Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Hitta henne, du måste hitta min flicka, säger hon och ger honom ett tjockt kuvert.

Joona öppnar kuvertet och ser att det är fullt av sedlar. Han försöker lämna tillbaka det, men hon vill inte ha det.

– Snälla, ta pengarna. Det är allt jag har, säger hon. Men jag skaffar mer, jag säljer huset, bara du hittar henne.

– Claudia, jag kan inte ta emot dina pengar, säger han.

Hennes plågade ansikte skrynklar ihop sig:

– Snälla …

– Vi gör redan allt vi kan.

Joona ger Claudia kuvertet, hon håller det frånvarande i sin hand, mumlar att hon ska gå hem och vänta vid telefonen. Sedan hejdar hon honom och försöker återigen förklara:

– Jag sa till henne att hon inte var välkommen hem … hon kommer aldrig att ringa mig.

– Ni hade ett gräl, det är inte hela världen, Claudia.

– Men hur kunde jag säga så? Förstår du det? frågar hon och slår knogarna hårt mot sin panna. Vem säger så till sitt eget barn?

– Det är så lätt att bara …

Joonas röst dör ut, han blir plötsligt svettig över ryggen och tvingar sig själv att stänga av minnesfragmenten som börjat röra sig.

– Jag står inte ut, säger Claudia lågt.

Joona tar tag i Claudias händer och säger att han gör allt han kan.

– Du måste få tillbaka din dotter, viskar han.

Hon nickar och sedan går de åt varsitt håll. Joona skyndar nedför Bergsgatan och kisar upp i himlen medan han går mot sin bil. Det är soligt, men en aning disigt och fortfarande mycket kvavt. Förra sommaren satt han på sjukhuset och höll sin mor i handen. De talade som vanligt på finska. Han sa att de skulle åka till Karelen tillsammans så fort hon mådde bättre. Hon var född där, i en liten by som till skillnad från så många andra inte brändes ned av ryssarna under andra världskriget. Hans mamma hade svarat att det vore bättre om han åkte till Karelen tillsammans med någon av dem som väntar på honom.

Joona köper en flaska Pellegrino på Il Caffè och dricker ur den innan han sätter sig i den varma bilen. Ratten är het och sätet bränner mot ryggen. Istället för att köra till Polishögskolan åker han tillbaka till Sankt Paulsgatan 3, till den försvunna Penelope Fernandez lägenhet. Han tänker på mannen han mötte uppe i lägenheten. Det hade funnits en märklig hastighet och exakthet i hans rörelser, som om kniven hade varit vid liv.

Kring porten är blå och vita plastband med orden ”polis” och ”avspärrat” uppspända.

Joona legitimerar sig för den uniformerade polisen och skakar sedan hand med honom. De har träffats ibland, men aldrig arbetat tillsammans.

– Varmt i dag, säger Joona.

– Skojar du, svarar polismannen.

– Hur många tekniker har vi på plats? frågar han och nickar uppåt trapphuset.

– En från oss och tre från Säpo, svarar polismannen glatt. Man vill få fram dna så fort som möjligt.

– De kommer inte att hitta någon, säger Joona nästan för sig själv och börjar gå uppför trapporna.

Utanför lägenhetsdörren på våning tre står Melker Janos, en äldre polisman. Joona minns honom från sin egen utbildning som en stressad och otrevlig överordnad. Då var Melker på väg uppåt i karriären, men en bitter skilsmässa och ett periodiskt alkoholmissbruk degraderade honom steg för steg tillbaka till patrullerande polisman. När han får syn på Joona hälsar han kort och irriterat och öppnar sedan dörren för honom med en ironiskt servil åtbörd.

– Tack, säger Joona utan att vänta sig något svar.

Precis innanför dörren befinner sig Tommy Kofoed, den kriminaltekniska koordinatorn från Riksmordskommissionen. Kofoed rör sig kutande och trumpet. Han når inte Joona längre än till bröstkorgen. När deras blickar möts öppnar han munnen i ett nästan barnsligt glatt leende.

– Joona, kul att se dig. Jag trodde att du skulle ut till Polishögskolan.

