Lars Kepler - Paganinikontraktet

Stefan och hans vänner brukar träffas här och tävla på den motorcrossbana som de skapat längs banvallen, de kör över de olika stickspåren och sedan tillbaka på Terminalvägen.

De började komma hit för fyra år sedan när de hittade nyckeln till byggboden gömd på en spik på baksidan bland tistlarna. Byggboden hade stått orörd i nästan tio år. Av någon anledning glömdes den kvar efter ett stort anläggningsarbete.

Stefan lämnar motorcykeln, låser upp hänglåset under kåpan, fäller ned bommen av stål och öppnar trädörren. Han går in i boden, stänger efter sig, tittar på klockan i sin telefon och ser att hans mamma har ringt.

Han märker inte att han är iakttagen av en man i sextioårsåldern med grå mockajacka och ljusbruna byxor. Mannen står bakom en sopcontainer vid den låga industribyggnaden på andra sidan järnvägsspåren.

Stefan går fram till trinetten, tar upp chipspåsen som ligger i diskhon, häller ut de sista smulorna i handen och äter upp dem.

Ljuset i boden kommer genom två gallerförsedda fönster med smutsigt glas.

Stefan väntar på sina vänner och bläddrar lite i en av de gamla tidningarna som fortfarande ligger kvarglömda i en bunt ovanpå ritningsskåpet. På framsidan till tidningen Lektyr med rubriken ”Tänk att bli slickad och få betalt för det!” syns en ung kvinna med nakna bröst.

Lugnt lämnar mannen i mockajackan sitt gömställe, passerar den höga fackverksstolpen med hängande elledningar och går över den bruna banvallen med dubbla järnvägsspår. Han fortsätter fram till Stefans motorcykel, fäller upp stödet och rullar fram den till bodens dörr.

Mannen ser sig om och lägger sedan ner motorcykeln på marken och trycker till den med foten så att den kilar fast dörren mycket hårt. Han öppnar tanklocket och låter bensinen rinna ut under boden.

Stefan bläddrar vidare i den gamla tidningen, betraktar de blekta fotografierna på kvinnor i fängelsemiljö. En blond kvinna sitter i en cell med låren brett isär och visar upp sitt kön för en fångvakt. Stefan stirrar på bilden och rycker till när han hör ett rasslande ljud utifrån. Han lyssnar, tycker sig höra steg och sluter hastigt tidningen.

Mannen i mockajacka har dragit fram den röda bensindunken som pojkarna gömt bland slyn bredvid boden och börjar nu tömma den runt boden. Först när han befinner sig på baksidan hörs de första ropen inifrån. Pojken bultar på dörren och försöker få upp den, hans fotsteg klampar över golvet och sedan skymtar hans ängsliga ansikte bakom ett smutsigt fönster.

– Öppna dörren, det är inte roligt, säger han med hög röst.

Mannen i mockajacka fortsätter runt boden, häller ut den sista bensinen och ställer sedan tillbaka dunken.

– Vad gör du? ropar pojken.

Han kastar sig mot dörren, försöker sparka upp den, men den är omöjlig att rubba. Han ringer sin mamma, men hennes telefon är avstängd. Hjärtat slår hårt av ångest när han försöker se något i de gråstrimmiga fönstren, han flyttar sig från den ena rutan till den andra.

– Är du inte klok?

När han plösligt känner den stickande lukten från bensinångorna väller skräcken upp i hans kropp och magen kramas ihop.

– Hallå? ropar han med rädd röst. Jag vet att du är kvar!

Mannen tar upp en tändsticksask ur fickan.

– Vad vill du? Snälla, om du bara säger vad du vill …

– Det är inte ditt fel, men en mardröm ska skördas, säger mannen utan att höja rösten och drar eld på en tändsticka.

– Släpp ut mig! skriker pojken.

Mannen slänger tändstickan i det våta gräset. Det suckar till som när ett stort segel hastigt fylls av vind. Ljusblå eld slår upp med sådan kraft att mannen tvingas ta flera steg bakåt. Pojken ropar på hjälp. Elden sluter sig kring boden. Mannen fortsätter bakåt, känner hettan i sitt ansikte och hör de vettskrämda skriken.

