om han vet vad han letar efter så innebär det att föremålet får plats mellan sidorna i en bok.

Vad är det i så fall?

Ett brev eller ett testamente, ett fotografi, en bekännelse. Kanske en cd-skiva eller dvd, ett minneskort eller sim-kort.

Joona lämnar vardagsrummet och tittar in i badrummet som just håller på att detaljfotograferas. Han fortsätter till tamburen, ut genom ytterdörren till trapphuset och stannar till framför det täta gallret mot hisstrumman.

Det står Nilsson på dörren bredvid hissen. Han lyfter handen och knackar på, väntar. Efter ett tag hörs steg därinifrån. En rund kvinna i sextioårsåldern gläntar på dörren och tittar ut.

– Ja?

– Hej, jag heter Joona Linna, jag är kriminalkommissarie och …

– Men jag har ju sagt att jag inte såg hans ansikte, avbryter hon.

– Har polisen redan varit här? Det visste jag inte.

Hon öppnar dörren och två katter som legat på telefonbordet hoppar ner på golvet och försvinner längre in i lägenheten.

– Han hade en Draculamask på sig, säger kvinnan otåligt, som om hon har förklarat detta otaliga gånger redan.

– Vem?

– Vem, muttrar hon och går in i lägenheten.

Efter en stund återkommer hon med ett gulnat tidningsurklipp.

Joona ögnar igenom den tjugo år gamla artikeln om en blottare som klätt ut sig till Dracula och antastat kvinnor på Södermalm.

– Han hade inte en tråd på sig därnere …

– Men nu tänkte …

– Inte för att jag tittade, fortsätter hon. Men jag har ju redan berättat allt det här för er.

Joona ser på henne och ler.

– Jag tänkte faktiskt fråga om något helt annat.

Kvinnan spärrar upp ögonen:

– Varför sa du inte det med en gång?

– Jag undrar om du känner Penelope Fernandez, din granne som …

– Hon är som ett barnbarn, avbryter kvinnan. Så underbar, så trevlig, söt och …

Hon tystnar tvärt och frågar sedan lågt:

– Är hon död?

– Varför frågar du det?

– För att polisen kommer hit och ställer otrevliga frågor, säger hon.

– Jag undrar om du har sett om hon fått något ovanligt besök de senaste dagarna.

– Bara för att jag är gammal så håller jag inte på och snokar och skriver tabeller.

– Nej, men jag tänkte att du kanske råkat se någonting.

– Men det har jag inte.

– Har det hänt någonting annat, något utöver det vanliga?

– Absolut inte. Den flickan är skötsam och duktig.

Joona tackar för samtalet, säger att han kanske återkommer med fler frågor och flyttar sig sedan undan så att kvinnan kan stänga dörren.

Det finns inga fler lägenheter på det tredje våningsplanet. Han börjar gå uppför trappan. Halvvägs upp i trapphuset ser han ett barn sitta. Det ser ut att vara en pojke i åttaårsåldern, håret är kortklippt och barnet är klätt i jeans och en sliten Helly-Hansentröja. I knäet ligger en plastkasse med en Ramlösaflaska med nästan avskavd etikett och en halv formfranska.

Joona stannar till framför barnet som ser på honom med en skygg blick.

– Hej du, säger han. Vad heter du?

– Mia.

– Jag heter Joona.

Han noterar att flickan har skuggor av smuts under hakan, på den smala halsen.