Fredrik Berndtson - Den Gamles Minnen

På min fråga, om han ville
Skänka mig en bädd för natten,
Bli min värd till nästa morgon,
Gaf han mig ett gästfritt jaord;
Och till hyddan hemåt vandrar
Gubben så med unga gästen.

Ensamt stod hans torp i skogen,
Ensamt bodde han derinne.
Tyst det var i låga stugan.
Månget ord ej värden sade,
Under det en ringa måltid
Vänligt han för gästen frambar.

Ren jag mättat mig. På bänken
Satt den gamle tyst och lutad.
Ovan tycktes tungan vara,
Att i hvardagslag sig röra;
Sinnet tycktes lusten sakna,
Att i stundens frågor lefva,
Syntes djupt tillbaka sjunket
Uti vemodsfulla minnen —
Ej jag ville gubben störa.
Uti fenstret låg en bibel.
Jag den tog och sökte samla
Mina tankar uti ordet.

Så en stund vi hade setat,
Då den gamles stämma höjdes.
Läs, han bad, för mig ett stycke
Ur den helga boken, främling!
Skumt af ålder är mitt öga,
Mäktar icke mera läsa.
Länge bibeln legat sluten.
Tidens hand för mig den slutit.
Slöte han ock snart mitt öga!

Glad jag gjorde som han bad mig;
Läste ur den helga boken,
Om Guds nåd och frid och kärlek;
Och ju längre fram jag läste,
Högre steg mitt hjertas andakt,
Mäktigare själen rördes.
När jag satt i tysta qvällen
Så uti det gömda torpet,
Och min egen stämma hörde,
Af en ovan styrka lifvad,
Ljuda i den låga stugan,
Och framför mig såg den gamle,
Prydd af hvita silfverhåren,
Resa på den böjda hjessan,
Höja upp det sänkta ögat,
Utaf tårar fylldt, då tycktes
Mig som vore dit jag kallad,
Att Guds rika frid förkunna
För den gamles brustna hjerta,
Öfverflödet honom skänka
Ur mitt eget fulla, varma.

Nu blef gubbens tunga lossad,
Fryntligt strålade hans anlet,
Tacksamt räckte han mig handen,
Och i stilla samspråk nöttes
Ljusa, lugna sommarqvällen.
Sist han täljde mig sitt öde;
Tolkade med hjertats uttryck
Enkelt hjertats lust och sorger;
Målade i klara tankar,
Uti flärdlöst sköna bilder
Sina skiften, sina minnen. —

– Tvenne vårar redan blommat,
Tvenne somrars frukter mognat,
Tvenne höstars skördar gulnat,
Tvenne vintrar jorden svalkat
Sedan mig den gamle räckte
Handen till farväl och tryckte
Min med hjertats fulla värma.
Hvad mig vänligt han förtäljde
Om sitt öde, sina sorger,
Bär jag troget i mitt minne,
Och nu ville jag det gifva
Åter uti dessa bilder.
Rörande, som minnesstenar
Uppå grafven med sin enkla
Inskrift, var den ädle gamles
Sagobrott om sina skiften.
Jag har endast några späda
Diktens blommor strött deröfver.

Underlig är du till sinnes,
Som ej visor höra gitter.

Hvitt är golfvet, hvitt är taket,
Qvarnens vägg af mjölet lyser;
Icke herremans gemaket
Vackrare tapeter hyser.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen!

Säden nog till qvarnen hittar,
Bäres dit af glada hjertan.
Hungern ej i dörren tittar,
Ej i glada sinnet smärtan.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen

Svart är smeden, ful att skåda;
Tång och slägga äro tunga.
Lustigt är i qvarnen råda,
Gladt att mala och att sjunga.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen

Utaf vatten frodas grödan;
Vatten skickar Gud åt qvarnen.
Himlen sörjer nog för födan,
Sörjer nog för bröd åt barnen.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen

I mitt qvarnhjul tomten klänger,
I mitt qvarnhjul är hans kammar;
Lustigt han mitt qvarnhjul svänger,
Fröjdar sig när mjölet dammar.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen

Blir det söndag får din tunga,
Dina trötta armar hvila,
Får du lyss hur böljor sjunga,
Lugn se på hur vattnen ila.
Surra på
Fort, min sten
Låt det gå,
Var ej sen

Ständigt också kan du sjunga,
Alldrig sluta dina visor.

Minsta fågel uti skogen,
Minsta bölja uti bäcken
Kan ju glädjas, kan ju sjunga.
Icke lockas björn med vallhorn,
Sorgen ej med glada sången —
Klara ögon icke älska
Mörker, icke svarta natten;
Friska öron gerna lida
Litet buller uti stugan —
Underlig är du till sinnes,
Som ej visor höra gitter.
Trumpen man jag föga aktar;
Dålig fågel tycks mig ugglan.

Mycket har du dig förändrat
Sedan sistförflutna sommar.
Ingen var som du, att lätta
Arbetsmödan med din tunga,
Muntrast flög din hvassa skara,
Främst du gick i långa raden
Vid den glada skörde-talkkon,
Ingen så som du förstod sig,
Att om söndan lekar ordna.
Icke var du sen vid gungan,
Icke trög din fot i dansen,
Ej din arm, att kasta trissa.
Mycket har du dig förändrat
Sedan sistförflutna sommar.

Har du sett hur hösten leker,
Hur han blandar löf tillsamman,
Blad af träd och blad af blommor?
Och hur sen, af leken tröttad,
Vild han strör dem öfver fälten,
Att förtrampas och förvissna?
Och hur vintern slutligt kommer,
Breder kalla snön deröfver? —
Många friska sommarkänslor,
Många glada sommartankar
Jaga smärtans kulna vindar,
Faller sorgens snödok öfver —
Vinter mellan nu och sommar;
Mycket mellan mig och fordom!

Bättre är i dag, än fordom;
Bättre fem kopek, ja mindre,
Äga i den vakna handen,
Än om flygtig lycka drömma.
Spökrädd man bakom sig ögnar,
Räds för strå't, som sagta praslar,
Då det reser sig i fjäten.
Den, som skådar noga för sig,
Stadigt, gladt går rätta vägen,
Han behöfver icke frukta,
Ej ha ögon bak i ryggen.
Regn i dag, i morgon solsken;
Regn har alltid den, som gråter.

Låg ett ringa stycke åker
Vid ett fattigt torp i skogen.
Våren kom och regn kom äfven,
Men ej strå stack upp ur myllan.
Sommarn kom och solsken också,
Intet ax sitt hufvud höjde.
Väl kan den på solsken hoppas,
Som sin åker ren besådde,
Som har qvar af fordna skördar.

Tycks mig dock du fåvitskt klagar,
Att skomakaren du liknar,
Som slöt upp att prylen nyttja,
Satt sig i en vrå, att sörja,
Blott för det hans vackra arbet'
Från förgängelsen ej sköntes,
För hans möda blef förtrampad.

Tycks mig dock du fåvitskt talar,
Att din qvicka tunga liknar
Vattenhjulet bort i bäcken,
Som af pojkar slöjdadt blifvit.

Erik! malört är ditt hjerta
För de gamla, trogna vänner,
Sedan det blott honing blifvit,
Endast sötma för en enda.
Lyss engång till hvad jag säger,
Hör engång uppå min visa.

Vacker som en dag, glad och nitton år
Är den flicka, som mig mest behagar,
Och vill hon mig ha, om jag henne får,
Står vårt bröllopp inom några dagar.