Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Har du pistol? frågar hon.

– Varför frågar du det?

– Du sa till Ella att du är polis.

– Det stämmer – jag är kommissarie.

– Har du pistol?

– Ja, det har jag, svarar Joona neutralt. Vill du prova att skjuta?

Barnet tittar häpet på honom.

– Du skojar.

– Ja, ler Joona.

Barnet skrattar till.

– Varför sitter du i trappan? frågar han sedan.

– Jag gillar det, man får höra saker.

Joona sätter sig ned bredvid barnet.

– Vad har du hört? frågar han torrt och lugnt.

– Nu hörde jag att du var polis och att Ella ljög för dig.

– Vad ljög hon om?

– Att hon tycker om Penelope, säger Mia.

– Gör hon inte det?

– Hon brukar lägga kattbajs i hennes brevlåda.

– Varför gör hon det?

Barnet rycker på axlarna och fingrar på påsen.

– Jag vet inte.

– Vad tycker du om Penelope?

– Hon brukar säga hej.

– Men du känner inte henne?

– Nej.

Joona ser sig omkring.

– Bor du här i trappan?

Flickan håller tillbaka ett smalt leende:

– Nej, jag bor på första våningen med min morsa.

– Men du håller till i trapphuset.

Mia rycker på axlarna.

– Oftast.

– Sover du här?

Flickan petar på Ramlösaetiketten och säger kort:

– Ibland.

– I fredags, säger Joona långsamt, tidigt på morgonen, gick Penelope hemifrån. Hon tog en taxi.

– Total otur, säger barnet snabbt. Hon missade Björn med några sekunder, han kom precis när hon hade gått. Jag sa det till honom, att hon hade åkt.

– Vad sa han då?

– Att det inte gjorde något, att han bara skulle hämta en grej.

– Hämta en grej?

Mia nickar.

– Jag brukar få låna hans telefon och spela spel men nu hade han för bråttom, han gick bara in i lägenheten och kom tillbaka på direkten, låste dörren och sprang nedför trapporna.

– Såg du vad det var han hämtade?

– Nej.

– Vad hände efter det?

– Nej, ingenting, jag gick till skolan kvart i nio.

– Och efter skolan, på kvällen. Hände det någonting då?

Mia rycker på axlarna:

– Morsan var borta så jag var hemma, åt makaroner och kollade på teve.

– Igår?

– Hon var borta då också, så jag var hemma.

– Då såg du inte vilka som kom och gick.

– Nej.

Joona tar fram sitt visitkort och skriver ned ett telefonnummer.

– Titta här, Mia, säger han. Det här är två riktigt bra telefonnummer. Det ena är mitt eget.

Han pekar på det förtryckta numret på kortet med polisens emblem.

– Ring mig om du behöver hjälp, om någon är dum mot dig. Och det andra numret, som jag har skrivit här, 0200–230 230, det är numret till Barnens hjälptelefon. Dit kan du ringa när du vill och prata om precis vad som helst.

– Okej, viskar Mia och tar visitkortet.

– Släng inte kortet så fort jag har gått, säger Joona. För även om du inte vill ringa nu, så kanske du vill det en annan gång.

– Björn höll handen så här när han försvann, säger Mia och lägger handen mot magen.

– Som om han hade ont?

– Ja.

Joona knackar på de andra dörrarna men får inte reda på något annat än att Penelope var en ganska lågmäld och nästan skygg granne som deltog i de årliga städdagarna och satt med vid årsstämmorna, men inte mycket mer. När han är färdig går han sakta tillbaka nedför trappan till det tredje våningsplanet.

Dörren till Penelopes lägenhet står öppen. En tekniker från Säpo har precis demonterat ytterdörrens lås och placerat kolven i en papperspåse.

Joona går in och ställer sig i bakgrunden och följer med i den forensiska undersökningen. Han har alltid tyckt om att vara med när teknikerna jobbar, se på hur systematiskt de fotograferar allt, tillvaratar spår och noggrant för protokoll över varje stadium. En brottsplatsundersökning är förstörande allteftersom den framskrider. Den kontamineras efterhand och rubbas lager för lager. Det viktiga är att förstöra brottsplatsen i rätt ordning så att inga bevis eller nycklar till rekonstruktionen går förlorade.