– Jag åkte fel.

– Vad bra.

– Hittar ni någonting? frågar Joona.

– Vi har säkrat alla skoavtryck i hallen, säger han.

– Ja, de matchar nog mina skor, säger Joona och skakar hand med honom.

– Och angriparens, säger Kofoed med ett ännu bredare leende. Vi har lyft flera fina avtryck. Han rörde sig jävligt konstigt – eller hur?

– Ja, svarar Joona kort.

I hallen ligger stegplattor på golvet så att spåren inte ska kontamineras innan de säkrats. På ett stativ står en kamera med objektivet riktat mot golvet. En kraftig lampa med aluminiumskärm ligger i ett hörn med sladden ringlad runt. Teknikerna har sökt osynliga skoavtryck med släpljus, ett ljus som nästan går parallellt med golvet. De har därefter lyft skoavtrycken elektrostatiskt och markerat förövarens steg från köket och genom hallen.

Joona tänker att denna noggrannhet är onödig eftersom gärningsmannens skor, handskar och kläder med stor säkerhet redan är förstörda, uppeldade.

– Hur sprang han egentligen? frågar Kofoed och pekar på markeringarna. Där, där … snett dit och så finns det ingenting förrän här och här.

– Du har missat ett skoavtryck, småler Joona.

– I helvete.

– Där, pekar Joona.

– Var?

– På väggen.

– Det var som fan.

Kanske sjuttio centimeter över golvet syns ett skoavtryck svagt på den ljusgrå tapeten. Tommy Kofoed ropar till sig en annan tekniker, ber honom göra ett gelatinavtryck.

– Kan man gå på golvet nu? frågar Joona.

– Bara du inte går på väggarna, frustar Kofoed.

I köket står en man i jeans och ljusbrun blazer med skinnlappar på armbågarna. Han stryker sig över sin blonda mustasch, pratar högt och pekar på mikrovågsugnen. Joona fortsätter in och ser hur en tekniker med munskydd och skyddshandskar paketerar den buckliga sprayflaskan i en papperspåse, viker öppningen två gånger, tejpar och märker påsen.

– Du är Joona Linna – eller hur? säger mannen med den blonda mustaschen. Om du är så bra som alla säger så borde du komma över till oss.

De skakar hand.

– Göran Stone, Säpo, säger mannen belåtet.

– Är det du som leder förundersökningen?

– Ja, det är jag … eller formellt så är det Saga Bauer – för statistikens skull, flinar han.

– Jag har träffat Saga Bauer, säger Joona. Hon verkar kapabel att …

– Eller hur? gapskrattar Göran Stone och håller sedan för munnen.

Joona blickar ut genom fönstret, tänker på båten som hittades drivande och försöker förstå vem eller vilka mördaren fått i uppdrag att likvidera. Han är medveten om att utredningen befinner sig i ett alltför tidigt skede för att några slutsatser ska kunna dras, men samtidigt är det alltid bra att arbeta utifrån hypotetiska förlopp. Den enda som gärningsmannen med största sannolikhet var ute efter var Penelope, tänker Joona. Och den enda som han antagligen inte avsåg att döda var Viola eftersom han inte hade kunnat förutspå att hon skulle följa med på båten – hennes närvaro berodde bara på en olycklig slump, säger sig Joona, lämnar köket och fortsätter ut i sovrummet.

Sängen är bäddad, det gräddfärgade överkastet ligger slätt. Saga Bauer från Säpo står framför en bärbar dator som hon placerat i fönsterkarmen och talar samtidigt i telefon. Joona minns henne från ett seminarium om kontraterrorism.

Joona sätter sig på sängen och försöker samla sina tankar igen. Han ställer upp Viola och Penelope framför sig och bredvid dem placerar han pojkvännen Björn. Alla kan inte ha befunnit sig på båten när Viola mördades, säger han sig. Då hade inte gärningsmannen begått sitt misstag. Hade han tagit sig ombord ute till havs så hade han mördat alla tre, placerat dem i rätt sängar och sänkt båten. Misstaget utesluter Penelopes närvaro på båten. Sällskapet måste därför ha lagt till någonstans.