Lars Kepler - Paganinikontraktet

Ansiktet i fönstret försvinner, stegen över träaltanen hörs igen och fortsätter på stengången till framsidan. När ytterdörren öppnas förflyttar sig Björn snabbt till köksdörren, lägger tyst ifrån sig kniven, vrider nyckeln som sitter i låset, puttar upp dörren och skyndar ut.

Penelope följer efter honom, ut i trädgårdens svala morgon. De springer över gräsmattan, förbi komposten och in i skogen. Det är fortfarande dunkelt, men det flacka gryningsljuset har börjat söka sig in mellan träden. Rädslan jagar ifatt Penelope, knuffar henne framåt, virvlar upp paniken i hennes bröst igen. Hon väjer undan för grova grenar, tar språng över låga buskar eller stenar. Snett bakom sig hör hon Björn, hans häftiga andhämtning. Och bakom honom anar hon oavbrutet den andre, mannen som känns som en skugga. Han följer efter dem och hon vet att han tänker döda dem när han hittar dem. Hon erinrar sig något hon har läst någonstans. Det var en kvinna i Rwanda som överlevde hutuernas folkmord på tutsierna genom att gömma sig i träsken och springa varje dag, springa under det antal månader som folkmordet pågick. De forna grannarna och vännerna förföljde henne med machetes. Vi härmade antiloperna, hade kvinnan förklarat i boken. Vi som överlevde där i djungeln härmade antilopernas flykt från rovdjuren. Vi sprang, valde oväntade vägar, vi delade på oss och bytte riktningar för att förvirra våra förföljare.

Penelope vet att det är helt fel, sättet hon och Björn flyr på. De springer utan plan, utan tanke, och det kommer inte att gynna dem, utan deras förföljare. Hon och Björn springer utan list. De vill hem, de vill hitta hjälp, de vill ringa polisen. Allt detta vet förföljaren, han förstår att de kommer att leta efter människor som kan hjälpa dem, att de kommer att söka sig till bebyggelse, leta sig mot fastlandet för att ta sig hem.

Penelope river upp ett hål i sina träningsbyxor på en nedfallen gren. Hon stapplar några steg, men fortsätter framåt, noterar bara smärtan som en brännande snara kring benet.

De får inte stanna, hon känner smaken av blod i munnen, Björn snubblar genom ett snår, de byter riktning vid en stor rotvälta vars jordiga gap är fyllt av vatten.

Medan hon springer bredvid Björn drar hennes rädsla oväntat och bryskt fram ett minne, minnet av när hon var precis lika rädd som nu. Hon börjar plötsligt tänka på när hon var i Darfur, på människornas ögon, skillnaden i blicken på dem som traumatiserats, som inte orkade mer, och de som fortfarande kämpade, vägrade att ge upp. Hon kommer aldrig att glömma barnen som kom till Kubbum en natt med en laddad revolver. Hon kommer aldrig att glömma den rädsla hon kände.

Säkerhetspolisens huvudkontor ligger på tredje planet i det stora polishuset med ingång från Polhemsgatan. En visselpipa hörs från häktets rastplats som är placerad på taket till samma byggnad. Chefen för avdelningen för säkerhetsåtgärder heter Verner Zandén. Han är en lång man med spetsig näsa, små, kolsvarta ögon och en mycket djup basröst. Han sitter med benen brett isär på en kontorsstol bakom sitt skrivbord och håller upp en lugnande hand. Blekt ljus faller in genom det lilla fönstret mot innergården. Det doftar damm och varma glödlampor. I detta ovanligt trista rum står en ung kvinna som heter Saga Bauer. Hon är kommissarie och har specialiserat sig inom gruppen för kontraterrorism. Saga Bauer är bara tjugofem år, har gröna, gula och röda tygband inflätade i sitt långa, blonda hår. Hon ser ut som ett skogsrå, alltid mitt i ljusstrimman i en skogsglänta. Hon bär en grovkalibrig pistol i ett axelhölster under en öppen träningsjacka med luva och tryck från Narva boxningsklubb.