Boden är helt övertänd på bara några sekunder och glasrutorna bakom gallret spricker av värmen.

Pojken vrålar när hettan antänder håret på hans huvud.

Mannen fortsätter över järnvägsspåret, ställer sig vid industribyggnaden och ser den gamla byggboden brinna som en fackla.

Några minuter senare närmar sig ett godståg norrifrån. Långsamt kommer det rullande på spåret, skrapande, knarrande passerar raden med bruna vagnar de höga flammorna medan mannen i grå mockajacka försvinner upp längs Stenbygatan.

Trots att det är helg befinner sig chefen för Rikskriminalen, Carlos Eliasson, på sitt rum. En tilltagande skygghet gör att han med allt större motstånd tar emot spontana besök. Dörren är stängd och upptagetlampan lyser rött. Joona knackar och öppnar i en och samma rörelse.

– Jag måste få veta om sjöpolisen hittar någonting, säger han.

Carlos skjuter undan en bok på skrivbordet och svarar sedan lugnt:

– Du och Erixon blev attackerade, det är en omskakande upplevelse och ni måste ta hand om er.

– Det ska vi, säger Joona.

– Sökningen med helikopter är avslutad.

Joona stelnar till.

– Avslutad? Hur stort område har de …

– Jag vet inte, avbryter Carlos.

– Vem är det som är insatschef?

– Rikskriminalen har ingenting med det att göra, förklarar Carlos. Det är sjöpolisen och …

– Men det vore ganska bra för oss att veta om det är ett eller tre mord vi utreder, säger Joona skarpt.

– Joona, du utreder ingenting just nu. Jag har förankrat saken hos Jens Svanehjälm. Vi sätter ihop en grupp tillsammans med Säpo. Från krim kommer Petter Näslund, Tommy Kofoed sluter upp från Riksmordskommissionen och …

– Vad får jag för uppgift?

– Ta en vecka ledigt.

– Nej.

– Då får du åka ut till Polishögskolan och föreläsa.

– Nej.

– Var inte tjurskallig, säger Carlos. Den där envisheten är inte så charmig som …

– Jag skiter i dig, säger Joona. För Penelope …

– Du skiter i mig, avbryter Carlos häpet. Jag är chef för …

– Penelope Fernandez och Björn Almskog lever kanske fortfarande, fortsätter Joona med hård röst. Hans lägenhet är utbränd och hennes hade varit det om inte jag hade kommit dit. Jag tror att mördaren letar efter någonting som de har, jag tror att han försökte få Viola att tala innan han dränkte henne …

– Tack så mycket, avbryter Carlos med höjd röst. Tack för dina intressanta tankar, men vi har … Nej, ge mig en sekund. Jag vet att du har svårt att acceptera det, men det finns fler poliser än du, Joona. Och de flesta av dem är riktigt duktiga, ska du veta.

– Jag håller med, säger Joona dröjande, med en vass klang i rösten. Och du borde vara rädd om dem, Carlos.

Joona betraktar de brunaktiga fläckarna efter Erixons blod på sina skjortärmar.

– Vad menar du?

– Jag har träffat gärningsmannen och jag tror att vi måste räkna med döda poliser i den här utredningen.

– Ni blev överrumplade, jag förstår att det var otäckt …

– Okej, säger Joona hårt.

– Tommy Kofoed tar hand om brottsplatsundersökningen och jag ringer till Brittis på Polishögskolan och säger att du tittar förbi i dag och att du gästföreläser nästa vecka, säger Carlos.

När Joona kommer ut från polishuset slår värmen emot honom. Han tar av sig kavajen och noterar samtidigt att någon närmar sig honom snett bakifrån, från skuggorna i parken och ut på gatan mellan de parkerade bilarna. Han vänder sig om och ser att det är Penelopes mamma, Claudia Fernandez.

– Joona Linna, säger hon med spänd röst.

– Claudia, hur är det med dig? frågar han allvarligt.

Hon skakar bara på huvudet. Ögonen är rödsprängda och ansiktet plågat.