Joona låter blicken vandra runt över Penelope Fernandez välstädade lägenhet. Vad gjorde Björn Almskog här? Han kom hit så fort Penelope var försvunnen. Det verkar nästan som om han hade stått gömd utanför hennes port och väntat på att hon skulle åka.

Det var kanske bara en tillfällighet, men det kan också vara så att han inte ville träffa henne.

Björn skyndade in, mötte barnet som satt i trappan, hade inte tid att tala med henne, förklarade att han skulle hämta något och stannade endast några minuter i lägenheten.

Antagligen hämtade han något, som han sa till flickan. Kanske hade han glömt nyckeln till båten eller något annat som man kan stoppa i fickan.

Kanske lämnade han något istället. Kanske behövde han bara titta på något, kontrollera en uppgift, få tag i ett telefonnummer.

Joona går ut i köket och ser sig omkring.

– Har ni kollat kylskåpet?

En ung man med hakskägg tittar på honom:

– Är du hungrig? frågar han på brett dalmål.

– Det är ett bra ställe att gömma saker på, svarar Joona torrt.

– Vi är inte där riktigt ännu, säger mannen.

Joona återvänder till vardagsrummet och noterar att Saga fortfarande talar i diktafon i ena hörnet av vardagsrummet.

Tommy Kofoed monterar en tejpremsa med säkrade fibrer på OH-film och tittar sedan upp.

– Hittar ni någonting oväntat? frågar Joona.

– Oväntat? Ja, ett skospår på väggen …

– Men ingenting annat?

– Det som är viktigt brukar komma fram på labbet i Linköping.

– Har vi ett utlåtande om en vecka? frågar Joona.

– Om vi jäktar på dem av bara fan, svarar han och rycker på axlarna. Jag ska precis titta på listen där kniven gick in, göra en avgjutning av bladet.

– Strunta i det, mumlar Joona.

Kofoed uppfattar det som ett skämt och skrattar till, men blir sedan allvarlig:

– Hann du se kniven – var det kolstål?

– Nej, klingan var ljusare, kanske sintrad volframkarbid, som vissa föredrar. Men det kommer inte att leda någonstans.

– Vilket?

– Brottsplatsundersökningen, svarar Joona. Vi kommer inte att hitta något dna eller några fingeravtryck som ringar in gärningsmannen.

– Så vad ska vi göra?

– Jag tror att gärningsmannen kom hit för att leta efter någonting och jag tror att han blev avbruten innan han hunnit hitta det.

– Du menar att det han letade efter finns kvar? frågar Kofoed.

– Det är mycket möjligt, svarar Joona.

– Men du har ingen aning om vad det är?

– Det får plats i en bok.

Joona låter sin granitgrå blick vila ett kort ögonblick i Kofoeds bruna ögon. Göran Stone från Säpo står och fotograferar dörren till badrummet, dörrbladets sidor, karmen och gångjärnen. Sedan sätter han sig på golvet för att fotografera badrummets vita innertak. Joona ska precis öppna vardagsrumsdörren för att be honom ta några bilder av tidskrifterna på soffbordet när en kamerablixt går av. Skenet överraskar honom. Joona måste stanna. Det har svartnat för hans ögon. Fyra vita punkter glider genom bländningen och sedan en oljeskimrande, ljusblå handflata. Joona blickar runt, han förstår inte var handen kom ifrån.

– Göran, ropar Joona med stark röst rakt igenom glasdörren till hallen. Ta en till bild!

Alla stannar upp i lägenheten. Killen som talade dalmål sticker in huvudet från köket, mannen som står vid ytterdörren tittar intresserat mot Joona. Tommy Kofoed tar av sig ansiktsmasken och kliar sig på halsen. Göran Stone sitter kvar på golvet med en frågande min i ansiktet.