Fredrik Berndtson - Den Gamles Minnen

Kom och känn, hur friskt det doftar
Uppå stigen genom skogen!

Tvenne vårar redan blommat,
Tvenne somrars frukter mognat,
Tvenne höstars skördar gulnat,
Tvenne vintrar jorden svalkat,
Sedan jag med staf i handen,
Med min rensel uppå ryggen,
Vandrade i Finlands bygder,
Hörde vilda skogen sucka,
Lundens aspar sakta hviska,
Hörde forsens herrskarstämma,
Lyddes till det glada sorlet
Utaf källan, utaf bäcken,
Såg i himmelsblåa vattnen
Berg och kullar mildt sig spegla,
Och på dalens gröna ängar
Boskap gladt bland blommor beta,
Såg i hyddan frid och trefnad,
Frid och trefnad sjelf mig lärde,
Lugn och saktmod för mitt hjerta.

Ren mot Pingst det led. Af blommor
Lyste allt, som blomstra kunde,
Gladdes allt, som glädjas kunde.
Sol'ns och årets första dotter,
Himlens skötbarn, jordens älskling,
Våren herrskade i Norden. —

Det en söndag var. Naturen
Som en kyrka var allvarlig,
Fridfull som ett Herrans tempel,
Och så varm, så glad af kärlek
Som en redlig Christens hjerta
Icke menskan ensam firar
Sabbathsdagen, ej allena
Hon i rena högtidskläder
Går, att Gud Allsmäktig bedja,
Att den Högstes ära sjunga;
Äfven foglarna i luften
Sina ljud med sången blanda,
Äfven blommorna på marken
Två med tårar sina skrudar,
Äfven böljan, skogen, klippan
I ett sken af andakt skimra.

Det var afton ren, och solen
Satt i vester lik en drottning.
Öfver gyllne kronan glänste
Thronens blåa silkeshimmel,
Och på guldsydd purpursammet
Hvilade den höga foten —
Trenne barn i skogen lekte,
Sprungo i dess pelargångar,
Som när gladt i furstesalen
Konungsliga piltar täfla.
Röda kinder, gyllne lockar
Hade en, och sökte blommor;
Tittade så skälmskt imellan
Löfvens gröna galler. Mörkögd,
Tyst men vänlig var den andra;
Lekte ständigt kuragömma
Med den första. Men den tredje
Flög omkring att fjarlar fånga,
Klängde uti trädens grenar,
Och de andre spratt han gjorde.
Trenne barn i skogen lekte,
Sprungo i dess pelargångar:
Strålen lekte der och skuggan,
Vinden sprang i gröna salar.

Höga, mildt allvarliga att skåda,
Kring mig gran och tall sig reste.
Då jag tänkte i mitt sinne,
Med mig sjelf jag öfverlade:
Ägde jag nu blott en yxa,
Skulle jag er hugga neder,
Och en stuga här mig bygga;
Skulle – — Dock, hvems stämmor är det,
Som i tyska skogen ljuder,
Som i mörka tallen sjunger?
Om min yxa ljöd i skogen,
Om jag högge träden neder,
Skulle trasten mer ej sjunga,
Icke tallen, icke granen
Breda ut så vackra skuggor
Uppå stigen genom skogen.

Lätt, som barnet vid sin moders
Rika hjerta, här jag andas,
Här bland tallarna i skogen.
Glad och lugn jag är som lärkan,
Hvilken första gången sjunger
I det höga blå och skådar
Jordens berg och jordens dalar
Genom vårens rosenskyar.
Herrligt doftar det i skogen!
Som en helsa genom sinnet
Strömmar luften rik på vällukt
Ej från purpurröda rosor
Ej från glödände oranger,
Men från Nordens blyga blommor,
Ifrån alens späda knoppar. —
Du med vemod uti hjertat,
Sorg och saknad uti sinnet,
Kom och känn, hur friskt det doftar
Uppå stigen genom skogen!

Säg, mitt hjerta, hvad du kände,
Säg, min själ, hvarpå du tänkte
Uppå stigen genom skogen.