– Jag har lett hela insatsen i mer än ett år, vädjar hon. Jag har spanat, jag har ägnat helger och nätter …

– Men det här är något annat, avbryter chefen leende.

– Snälla, snälla … Du kan inte bara köra över mig igen.

– Köra över? En tekniker från rikskrim är allvarligt skadad, en kommissarie blev attackerad, lägenheten kunde ha exploderat och …

– Jag vet det, jag måste dit nu …

– Jag har redan skickat Göran Stone.

– Göran Stone? Jag har jobbat här i tre år, jag har inte fått slutföra någonting, det här är mitt expertområde. Göran kan ingenting om det här …

– Han gjorde bra ifrån sig i kulvertarna.

Saga sväljer hårt innan hon svarar:

– Det var också mitt fall, jag hittade länken mellan …

Verner invänder allvarligt:

– Men det blev farligt och jag anser fortfarande att jag gjorde rätt.

Hon blir helt röd om kinderna, slår ner blicken, samlar sig och försöker tala lugnt.

– Jag klarar av det här, det är faktiskt det här jag utbildades för …

– Ja, fast nu har jag gjort en annan bedömning.

Han drar i sin näsa, suckar och lägger upp fötterna på papperskorgen under skrivbordet.

– Du vet att jag inte är resultatet av någon jämställdhetsplan, säger Saga långsamt. Jag har inte kvoterats in, jag var bäst i min grupp på alla test, jag var bäst någonsin på prickskytte, jag har utrett tvåhundratio olika …

– Jag är bara rädd om dig, säger han svagt och möter hennes klarblå ögon.

– Men jag är ingen docka, jag är ingen prinsessa eller älva.

– Men du är så … så …

Verner rodnar häftigt och lyfter sedan händerna i en hjälplös gest:

– Okej, vad fan, då säger vi det, du leder förundersökningen, men Göran Stone är med, han håller koll på dig.

– Tack, säger hon med ett lättat leende.

– Men det är ingen lek, kom ihåg det, säger han med sin basröst. Penelope Fernandez syster är död, avrättad, hon är själv försvunnen …

– Och jag har sett en ökad aktivitet bland flera av de vänsterextrema grupperna, säger Saga. Vi undersöker om Revolutionära Fronten ligger bakom stölden av sprängmedel i Vaxholm.

– Det viktiga är förstås att ta reda på om det föreligger några omedelbara hot, förklarar Verner.

– Just nu är radikaliseringen ganska brant, fortsätter hon lite för ivrigt. Jag var precis i kontakt med Dante Larsson på MUST och han säger att de räknar med sabotage under sommaren.

– Men nu koncentrerar vi oss på Penelope Fernandez, ler Verner.

– Självklart, säger Saga snabbt. Självklart.

– Den tekniska undersökningen är ett samarbete med rikskrim men i övrigt så ska de hållas utanför.

Saga Bauer nickar och väntar en stund innan hon ställer sin fråga:

– Kommer jag att få slutföra den här utredningen? Det är viktigt för mig, för att …

– Så länge du sitter kvar i sadeln, avbryter han. Men vi har ingen aning om var det här slutar, vi vet inte ens var det börjar.

Utmed Rekylgatan i Västerås ligger ett mycket långt och lysande vitt höghus. De som bor i kvarteret har ganska nära till Lillhagsskolan, fotbollsplanen och tennisbanan.

Ut ur port nummer 11 kommer en ung man med en motorcykelhjälm i ena handen. Han heter Stefan Bergkvist och är snart sjutton år, går på motortekniskt gymnasium och bor tillsammans med sin mamma och hennes sambo.

Han har långt ljust hår och en silverring i underläppen, är klädd i svart T-shirt och säckiga jeans som trampats sönder under sportskorna.

Utan brådska släntrar han ner till parkeringsplatsen, hänger hjälmen på styret till sin crossmotorcykel och kör långsamt ner på gångvägen runt huset, fortsätter längs det dubbla järnvägsspåret, under Norrledens viadukt, in i det stora industriområdet och stannar bredvid en byggbod som är täckt av blå och silverfärgad graffiti.