Så jag tänkte: hvad är ära,
Hvad är guld och makt och vällust!
Ej behöfver dagen stjernor,
Icke solens ljus förgyllas,
Klippan ej i harnesk klädas,
Blomman ej med färger sminkas.
Ej jag törstar efter ära,
Efter guld och makt och vällust,
Lätt kan sådant den försaka,
Hvilken går sin lefnadsbana
Tyst som jag nu här i qvällen
Uppå stigen genom skogen.

Hvad jag kände? – Fråga echo,
Som min varma suckan hörde,
Fråga himlen, fråga solen,
Fråga alla späda blommor
Uppå stigen genom skogen!

Men hvad är det jag hör brusa,
Som på afstånd mäktigt dånar?
Icke kan det vara stormen,
Ty ej så hans suckar ljuda,
Icke så den vildes vingslag.
Åskan kan det icke vara,
Ty så klar var luften alldrig,
Alldrig förr så lätt att andas.
Det är Kyro fors, som brusar,
Kyro vattenfall, som dånar.

Se emellan trädens stammar
Ren jag skönjer vattnen skymta;
Ren jag häpen står vid stranden,
Står som fastvext och förtrollad.
Värd var synen väl att skådas,
Att beundras och att minnas.
Djupast ned i dälden stod jag.
Höga åsar, skogbevuxna
Reste sig på båda sidor.
Solen höll just på att sjunka.
Gyllne glänste trädens toppar
Der de reste sig på höjden,
Vaggande för aftonvinden,
Nickande emot hvarandra,
Och utöfver dalens vatten
Bredde långa, blåa skuggor.
Så inunder ögonlockets
Mörka, rika silkesfransar
Skuggas flickans blåa öga.

Men igenom dalens mynning,
Högt emellan tvenne klippor,
Sjön med kraft sitt fängsel brutit,
Krossat vredgad sina bojor.
Som en tiger öfver rofvet
Öfver klippan han sig kastar,
Ned i djupet han sig störtar.
Lik ett lejon fram han rusar,
Fram med spända senor springer.
Skummet stänker kring hans käftar,
Sina sidor vildt han piskar,
Manen häfs i vreda vågor,
Ristas under raseriet.

Men när aftonsolens lågor
Uti vattnets spegel brunno,
Syntes för mitt öga fallet
Lik en flod af guld, som bryter
Fram utur den sprängda ugnen
Och imellan dess ruiner
Sina tunga massor rullar.
Silfverfradgan samm på vågen,
Hvita skummet slog i höjden,
Och i gräset invid stranden
Gnistrade hvar droppe vatten
Som de klaraste demanter,
Likt september-nattens stjernor: —
Djupt och kraftigt likt den stämma,
Som på Sinai sig höjde,
Vattnets starka ande talte;
Slungade med vreda vågen
Emot hällen, liksom Moses
Sina taflor emot berget.
Väldigare röst än forsen
Äger sången ej, som ljuder,
Då ur fjällens klyftor echo
Åskans höga hymner svarar.

Men på båda sidor forsen
Stodo gäckande den starke,
Leende mot vreda böljor,
Fredliga och muntra qvarnar;
Och i däldens lugna vatten
Knappt ett stenkast från den vilde
Gungade bland gröna vassen
Lugnt en and med sina ungar.

Men på tidens ström jag tänkte;
Hur han rinner genom lifvet,
Än bland fält med rika flöden,
Än med brådskad fart bland klippor.
—
Mycket, som jag förr ej visste,
Lärde jag af Kyro fallet,
Utaf Kyro muntra qvarnar,
Utaf änderna i vassen.

Medan så jag står i tankar,
Se, en båt från andra stranden
Lägger ut och kommer öfver.
Och när roddarn båten fäster
Närmar jag mig glad och helsar.
Roddarn var en sjuttiårig,
Silfverhårig hedersgubbe.
Mildt hans anlet var att skåda,
Som för vandrarn uti natten
Ljuset från en hyddas fenster,
Skenet ur en gästfri stuga.
Saligare ge än taga;
Så hans mörkblå öga talte;
Ty att mildhet mer han utsått,
Än af andra han den skördat,
Kände jag på gubbens blickar.
Icke plöja åren ensamt
Såd'na djupa, hvassa fåror
Uti pannan, uppå kinden;
Icke utan mänga sorger
Så den gamles lockar hvitnat,
Utan många tårar icke
Så de bruna kinder bleknat.